Påsklördagsbetraktelse

Påsken är den främsta kristna högtiden, och för mig personligen är den också min favorithögtid. Julen är trevlig med det ljus den ger under årets mörkaste tid, men den har långt förstörts av de bihang som världen har anslutit till den. Kommersialismen, stressen och allt bling som hör till julfirandet idag är inte så där alldeles tilltalande. Även om det förstås är något som vi idag har blivit vana att ska höra till julen. Tyvärr. Men med påsken är det annorlunda. Den har, åtminstone inte ännu, hamnat så fullständigt i händerna på kommersialismen. Försök görs givetvis att exploatera också påsken, men det är tydligen inte riktigt lika enkelt som med julen. När det gäller påsken är ännu det kristna påskfirandet i huvudrollen. Jag beklagar djupt att långfredagens stillhet (med alla butiker stängda och i princip hela samhället på paus) har försvunnit, men eftersom vi inte bor nära någon butik eller något annat liknande etablissemang så kan vi ännu för egen del ta paus från åtminstone det ekorrhjulet på långfredagen.  

Jag har flera gånger konstaterat att jag är en långfredagskristen. Korsets teologi tilltalar mig starkt, och just på långfredagen ser vi vad denna korsets teologi innebär, gör och ger. Dessutom skulle förstås inte påskdagens jubel alls vara samma sak om det inte var för långfredagens mörker.

Däremellan är det påsklördag. Idag. Av tradition har påsklördagen varit en gudstjänstfri dag, och det är kanske därför som det profana påskfirandet har tagit påsklördagen som sin dag med påskhäxor, påskbrasor osv. När det gäller det traditionella påskfirandet är det speciellt en bibelvers som har kommit att förknippas med påsklördagen. Hur teologiskt riktigt det är vet jag faktiskt inte, men så har det blivit. Då talar jag alltså om Jesu ord till vaktstyrkan när de kom för att gripa honom i Getsemane, från Lukas 22:52:

Jag har varit med er i templet varje dag utan att ni grep mig. Men detta är er stund, nu råder mörkrets makt.

Det har varit en folklig uppfattning att eftersom Jesus låg i sin grav på påsklördagen så var detta en dag när mörkret hade fritt spelrum. Därför tänds påskbrasor – alltså för att, rent konkret, hålla mörkret tillbaka. För att hålla mörkret borta. Påskhäxorna ansågs säkert också kunna röra sig fritt på påsklördagen av samma orsak. Mörkret regerade. Nu råder mörkrets makt.

Men också denna påsklördag, i nådens år 2018, får vi leva i förvissningen om att även om Jesus låg i sin grav den allra första kristna påsklördagen så gör han det inte idag. I morgon, på påskdagen, firar vi att graven var tom den förta kristna påskdagen. Troligtvis den 5. april år 33, om vi vill vara noggranna. Sedan dess har den varit det, och sedan dess gäller orden kvinnorna fick höra: Han är inte här, han är uppstånden. (Luk. 24:6)

I gemenskap med den uppståndne Herren har mörkret ingen makt. Det kan te sig farligt och hemskt, och många gånger kan det myckna mörker som finns i världen se ut som om det skulle övermanna oss fullständigt. Men i Jesu närhet har mörkret ingen makt. Men samtidigt gäller också det motsatta. I de sammanhang och för de människor som INTE lever i den uppståndnes närhet och i tro på honom gäller ALLTID detta hemska: Här råder mörkrets makt.

Tänk vad hemskt! Jesus har besegrat mörkret och synden, döden och Djävulen. Men det finns så många människor för vilka denna seger inte betyder någonting. Av olika orsaker har de valt mörkret i stället för det ljus som Jesus har fört in i världen och som segrade den där första kristna påsken. De har valt att stanna kvar i mörker, synd och elände.

Gud give att åtminstone någon människa denna påskhelg skulle få nåden att se vem Jesus är, vad han har att erbjuda och vad ett liv i hans närhet betyder! Innan det är för sent och det inte längre finns något annat än ett evigt mörker kvar för henne.

Det är nämligen det värsta som kan hända en människa. Att tvingas tillbringa sin evighet borta från Herren Jesus. Där mörkret råder för alltid.  

Vad är ett "hatbudskap"?

