ABGN25

Lördagen den 16/8 ordnades den i ordningen sjätte American Bluegrass Gospelnight på Klippan i Monäs. Det utlovade regnet med hårda vindar hade inte avskräckt konsertbesökarna, utan närmare 1500 personer var samlade för att lyssna till fin musik, uppleva western-stämningen på området och framför allt på den pietetsfullt uppbyggda westerngatan, äta hamburgare, träffa gamla och nya vänner och stöda barn- och ungdomsarbetet vid lägerområdet Klippan. Johan Österbacka och ett stort antal frivilliga talkojobbare hade igen en gång lyckats ordna en verklig Bluegrassfest för alla oss som var på plats.

Kvällen inleddes redan klockan 15 med ett Open Stage-evenemang där en rad främst lokala förmågor uppträdde med olika former av Country- och Bluegrassmusik. Först på scenen var nioåriga Zacharias Järn som angav tonen för hela konserten genom sin tolkning av sången I was there when it Happened som Johnny Cash gjorde känd i slutet av 1950-talet. Kavalkaden avslutades sedan av Mo Pitneys två döttrar som sjöng och spelade ackompanjerade av sin far på banjo.

Den egentliga konserten inleddes sedan klockan 18 med bandet The Haralds. Bandet består av tre syskon från Karleby som har spelat och sjungit tillsammans sedan de var barn, något som också märktes på deras framträdande. Deras proffsiga popmusik tilltalade kanske främst sådana som lyssnar på mera moderna tongångar. Inbitna Country- och Bluegrassvänner kände kanske mest igen sig i bandets cover av Zach Williams låt There was Jesus som låtskrivaren gjort känd genom sin duett med Dolly Parton. Ljudnivån under The Haralds framträdande var tyvärr ganska hög, så speciellt för oss ljudöverkänsliga innebar det ett litet problem. Lyckligtvis är Klippan såtillvida en mycket bra konsertplats eftersom man med lätta medel kan ställa ljudnivån själv om man är beredd att lyssna stående på lite längre avstånd från scenen.

Efter The Haralds var det Jussi Syrens tur att äntra scenen tillsammans med sina Groundbrakers. Om The Haralds kanske inte direkt kan sägas representera Bluegrass-genren kompenserades detta nu med råge. Om man kisade lite med ögonen när man såg upp mot scenen kunde man nästan tro att det var Bill Monroe själv och hans Bluegrassboys som beträtt Klippan-scenen, även om Syrens distinkta stämma kanske påminner mer om en Ralph Stanley än en Bill Monroe.

Jussi Syren and The Groundbrakers använder sig, som det sig bör enligt modell av Monroe och de som står i hans tradition, av endast en mikrofon som de turvis sjunger och spelar in sin mycket intensiva bluegrassmusik i. Om någon annars trodde att Bluegrass är en isolerad musikstil är det senast nu dags att överge den missuppfattningen: Jussi Syren visade att det går att göra Bluegrass av precis allt från Hank Williams till Jean Sibelius (!) Helt välförtjänt blev bandet inapplåderat för ett extranummer, och undertecknad – som tyckte att detta var kvällens musikaliska höjdpunkt – skulle gärna ha hört ännu mera av pojkarna från Sastmala med omnejd.

Klockan halv nio var det sedan dags för kvällens huvudnummer när det relativt färska bandet Pitney Meyer från Tennesse i USA stod i tur. Bandet består av de två vännerna Mo Pitney (sång och gitarr) och John Meyer (sång och banjo) samt Nate Burie (mandolin), Ivy Phillips (fiol) och Maddie Dalton (bas). På plats i publiken fanns också Pitneys och Meyers fruar och barn, och enligt vad som sades från scenen hade de långväga gästerna trivts mycket bra på Klippan och i Finland. Pitney Meyers första singel That Sounds Lonesome kom ut i fjol och i år har deras första album Cherokee Pioneer utkommit. Enligt uppgift är albumet inspelat på Johnny Cash´s Hideaway Farm i Bon Aqua i Tennesee. Frågan är om något kan bli mer Country än så.

 Jussi Syren och hans Groundbrakers sjöng sånger med ett klart och tydligt kristet budskap, och även om Pitney Meyers sånger kanske inte direkt ropar ut ett tydligt evangelium var bandets budskap – speciellt mellan sångerna – mer än tydligt. De levererade på ett mycket proffsigt sätt nytt material varvat med äldre och välkända gospelcountrysånger, och trots att det utlovade regnet till sist anlände strax innan konsertens slut var stämningen på topp när Pitney Meyer bjöd upp de andra medverkande på scenen och de och publiken tillsammans sjöng den nu traditionella avslutningssången, Fanny Crosbys Jesus Keep me Near the Cross (Tätt vid korset). Bilden av artisterna framme på scenen framför Sixten Ahlsveds fantastiska konstverk med det stora korset i centrum och en stående, sjungande publik i duggregnet är något deltagarna får ta med sig och behålla till (förhoppningsvis) nästa upplaga av ABGN.  

Kvällen avslutades sedan med en nattvardsmässa i en fullsatt Klippan-kyrka med – igen – det stora korset i Klippans fondvägg i centrum.

På hemväg från ett mycket lyckat evenemang var det förstås många intryck som trängdes med varandra, men det som kanske framför allt präglade ABGN detta år var glädjen. Glädjen i gemenskapen i Kristus, i sången och musiken och i den upplevelse som vi fick vara med om. Det var med ett stort leende på läpparna vi fick åka hemåt. 

 

---

 

Denna text sände jag in till ÖT:s kultursidor eftersom ÖT uppenbarligen inte tänkte skriva något om konserten (annat än det som skrevs före). Detta är på sitt sätt förståeligt dels eftersom det samtidigt hölls en större konsert i Jakobstad som ÖT behövde bevaka, dels för att ÖT:s prioriteringar är sådana att det ansågs viktigare att bevaka Kokkola Pride. Jag fick svaret att de inte publicerar min text eftersom ÖT bara publicerar sådana texter som de beställt. Det är givetvis en policy som man behöver respektera och förstå. Därför publicerar jag min text här - något som också var min avsikt när jag började skriva den.