Skjut budbäraren!

Jag hade redan beslutat att ta en ordentlig paus här på bloggen från allt som har med den "moraliska revolutionen" att göra efter de intensiva dagarna efter Sofie Staras fruktansvärda ledare i ÖT/Vbl. Men signaturen "d" låter mig inte göra det. Vi har fastnat i en evighetsdiskussion under en av texterna om Staras ledare, inte angående statistik vilket det först såg ut att handla om, utan angående d:s behov att skjuta budbäraren. Likt ett par av insändarskribenterna i ÖT/Vbl i efterdyningarna av Staras ledare hävdar signaturen "d" att orsaken till att de homosexuella mår dåligt (och är överrepresenterade i själmordsstatistiken) är att det finns sådana som påtalar det felaktiga och skadliga i deras sätt att leva.

Det här är, inser alla som har ens lite insikt i hur människan fungerar, fullständigt galet. Jag begriper att det, ur propagandistisk synvinkel, är både behändigt och ändamålsenligt att på detta sätt skjuta budbäraren. Men samtidigt är det att göra det alldeles för enkelt för sig. Sanningen är nämligen den att en människa som går emot naturen och som bryter mot det som är nedlagt i själva skapelsen och som i förlängningen uttrycks i Guds heliga lag kommer att må dåligt. Inte för att det finns sådana som påtalar att människan gör fel, utan för att hon gör fel. En äktenskapsbrytare, eller en människa som lever ut sina homosexuella begär, skadar sig själv (och även andra) genom det hon gör. Denna skada kommer att göra sig påmind som någon form av illamående oberoende av om någon påtalar det felaktiga eller inte.

Vi människor kan nämligen inte gå emot Skaparens intentioner med oss människor utan att det får följder. Gör vi så skadar vi oss själva, och i förlängningen också andra. Som sagt, det är både behändigt och, ur propagandistisk synvinkel, synnerligen ändamålsenligt att skjuta budbäraren, men det kommer aldrig att göra att såren som vi människor orsakar oss själva försvinner. Även när den sista rösten som påtalar det felaktiga i t.ex. äktenskapsbrott och i homosexuellt leverne har tystats kommer illamåendet att finnas kvar. Det kommer bara att bli så oerhört mycket svårare att få grepp om det och framför allt att kunna göra något åt det.

Märklig attack

I dagens Polen, landet där allt började för 80 år sedan, finns det föräldrar som sänder sina barn till läger där barnen, för att bli föredömligt patriotiska, bland annat tränas i vapenhantering."

Så avslutar Viveka Dahl sin ledare i lördagens ÖT. Ledaren, som handlar om andra världskrigets utbrott och som i övrigt är både informativ och föredömligt allmänt hållen, blir på grund av denna märkliga - och ovidkommande - avslutning ännu ett slag i raden som har som mål att i allmänhetens ögon misskreditera de östeuropeiska EU-länder som tagit ett eller par steg tillbaka från den rödgröna värdeliberalism som håller resten av Europa i ett järngrepp idag.

Jag förstår varför vår media så krampaktigt försöker göra detta. De har insett att de själva och deras värdeliberalism kan bli allvarligt ifrågasatta ifall den utveckling som vi idag ser i länder som Polen och Ungern skulle sprida sig också till andra länder. Men sättet detta görs på är för det mesta så oerhört genomskinligt. Som t.ex. i denna ledare. Polen blev attackerat av Tyskland, och det var så andra världskriget började. Finland blev lite senare, efter en liknande bluffattack iscensatt av angriparen, attackerat av Ryssland. Så drogs också vi in i kriget. Nu är det tydligen ett problem, enligt Dahl, att det i Polen existerar läger där barn utbildas i vapenhantering. Så länge jag kan minnas har det i Finland ordnats kurser i högstadieskolor (bl.a. i Sursik i Pedersöre) där eleverna bl.a. "tränas i vapenhantering". Varför är detta fel i ett av de länder som blev attackerade i inledningen av andra världskriget, medan det är helt ok i ett annat av de länder som blev attackerade?