Jag blev tipsad om en mycket intressant artikel på SVT-nyheter på nätet. Den svenska regeringen planerar att införa "skärpta regler för att förhindra att religiösa och politiska extremister reser till Sverige för att sprida hatbudskap". Enligt nyheten ska dessa skärpta regler gälla "hat- och hotpredikanter inom den religiösa miljön, som muslimska extremister eller kristna extremister, och det kan handla om den högerextrema miljön." Den socialdemokratiska regeringen vill att "berörda myndigheter som polisen, Migrationsverket och Utrikesförvaltningen – svenska konsulat och ambassader utomlands – ska hålla bättre koll på hat- och hotpredikanter." Dessutom vill man se en EU-sanktionslista för att dessa "hat- och hotpredikanter" inte beviljas inresa i Schengenområdet.

Jag skulle vara mycket intresserad av att veta vad som kan klassas som ett "hatbudskap". Detta speciellt som nyheten också nämner "kristna extremister". Ja, jag skulle förstås också gärna veta vem som faller under denna rubrik. Gör jag det, till exempel? Jag som t.ex. har varnat för Islam och sagt att det är Islam som är det stora problemet när vi pratar terror och terrorister. Som har berättat att Koranen uppmanar till våld mot de otrogna och att ifall Muhammed skulle ha levt idag skulle han inte ha motsatt sig ISIS utan varit ledare för hela organisationen. Och hur är det om jag som kristen predikant säger vad Bibeln säger om utlevd homosexualitet – att det är fråga om en synd som, om inte bekänd och övergiven, gör att en människa hamnar i helvetet. Gör det mig till en "kristen extremist" och en som predikar ett "hot- och hatbudskap"? Vi har pratat om en semesterresa till Gotland till sommaren. Måste vi ställa in den nu?

Alla som ännu har någon form av klarsyn inser att dessa planer är ett hårt slag mot det som är kvar av yttrandefriheten. Men detta inser inte de politiska beslutsfattarna i Sverige. Inte ens moderaterna som deklarerar att "det är viktigt med yttrandefrihet" men att detta "i grunden är vettigt".

Yttrandefrihet är bra, det ska vi ha. Men bara för dem som håller sig innanför ramarna. I den allt snävare åsiktskorridoren. Den som är utanför denna ska tystas och vägras komma på besök till Sverige. Är det någon annan än jag som skulle vilja veta, exakt, var gränsen går för "hatbudskap"?  

Om Migri, dopet och allvaret i tron

I senaste nummer av Kyrkpressen kunde vi läsa berättelsen om Daniel. Det är inte hans namn, men i artikeln kallas han så. Daniel är en asylsökande från Irak som under sin vistelse i Finland har kommit till tro på Jesus och som har mottagit det kristna dopet. I artikeln berättas om hur Migri har föranstaltat förhör med denne Daniel för att utröna huruvida han verkligen är en kristen eller inte – och om han alltså ska sändas tillbaka till Irak eller om inte. Migri har konstaterat att Daniel har övergett Islam, men tydligen tror de inte på att hans nya tro är allvarligt menad utan att detta bara är ett försök att lura myndigheterna så att han ska få stanna i Finland.

Det här fallet, liksom andra liknande fall, är en fullständig skandal. Migri är medvetet om att apostasi (= att överge Islam) medför en dödsdom i den muslimska världen. Redan detta borde vara tillräckligt skäl för att bevilja asyl. Men icke. I stället ger sig Migri in på den ytterst svåra uppgiften att bedöma uppriktigheten i en människas tro. Detta trots att denna uppriktighet är en icke-fråga. Dels föreligger här alltså apostasi, dels är uppriktigheten i hans nya tro fullständigt oväsentlig när det gäller hur denne Daniel kommer att bemötas om och när han tvingas återvända till Irak. Det allt avgörande är nämligen att han har mottagit det kristna dopet. När han ställs inför en mufti i Irak kommer inte frågan att vara "menade du allvar med detta?" utan den enda fråga som har betydelse är "tog du det kristna dopet?"

I Finland förstår vi i allmänhet inte hur oerhört stort detta med dopet är. Det är i själva verket en livsavgörande sak att ta emot det kristna dopet – oberoende av om man får dopet som litet barn eller som vuxen. Dopet förändrar allt. Så alltså i verkligheten. För de flesta finländare har dopet ändå reducerats till en namngivningsceremoni som inte har någon större betydelse. Men inget kunde alltså vara mera felaktigt. Ironiskt nog förstår däremot företrädare för andra religioner ofta det kristna dopets betydelse. Speciellt muslimer. Men alltså inte den vanlige finländaren, och därmed inte heller Migri. Det minsta man emellertid borde kunna kräva av en myndighet med detta stora ansvar är att de läser på lite gällande dopet och vad dopet betyder. Om de inte gör det så lider deras trovärdighet. För att uttrycka det milt. Och så blir de orsak till människors död.

