Om sann enhet och om konstgjord enhet

Jag återkommer ännu till Björn Vikströms tankar i insändaren i veckans Kp. Han skriver, helt i linje med vad han har sagt också tidigare, att "Avsikten är att alla präster i framtiden ska kunna samarbeta och fira nattvard tillsammans, vilket bör vara ett självklart mål för vår kyrkas enhet".

Jesus ber också, i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17, att vi kristna ska vara ett. Därför är enheten alltid målet, och måste så vara. Om vi slutar arbeta på och verka för enheten mellan oss kristna så sviker vi Herren. Men det som är så oerhört viktigt att lägga märke till i detta sammanhang är vad Jesus säger om denna enhet och vilka förutsättningar han ger för den. När han talar om enheten, i Joh. 17, talar han också om ordet han har gett oss och om att vi ska helgas i sanningen. "Ditt ord är sanning."

Enheten ska, och måste, alltid vara målet. Men inte vilken enhet som helst, utan en enhet på ordets grund. Som kristna bör vi kunna fira nattvard tillsammans, precis som Vikström säger, men detta måste ske på ordets grund. Nu har vi en situation i vår kyrka där en majoritet har gått bort från ordet – och från enheten och gemenskapen kring Herren Jesus och Guds ord. Ledda av dem som innehar biskopsämbetet, kan och bör tilläggas. Det finns ännu en minoritet som försöker stå kvar på ordets grund, även om vi motarbetas på många olika sätt. Framför allt av dessa som borde jobba för och stå som garanter för kyrkans enhet, alltså biskoparna.

Men det finns ännu en möjlighet till enhet inom kyrkan. Denna väg till enhet heter omvändelse och innebär ett återvändande till ordets grund. Som situationen nu är, om vi använder oss av en bild, står Vikström tillsammans med en majoritet av kyrkans ledning och medlemmar på ett gungfly och manar till enhet. "Kom hit till oss så vi kan stå eniga!" "Kom hit och fira nattvard med oss!" Detta kommer givetvis inte att ske. En sådan enhet är inte möjlig. Den som står på fast grund kan inte, och kommer inte, att bege sig bort från den fasta grunden och gå ut på gyngflyn. Nej. Den enda möjliga enheten, och den enda möjliga vägen till enhet inom kyrkan, är att de som har gått bort kommer tillbaka. Tillbaka upp på den fasta grunden som Guds ord är.

Utan en sådan helomvändning kan det aldrig bli någon enhet inom vår kyrka. En konstgjord enhet, på sin höjd, kanske kan uppnås. En sådan enhet som Vikström skisserar upp när han meddelar att vi snart har en situation där alla kyrkoherdar har gått ut på gungflyn. (Och med prästvigningsstoppet för sådana prästkandidater som vill stå kvar på ordets grund gäller detta snart alla präster.) Men märk mycket väl att detta inte är en sådan enhet som Jesus talar om. Den enhet han talar om är en enhet på ordets grund. Och, framför allt, är denna gungflyets enhet inte någon enhet med Herren Jesus. Han kommer nämligen aldrig att gå bort från ordets grund. När han står och samlar, och uppmanar, till enhet står han uttryckligen på den fasta grunden. Inte på gungflyn där våra biskopar har ställt sig och ropar på oss. Nu ska jag säga detta så tydligt jag kan: Den enhet våra biskopar talar om är ingen enhet med Herren Jesus, och därför överhuvudtaget inte någon enhet värd namnet.

Jag för min del står oerhört mycket hellre till och med alldeles ensam på ordets fasta grund tillsammans med Herren Jesus, om det skulle krävas, än tillsammans med aldrig så många biskopar och folkkyrkomedlemmar ute på gungflyn. Men, tack och lov, behöver jag inte göra det. Vara ensam, alltså. Vi är nämligen inte så alldeles få som vill stå tillsammans med Herren.