Dahls attack på Polen är som sagt både märklig och fullständigt ovidkommande när det handlar om ämnet för ledaren i fråga. Men attacken är en del i vår medias konsekventa och ihärdiga svartmålning av länder vars politik är icke-havlig. När man känner till vad som är på gång här blir den fullt förståelig. Men givetvis inte acceptabel.

Skrämmande!

Svenska Yle rapporterar från något som kallas för Europaforum och som hölls i Åbo idag. Den debatt som hölls inom ramen för detta forum hade rubriken "Kan populismen utplåna EU?", och det är synnerligen betäcknande att det var idel vänsterliberaler som satt i panelen. Om man utgår från detta torde "populism" således innebära allt som ligger till höger om den politiska mitten - som idag har glidit ganska långt vänsterut.

Det är skrämmande att se vad de olika debattörerna hade att komma med. Astrid Thors hävdar att populismen inte kommer att utplåna EU eftersom de olika partierna kommer att tvingas enas för att bättre kunna samarbeta kring klimatpolitiken. Problemet här är ju att alla partier inte är överens om att detta med klimatpolitiken bör ha en så framträdande roll. Vad månne Thors menar att vi ska göra med de som inte köper klimatpaniken? Problemet, sett ur EU:s synvinkel, är inte de partier som drabbats av klimatångest (och som kapitaliserar på att väljarna har gjort det samma), utan i just etta sammanhang är "problemet" de partier som inte har gjort det. Thors åsikter visar, som jag ser det, på en synnerligen verklighetsfrämmande inställning.

Men det blir värre. Mycket värre. Ville Niinistö hävdar att det är en farlig väg att gå om vi börjar förändra systemet inifrån eftersom vi då också måste ge rum för "populisternas" åsikter. Han menar i stället att vi inte ska "ge vika för sådana utspel och falska påståenden" samt att felaktiga fakta ska bemötas "direkt och snabbt". Men de etablerade (vänster)partierna ska inte, enligt Niinistö, "ta debatten" med "populisterna" eftersom detta varken gagnar demokratin eller "den parlamentariska processen".

Det här vittnar nog om en sällan skådad självgodhet och en mycket farlig inställning till såväl demokratin som "den parlamentariska processen". Vi som har ögon att se med och öron att höra med har sedan länge insett att det finns minst lika mycket "falska påståenden" och "felaktiga fakta" på vänsterkanten som bland dessa av allt att döma förhatliga "populister". Vi lever idag i ett samhälle som är värdeliberalt och väldigt vänsterorienterat - och samtidigt i ett samhälle där lögnen regerar på många håll och där sanningen ständigt högre utsträckning demoniseras och censureras. De som reagerar på detta undertryckande av sanningen, eller åtminstone på försöken att undertrycka den fria debatten, blir lätt stämplade som just populister. Alltså som sådana som man inte ska ta debatten med och vars påståenden ska bemötas direkt och snabbt. Enligt Ville Niinistö, alltså. Säkerligen genom att tysta ner dem och marginalisera dem.

Jag blir mörkrädd när jag ser och hör vad speciellt Ville Niinistö säger. Hans mål är helt tydligt ett samhälle som knappast kan beskrivas som något annat än ett fascistiskt samhälle där bara en viss typ av åsikter är gångbara. Eller "havliga", som en viss svensk präst ute i marginalen brukar kalla dem. Jag ställer inte upp på att leva i ett sådant samhälle. Gör du?

Fantastisk ledare!