Dessutom är dessa asylsökande inte dumma. De vet nog mycket väl att om deras avsikt är att lura myndigheterna (Migri) att bevilja dem asyl så finns det ett oerhört mycket bättre och effektivare sätt i dagens politiskt korrekta Finland. Lögnen ska i så fall inte vara "Jag har blivit kristen", utan den ska vara "Jag är homosexuell".

Mansrollstappet och kyrkan

Jag skrev i den förra texten att vi har tappat bort mansrollen och att mannen i vårt samhälle idag har blivit en "kvinna–". Mannen får helt enkelt inte vara man, och det får stora följder för egentligen hela samhället. Kyrkan, så som vår kyrka är uppbyggd med sina beslutsinstanser, är när det gäller detta en del av detta samhälle som har tappat bort mansrollen och maskuliniteten. Mannen har helt enkelt blivit en kvinna– också i församlingen. Detta har lett till att prästämbetet, och med det hela kyrkan, har förändrats i grund. När prästämbetet – oberoende av om det är en kvinna eller en man som innehar det – mer eller mindre har feminiserats har prästen gått från att vara en herde till att vara en vårdare. Detta har jag varit inne på tidigare, till exempel här.

Vilka var nu igen mannen uppgifter, om vi repeterar lite? Jo, dessa handlar om att försvara, försörja och föröka. Ser du vad som har hänt i kyrkans liv när prästämbetet har feminiserats? Trons försvar har monterats ned, hjorden serveras urusel mat och evangelisationen/missionen tvinar, och har redan långt tvinat, bort. Alla dessa för kyrkan livsviktiga uppgifter, som djupast sett hör till mannens och det maskulinas ansvarsområde, har satts på undantag och monterats ned. Om vi tar en sak åt gången. Mannens uppgift är att försvara. Det är vad herden gör och ska göra när vargen kommer – att se till att hjorden är trygg och utom fara. Att vargen inte kommer nära. När herden i stället förvandlas till vårdare så tas vargen emot och ska vårdas till att bli något annat än en varg, något som givetvis är dömt att misslyckas. Och så utsätts hjorden/församlingen för livsfara. Ja, i själva verket har många vargar idag inte bara välkomnats i församlingarna utan till och med satts att leda dessa.

Mannens uppgift är att försörja. I en kyrklig kontext innebär detta att församlingsledaren ska undervisa sin hjord, sin församling, i ett rent Guds ord. Detta sker inte längre. Falsk lära har getts tillträde till predikstolarna (i den mån dessa ännu används) och det som förkunnas i de flesta kyrkor idag är på sin höjd moraliskt snömos. En rak lagförkunnelse och en full evangeliets förkunnelse är idag väldigt sällsynt i våra kyrkor. Så går det när prästämbetet feminiseras.

Mannens uppgift är, för det tredje, att föröka. I kyrkan innebär detta en satsning på evangelisation och mission. Detta är idag, i vår kyrka, ännu mera sällsynt än en förkunnelse av lag och evangelium. Evangelisationen och missionen är inte i första hand herdens uppgift, men herden ska leda sin församling i denna uppgift och, kanske ännu rättare sagt, leda sin församling TILL denna uppgift. Om det inte ges undervisning i församlingen som betonar vikten av att bedriva mission, att offra för missionen och att det är alla församlingsmedlemmars uppgift att evangelisera i sin vardag så kommer missionen och evangelisationen att dö ut. Idag sjunker antalet utsända missionärer dramatiskt i vår kyrka. Svenska kyrkan har redan för några år sedan helt lagt ner sin mission. Så går det när prästämbetet feminiseras och herdarna ersätts av vårdare.

Det är förstås jobbigt att gå mot strömmen. När mansrollen satts på undantag i hela samhället och maskuliniteten blivit närmast ett skällsord krävs det enormt stort mod av kyrkan att inte göra det samma som samhället i vilken den verkar gör. Vår kyrka har därför flutit med strömmen, och detta med fullständigt katastrofala följder. Om kyrkan ska överleva på sikt måste det till en förändring när det gäller detta. Utan en sådan förändring kommer vår kyrka att dö sotdöden inom några decennier.

