Villolärare i farten

Jag läste Kyrkpressen idag. Det borde jag kanske inte ha gjort. Mitt goda humör försvann nämligen under läsningens gång. Ja, och då har jag ännu inte läst artikeln om "lutherbubblan" ännu. Det kan hända att jag helt låter bli att göra det.

Bo Holmberg hade skrivit en insändare med rubriken "Samarbetsvägran är lagbrott", och Björn Vikström hade svarat. Holmberg trummar, sin vana trogen, på med lagar och paragrafer och denna gång fick han även med konventioner om de mänskliga rättigheterna. Kontentan blev att präster som vägrar samarbeta med kvinnliga präster är i det närmaste att jämföra med grova krigsförbrytare. Eller så uppfattade jag det åtminstone. Men Holmberg har förstås rätt i sak. Ett offentligträttsligt samfund, som vår kyrka är, kan inte strunta i domstolsbeslut. Men en kyrka kan inte heller komma på konflikt med sin bekännelse och sin kyrkoordning (något som Holmberg noggrant undviker att gå in på!), och således har vår kyrka skapat åt sig en ordentlig smällknut. En smällknut som kan lösas upp på två sätt; A. Genom att ändra i sin bekännelse, eller B. Genom att sluta vara ett offentligträttsligt samfund. Att inte gå in för något av dessa alternativ och fortsätta som förr är inget alternativ emedan det är synnerligen falskt och oärligt. Något måste göras här, och det gärna så fort som möjligt.

I Björn Vikströms svar skymtar omsorgen om de prästvigda kvinnorna och om de församlingsbor som "önskar ha en kvinna som präst". Omsorgen om de prästkandidater "som hänvisar till sitt samvete eller till sin övertygelse" lyser dock med sin frånvaro. Liksom, och detta är ytterst allvarligt, omsorgen om de församlingsbor som vill ha en präst som står på bibelordets grund. Också i ämbetsfrågan. Jag hör till dessa, och vi är inte få. Men oss bryr sig Björn Vikström inte om. Orsaken är givetvis uppenbar.

Vikström gör sig också, vilket också är allvarligt för en man i hans position, skyldig till halmdocketillverkning. För se, det handlar inte (bara) om samvete och övertygelse. Det handlar framför allt om Guds heliga ord. Det ord som vår kyrka har förbundit sig till. Att Bibeln inte har någon betydelse för Björn Vikström – annat än som ett besvärligt hinder på vägen – har redan blivit allt för tydligt. Här kommer ännu ett sådant vittnesbörd.

Ja, och så såg jag att denne samme Björn Vikström ska predika i grannförsamlingen Kronoby både i ett möte i kväll och i gudstjänsten i morgon. Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Björn Vikström är en villolärare, och sådana förbjuder Guds ord oss som kristna att lyssna till. Mera behöver kanske inte sägas. Om denne villolärare skulle välkomnas i min församling på detta sätt ska det nog väldigt mycket till för att jag inte ska vara en före detta församlingsmedlem.