Kenneth Myntti överraskar i dagens ÖT genom att publicera en av de bästa ledare jag har läst på mycket länge. Under rubriken "Det rasar ett krig om sanningen" lyfter han fram pälsdjursnäringens kamp för att få fram fakta om näringen - i motsats då till sådant som djurrättsorganisationer likt Animalia idag har allt lättare att få media att skriva om. I detta sammanhang talar han om "djurrättsorganisationernas propaganda", ett ordval som är både synnerligen välvalt och modigt. Myntti konstaterar, angående en påkostad förstasidesannons i torsdagens Helsingin Sanomat, att "om företrädare för en fullt laglig näring och politiska beslutsfattare ska tvingas betala för att få fram rätt fakta i tidningarna har massmedia hamnat på villovägar."

Men det positiva slutar inte där. Myntti nämner det s.k. "Overtons fönster" som handlar om hur "glidningar i den allmänna opinionen jämnar mark för politiska beslut". Som exempel lyfter han bl.a. fram det könsneutrala äktenskapet där det orimliga blev lag på bara några årtionden. I slutet av sin ledare lyfter Myntti fram ännu ett område där media idag arbetar hårt för att flytta på gamla råmärken, nämligen klimatfrågan. Här skjuter Myntti, med goda motiveringar, ner budskapet som fördes fram i en lång artikel i Helsingin Sanomat om att det bästa sättet för oss finländare att minska på vårt koldioxidavtryck är barnbegränsning.

Jag bara måste citera näst sista stycket i Mynttis ledare (det sista stycket citerade jag redan ovan): "Det är till och med oansvarigt av finländska medier att på det här sättet framkalla klimatångest hos dagens unga människor som står i beråd att bilda familj. På samma sätt är det oansvarigt av medierna att på falska grunder gräva graven för pälsnäringen."

---

Jag är medveten om att Myntti och jag torde vara av olika åsikt gällande det könsneutrala äktenskapet. Myntti tar i sin ledare inte heller ställning i själva saken, han nämner det endast som ett exempel på hur glidningen i den allmänna opinionen möjliggör politiska beslut som för bara något årtionde sedan skulle ha varit fullständigt otänkbara. Myntti tar inte heller ställning i den debatt som just nu rasar i de österbottniska tidningarna och som fick sin början efter Sofie Staras ledare den 13/8. Jag inledde min insändare, som var en reaktion på Staras ledare, med orden: "Vi lever idag i en värld där sanning, förnuft och fakta inte längre är det som leder och styr samhällsutvecklingen. Idag regerar i stället lögnen. På många olika plan. Det här började inte med att riksdagen godkände samkönade äktenskap, men denna enskilda händelse blev en brytpunkt där det blev klart att när lögnen får media på sin sida i propagandakriget kommer den att vinna. Idag vinner inte den som har fakta och förnuft på sin sida, utan den som har media på sin sida. Det är ett faktum att ett samhälle som kan bedras till att tro att personer av samma kön kan gifta sig kan luras att tro i princip vad som helst." (Citatet här i den något annorlunda ordalydelsen som jag använde här på bloggen.)

När jag skrev orden "på många olika plan" hade jag den strid om sanningen som idag pågår i media gällande just pälsdjursnäringen i mina tankar.

Med det sagt förstår säkert alla varför jag är eld och lågor över Mynttis ledare. Det är som sagt en fantastisk text och en av de bästa ledare jag har läst på mycket länge. Läs den gärna!

Dagens insändarskörd 24/8

Det är beklämmande att läsa de insändare som ÖT/Vbl publicerat som svar på de insändare som Göran, Kurt och jag hade i ÖT den 15/8. Det tycks vara oerhört svårt för de som skriver att läsa innantill och förstå vad vi var ute efter med våra insändare. Ett typiskt exempel på detta fick vi idag genom insändaren skriven av Johanna Sjöberg och Anne Salovaara-Kero. Också de har totalt missat vad hela debatten egentligen handlar om. "Männen som har skrivit insändarna skriver om vikten av yttrandefrihet och sin rätt att få uttrycka hur fel de tycker att regnbågspersoner är."