Moderna myter 2: "Könen är utbytbara"

I januari skrev jag den första texten i serien om moderna myter, och många av de texter jag har skrivit sedan dess har på ett eller annat sätt tangerat denna myt. Planen var att under vintern/våren presentera en rad av dessa moderna myter, men annat har kommit emellan. Nu ska jag dock försöka gå vidare. Denna andra myt bygger egentligen på och föregås av andra myter, och hela sakkomplexet hör ihop. Den här myten presenteras ofta för oss i formen av ett påstående som lyder ungefär att "Det spelar ingen roll vilket kön föräldrarna har. Det viktiga är att båda två älskar sina barn."

Det här är alltså en myt. En modern sådan. Ja, i själva verket är det en ren och skär lögn, men eftersom många tycks tro på denna lögn så går den från att vara en lögn till att vara en myt. Denna lögn, eller myt, går tillbaka på den grundläggande lögnen att det egentligen inte finns några skillnader mellan könen. Därmed blir de givetvis sinsemellan helt utbytbara. Men detta är som sagt en lögn. Problemets kärna är att mannen har avklätts sin manlighet, sin maskulinitet, och gjorts till något som motsvarar en kvinna men utan kvinnans särprivilegium, alltså det att kunna föda barn och att kunna ta hand om detta barn och speciellt under barnet första månader sörja för att barnet får mat. Detta innebär att mannen i den moderna världen har blivit en "kvinna–", om vi får kalla det så. Kvinnan har fortfarande kvar sin modersroll, trots att man gärna förringar detta faktum, och detta gör att det inte är lika lätt att utplåna kvinnorollen. Men när man plockar bort det som är specifikt bundet till mannens roll, ja då utplånas lätt maskuliniteten och mannen blir just en "kvinna–"  

Så vad handlar då mansrollen om, på riktigt? Alltså när vi män INTE har gjorts till en "kvinna–"? När mannen har tappat bort sig själv och sin manlighet och vissa trevare har gjorts för att definiera vad manligheten handlar om och hur denna kunde ta sig uttryck har en del dumheter kommit in i bilden. Det manliga har förknippats med att vara oborstad, ha en förkärlek för stora maskiner som har mycket ljud, för öl och andra berusningsmedel (i moderata mängder) och för kvinnor med vissa fysiska attribut. Faktum är dock att detta INTE är vad maskulinitet och det att vara man handlar om. Åtminstone inte i grunden.

På engelska talar man om mansrollens tre P. "To protect, to provide and to procreate." Alltså att beskydda, försörja och föröka sig. Dessa tre saker har idag tyvärr mer eller mindre helt avklätts mannen. (Och då kanske ersatts med de saker jag nämnde ovan – eller med inget alls.) Eftersom den moderna kvinnan ska vara självständig och kunna stå upp för sig själv behövs inte mannen som någon beskyddare. Kvinnan ska också, på samma sätt som mannen, vara ute i arbetslivet och därmed till lika del försörja sig själv och sin familj. Förökningen ska man sedan överhuvudtaget inte alls prata om eftersom vi lever i en överbefolkad värld. (Detta är en annan modern myt som jag kommer att ta upp för sig.) Om vi ytterligare vill "koka ner" dessa tre saker till att handla om en sak så är handlar maskuliniteten, det att vara man, om en sak: Att tjäna. 

Tjänandet är essensen i det att vara man. Att tjäna sin fru och sin familj i synnerhet, och mänskligheten i allmänhet. Tjänandet i sin mest utpräglade form handlar om att offra. Om att offra sig själv för sin fru och för sin familj. Inte i första hand genom att ge sitt liv - det har den ende som verkligen visat för oss vad det innebär att vara man gjort en gång för alla - men att ge AV sitt liv. Att offra sin bekvämlighet, sin tid och sina krafter. För sin fru och för sin familj i första hand. Det är detta som det att vara man handlar om. Att tjäna. Eller detta är vad det borde handla om. Men när dessa mannens skyldigheter (och rättigheter) lyfts av honom leder det till att mannen står där som en "kvinna­–". Som eventuellt kan dricka öl, se på monstertruckar och undsläppa sig diverse kroppsljud, men som ändå bara är en "kvinna–". Att en sådan man, en sådan maskulinitet, är utbytbar är ju fullständigt självklart. En sådan man kan givetvis ersättas av en andra kvinna i en familjs och i ett barns liv. Men felet är då inte att denna "kvinna–" plockas bort ur en familjs och ett barns liv och ersätts av en kvinna, utan felet kom in i bilden långt innan. Felet uppkom redan då när mannen avkläddes sin manlighet och allt det som det att vara man handlar om och går ut på och i stället blev en "kvinna–".

