Kärlek och sanning

Om jag inte missminner mig så var det CS Lewis som använde bilden av en motorbåt när han skulle beskriva det kristna livet. Samma bild går också att använda för kyrkan, om än man där vanligen brukar använda sig av en lite äldre båttyp när man målar bilden. Poängen med Lewis´ bild är att motorbåten, för att fungera på ett riktigt sätt, behöver både en motor och ett roder. Om den har bara en motor och inget roder far den nog framåt, men riktningen kan bli galen. Om båten har bara ett roder och ingen motor är nog riktningen bra, men båten kommer ingenstans. Den står stilla. Lewis menade att motorn är en bild för kärleken, och rodret avbildar sanningen, och den här bilden är, menar jag, tidlös.

I dagens situation ser vi denna bild i funktion. De som, inom kyrkan, talar för de homosexuellas rätt att få gifta sig (i kyrkan, dit fokus nu förstås har flyttats) motiverar sin ståndpunkt med kärleken. Och ja, det stämmer säkert. Åtminstone i de flesta fall. Problemet är bara det att deras båt må ha en mer eller mindre kraftig motor, men när rodret saknas så blir riktningen fel. Det här ser man med all önskvärd tydlighet när man läser dagens ÖT. Bo-Göran Åstrand, en av undertecknarna till kyrkomötesinitiativet, har helt klart tappat bort sanningen. Och då menar jag inte bara Guds ords sanning. Han hävdar, som motivering till varför de lämnat in initiativet, att "Vi har inget hållbart beslut om vad som händer den 1 mars när lagen träder i kraft." Detta är inte bara att tumma lite på sanningen, utan detta är en ren och skär lögn. Vår kyrka har tvärtom, gång efter annan, klargjort vad som gäller. Äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Att sedan en rad biskopar och andra kyrkliga dignitärer inte vill foga sig i detta är en annan sak, men detta gör inte att kyrkans ställningstaganden inte skulle vara hållbara.

Sedan måste vi ju också konstatera att vår sida i denna konflikt – vilket det ju håller på att utveckla sig till – riskerar att åtminstone framstå som hård. Eller så framställs vi åtminstone. Så blir det ju om man betonar sanningen och kärleken tappas bort på vägen. Nå, nu är det förstås inte alltid så som det synes vara. Helt enkelt för att man inte varje gång kan säga allt när man uttalar sig. Men risken finns alltid där att vi, i vår iver att hålla fram sanningen, tappar bort kärleken, och om vi tar bilden av båten så kan vi ju konstatera att det ju inte heller fungerar. En motorlös motorbåt kommer att stå stilla, hur rätt rodret än är inställt.

Sedan kan man ju förstås diskutera vad som är värre: Kärlekslös sanning eller sanningslös kärlek. Det bästa är förstås båten med både ett fungerande roder och en kraftig motor. Om man vill komma någonstans, alltså. Men, låt mig påpeka en sak i all stillhet: I diskussionen här och nu är det mycket tydligt att det roderlösa gänget verkligen ÄR utan roder. Försöken att maskera frånvaron av rodret är rent av patetiska. (Då tänker jag t.ex. på Björn Vikströms bok "Monta rakkautta".) Däremot är det mycket svårare att se huruvida motorn finns där eller inte. Speciellt som man, som sagt, inte kan säga allt i varje diskussion och media inte gärna låter båda sidorna komma fram till alla delar. Det är nämligen så väldigt mycket lättare att sälja en bild av oss som bakåtsträvande och hatiska om man får beskära bilden en aning. Eller mycket. Detta nu alltså sagt i all försynthet.