Jag ids inte försöka räkna exakt, men bara den meningen innehåller flera fel och feltolkningar än jag har finger på en hand. Damernas insändare fortsätter sedan med att skuldbelägga alla som beter sig så som de halmdockor gör som de ställt upp, och i deras text får vi också veta att orsaken till hbt-människornas illamående ingalunda är deras onaturliga livsval utan det att somliga ännu idag vågar påtala detta. Några källor till detta påstående ges självfallet inte. Här kan vi lugnt tala om att skjuta budbäraren!

Den här texten är som sagt ytterst beklämmande att läsa. När man närmare skärskådar den, och sätter den i relation till det jag påvisade i min insändare, kan man koka ner det som sägs till några få meningar: De som lurats att tro lögnen blir illa berörda av att någon påtalar detta och visar på sanningen. Därför borde alla förstå att inte tala sanning i dessa frågor.

Är det faktiskt ett sådant samhälle vi vill ha? Åtminstone jag vägrar acceptera en sådan utveckling.

Sedan har Joakim Förars en lång insändare i samma ämne vilken jag varmt kan rekommendera till noggrann läsning. Han fångar vad det hela handlar om på ett bra sätt och avslöjar speciellt Sofie Staras försök att slå dunster i ögonen på sina läsare.

Synnerligen avslöjande!

Om du har tillgång till Kyrkpressen ska du slå upp sista uppslaget i det senaste numret. Där finns nämligen ett praktexempel på det jag försökte lyfta fram i min insändare i ÖT 15/8. Kurt Hellstrand visar tydligt hur Tryggve Cederberg resonerade i homosexfrågan på 90-talet. Då var hans åsikter klara och tydliga och i samklang med både Bibeln och vår kyrkas lära. Idag är de allt annat, vilket Cederberg klart och tydligt visar i det svar som Kp (intressant nog) har låtit honom ge direkt följande på Hellstrands text. På flera ställen i sin text talar Cederberg om "kunskapen om homosexualiteten" som, enligt honom, har "förändrats radikalt på 25 år". "Idag är vår kunskap om homosexualiteten en helt annan", säger han också. Detta som motivering till varför hans ståndpunkt har ändrat så som den har gjort.

Det här låter ju bra, enda problemet är att detta inte stämmer. Det handlar nämligen INTE om kunskap och fakta, utan om åsikter. Rättare skulle vara att säga att "idag har vi en helt annan åsikt om homosexualiteten". Det har inte tillkommit någon ny kunskap som skulle ha gjort att opinionen har svängt, utan det som har skett är att opinionen har svängt som ett resultat av en massiv (media)kampanj. Det handlar om högst subjektiva åsikter, inte om något annat. Därför är det falskt att göra som Cederberg gör, alltså att låta förstå att 180-graderssvängen skulle bero på ny kunskap.

Ett tydligt exempel som visar detta: På 1950-talet forskade Evelyn Hooker i homosexualiteten, och de rön hon publicerade låg till grund för att homosexualiteten slutade klassas som en sjukdom i USA genom ett beslut av APA (American Psycological Association) år 1973. Samma forskning användes av den amerikanska högsta domstolen när de gav sitt utslag i Lawrence mot Texas år 2003 och i det fatala beslutet i Obergerfell mot Hodges 2015. Hookers forskning har därför, med rätta, sagts vara det mest inflytelserika vetenskapliga arbetet inom alla sociala vetenskaper. Observera alltså nu noggrant: Denna forskning fanns tillgänglig på 1990-talet när Cederberg skrev sin avhandling. Denna forskning var så sent som 2015 fortfarande sådan att den användes av den amerikanska högsta domstolen. Ergo: Det fanns, menade man helt tydligt, inte så alldeles mycket nyare och bättre forskning att tillgå. Varför skulle man annars ha använt sig av ett 60 år gammalt vetenskapligt arbete? Så då kommer frågan: Var finns och vad består den nya kunskap i som Cederberg talar om och som har gjort att såväl han som så många andra har svängt i denna fråga?