Framtidsspekulationer, del 2

Målet för grönfascismen är att tvinga in människorna till städerna och till så kallade tillväxtcentra. Detta av flera olika orsaker. Dels finns det en (åtminstone hittills inte realiserad) förhoppning att ett mera komprimerat samhälle ska vara skonsammare mot miljön (och orsaka ett mindre "växthusgasfotavtryck") i och med att det inte behövs lika mycket privatbilism och inte lika mycket transporter i ett sådant samhälle. Bieffekten är att landsbygden i ett sådant samhälle kan vara ett vilddjursreservat på ett helt annat sätt när det inte bor människor, eller åtminstone inte lika mycket människor som idag är fallet, där. Dels tenderar människor som flyttar in till städerna att bli gröna både till tankesätt och till röstningsbeteende, något som sedan borgar för ett snabbare grönt maktövertagande. Människor som dragits upp från sina historiska rötter (på landsbygden) är också betydligt lättare att manipulera och styra i önskad riktning.

Ett led i denna utarmning av landsbygden är att ifrågasätta, och i förlängningen förbjuda, traditionella landsbygdsnäringar. Enligt den gröna fascismen ska djur inte användas för människans behov. Inte som mat, och framför allt inte i formen av päls. (Men undantag kan göras när djuren hålls som sällskap i den trånga betongkuben i den stora staden.) Denna strävan, som det än så länge är fråga om, har också flera fördelar – ur den gröna fascismens synvinkel, alltså. Dels enar den här kampen massorna mot en gemensam fiende. Alltså djurhållarna, och i ett första skede oss pälsdjursproducenter – när målet att förbjuda pälsdjursnäringen är uppnått går kampen vidare till andra djurslag. Dels ger detta den växande anhängarskaran något konkret att göra och att förlora sig i så att ingen, ens till äventyrs, skulle komma på att ställa frågan huruvida det faktiskt är rätt att inskränka människors rättigheter och i förlängningen sätta själva demokratin på undantag. Om målet upplevs så viktigt som det gör här för dessa "frälsta" kan de svälja både det ena och det andra på vägen mot detta hägrande mål. Att "ändamålet helgar medlen" gäller som synes fortfarande.

Pälsdjursnäringen tycks tyvärr bli det första offret på den här vägen mot demokratins avskaffande och den gröna fascismens seger. När jag ser vilka oerhörda lögner som sprids, också i media, men framför allt på olika håll på nätet där dessa aktivister tar in sina argument kan jag, som ju har en viss insyn i verkligheten på landets pälsdjursfarmer, inte annat än förundras. Eller förundras är ju verkligen inte rätt ord. Förargas är också ett allt för milt ord. Det talas allmänt om djurplågeri och om att djuren "plågas ihjäl" på farmerna. Sanningen är ju fullständigt annorlunda, men okunskapen är och har alltid varit en god grogrund för alla former av radikalism och aktivism. Och varför skulle man låta sanningen komma i vägen för den spirande revolutionen? Den är för viktig för att låta en så banal sak som sanning störa det stora som är på gång att hända.

Låter detta otroligt? Visst gör det. Om någon för bara några månader sedan skulle ha sagt åt mig att pälsdjursuppfödning snart kommer att vara förbjuden i Norge skulle jag ha skrattat högt. Men nu är ett sådant förbud på väg. Samtidigt publicerar finländska media gallupundersökningar som visar att vinden håller på att vända också i Finland i denna fråga och ledare i en aktad tidning uppmanar oss pälsdjursuppfödare att redan nu börja fundera på vad vi ska göra sedan när vi inte längre får föda upp rävar och minkar i Finland. Aktivisterna ser redan den hägrande segern, och vissa av dem uttalar sig bergsäkert om att pälsdjursfarmningens saga snart är all också i Finland. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag tyvärr svårt att se hur detta skulle kunna gå på annat än ett sätt. Den lögnaktiga propagandan kommer, med största sannolikhet, att avgå med segern, och efter detta första steg kommer sedan ett andra och ett tredje och sedan ett fjärde... Och snart kommer en majoritet av landets innevånare att vara så hjärntvättade att de är beredda att ge (ytterligare) avkall på demokratin och ge makten åt någon som vet vad som bör göras och som också, kommer det att heta, behöver ges möjligheten att göra det. Allt i landets, folkets och vår planets bästas namn, givetvis.