Tilläggas bör här ännu att Cameron och Cameron år 2012 visade att Hookers forskning inte håller för en kritisk granskning, utan att hennes arbete är starkt ideologiskt influerat och att det inte går att lita på hennes slutsatser. Trots detta använde sig alltså Högsta domstolen sig av hennes arbete så sent som 2015, trots att det skulle förtjäna att gå samma väg ner i papperskorgen som Kinseys arbete gick långt tidigare. Se där ännu en (stor) orsak till att använda sig av annan, nyare, forskning om sådan verkligen skulle ha funnits tillgänglig.

Men som sagt, läs de här två texterna i Kp! De är synnerligen avslöjande när det gäller vad omsvängningen i synen på homosexualiteten bygger på. Alltså inte på kunskap/vetenskaplig forskning, utan på högst subjektiv propaganda som har sköljt över oss och svept bort allt sunt förnuft och allt rationellt tänkande.   

Angående dagens insändarskörd

Det är oerhört beklämmande att se hur lögnen har spridit sig och infekterat breda lager av vårt samhälle och människors sätt att tänka. I dagens ÖT finns en rad insändare som alla på sitt sätt demonstrerar detta. Den mest beklämmande är insändaren av Annette Kronholm-Cederberg och Ulla-Maj Wideroos. Deras insändare är helt substanslös – det enda de säger är att de "inte känner igen sig" och att de "tar avstånd från den världsbild och den människosyn insändarskribenterna (alltså Göran, Kurt och bloggaren) ger uttryck för". Sedan finns det ytterligare 220 namn under deras text. Tror dessa människor faktiskt att lögnen blir sann bara för att det finns många som är beredd att skriva under den? Nej, sanningen är inget vi kan rösta om. Lögnen blir inte sann bara för att många har låtit sig bedras av den. Tror vi det visar det bara på hur oerhört vilseledda vi har blivit.

I de andra insändarna går samma tanke igen som Stara skrev i sitt svar på min insändare, nämligen att motståndet mot den moraliska revolutionen skulle bygga på tro, eller som Heikki Kurkiala skriver, "gudomlig ordning". Göran Ekströms insändare är sedan ett bra exempel på hur galet det blir när en människa tror på det som presenteras som vetenskap men inte är det utan i stället är ideologi klädd i vetenskapliga kläder. Han tycks tro att den moraliska revolutionen är resultat av vetenskapliga upptäckter och att motståndet mot den baserar sig på en tro som blundar för vetenskapen.  Så är det givetvis inte. I själva verket är det faktiskt precis tvärtom. Fakta är fakta, och sanning är sanning. Att sanning och fakta sedan stöds av Guds ord är ju bara logiskt eftersom det är samme Gud som ligger bakom skapelsen och som har gett oss sitt ord. Men det är ytterst intressant att detta med tron kontra vetenskapen dras fram gång efter annan, trots att ingen av oss tre ens har antytt att det vi för fram skulle vara fråga om en åsikt som bottnar i en tro. Men det är väl så att det är enklast att bygga halmgubbar och skjuta ner dem i stället för att ta tag i det som verkligen har sagts.

Som sagt finns det mycket i dagens insändare som är beklämmande och som vittnar om hur illa det är ställt i vårt samhälle. Yttrandefriheten ifrågasätts, och speciellt avslutningsorden i Kurkialas text är oroväckande: "Därför är jag också övertygad om att de röster som nu desperat höjs för att begränsa sexuella minoriteters rättigheter inom kort kommer att tystna". Vad som menas med "begränsa sexuella minoriteters rättigheter" specificeras inte, men orden om att rösterna kommer att tystna är olycksbådande. Rösterna kommer förstås inte att tystna, men parat med orden om yttrandefriheten får man förmoda att rösterna nog ganska snart kommer att tystas.

Det finns många exempel från historien på när sanningen har tystas, och spåren förskräcker.