Det här låter nog otroligt. Det kan jag hålla med om. Men så här gissar jag att det kommer att gå. Om det alltså tillåts mig att spekulera och att vikariera för någon framtidsforskare någonstans. Eller var detta det första utkastet till en dystopisk roman? Nej, det tror jag inte. Jag får nog med dystopi bara av att se mig omkring i samhället idag.

Framtidsspekulationer, del 1

Ett av de intressantaste jobben/jobbeskrivningarna måste ju bara vara det som kallas "framtidsforskare". En framtidsforskare funderar kring dagens trender och dagens forskning och tekniska utveckling och på basen av detta försöker framtidsforskaren måla upp en bild av hur framtiden kommer att se ut. Jag har undrat över hur en framtidsforskare skiljer sig från t.ex. en författare som gör research för en bok som ska handla om framtiden. Kanske inte så mycket?

För en tid sedan publicerade Svenska Yle en artikel(serie) som handlade om framtiden och som spekulerade i att vi människor snart kommer att kunna leva i till och med tusen år. Detta säkert på basen av någon framtidsforskares analyser. Jag kunde inte låta bli att småle när jag läste dessa artiklar. Kanske för att jag har en mycket mera negativ bild av hur framtiden kommer att gestalta sig? Den framtidsbild som presenterades utgick ifrån att vi människor kommer att göra stora framsteg på bland annat medicinens område, samt att vi kommer att förskonas från krig och annat liknande elände. Dessutom, och detta är en oerhört stor svaghet i detta sammanhang, nämndes inget alls om de problem mänskligheten kommer att drabbas av som en följd av den befolkningsminskning som myten om överbefolkning kommer att leda till – och delvis redan har lett till.

Trots att jag inte är någon framtidsforskare funderar jag en hel del på framtiden. Spekulerar, om vi så vill. Som sagt ser jag inte alls så positivt på framtiden som de som låg bakom artikeln om människans kraftigt ökade livstidsförväntning. Jag kan t.ex. nämna en hel del saker i nutiden som kommer att skapa stora problem för oss i framtiden. Till exempel så kommer könsnihilismen mycket sannolikt att leda till en veritabel psykos/neros-epidemi som kommer att skörda många offer. Det att vi i demokratins namn gör stora och allvarliga ingrepp i Guds goda skapelseordningar (framför allt gällande äktenskapet) kommer troligtvis att leda till att vi, åtminstone i praktiken, kommer att gå miste om demokratin som samhällsskick. Om så inte redan har skett. Ett folk/ett land som tar sig för att missbruka demokratin på det sätt som här har skett visar med all önskvärd tydlighet att det folket/det landet inte förtjänar att ha någon demokrati. Jag skrev att om så inte redan har skett. Redan i dag ser vi nämligen hur demokratin håller på att ramla sönder och ersättas av en "på sätt och vis"-demokrati som styrs av media och den propaganda som media öser över oss.

Min gissning är att den redan nu mycket inflytelserika gröna fascismen kommer att vara det som ersätter demokratin. Så har det redan gått i på flera områden, se bara på skarv- och vargsituationen där lokalbefolkningen inte har något att säga till om (i själva verket har inte ens landets riksdag och regering något att säga till om eftersom besluten tas på EU-nivå och är starkt grönfärgade). Hur det går till när grönfascismen flyttar fram sina positioner ytterligare är förstås en annan fråga – kanske dagens mediokrati (som redan är mycket grönfärgad) tar ytterligare några steg framåt. Här är givetvis myten om människans klimatpåverkan synnerligen användbar, och jag antar att denna i något skede kommer att leda till att demokratin urholkas ytterligare eller till och med avskaffas. I mänsklighetens och mänsklighetens framtids intresse, givetvis. För det är ju så: Om majoriteten inte vet sitt eget bästa eller inte klarar av att göra de svåra beslut som måste göras för att "rädda klimatet och planeten" så måste den upplysta och till stora offer beredda (för andra, givetvis inte för dem själva) lilla klicken vara beredd att göra vad som måste göras. Detta ska förstås först försöka åstadkommas med hjälp av media och tung propaganda (vilket vi nu utsätts för), men när detta inte lyckas behöver ytterligare nödvändiga steg tas.