Om Radio Extrem och om kulturen

Österbottens Tidning (och Vbl) skriver i dag i en artikel om en arg förälder som fått nog av de myckna svordomarna i Radio Extrem. Den arga pappan konstaterar att "Extrem är den enda radiokanalen för unga i Svenskfinland. Som en offentlig radiokanal skulle de kunna hålla en högre språkstandard med färre svordomar." Han säger att svordomarna får honom att byta kanal och att han övervägt att förbjuda sitt tioåriga barn att lyssna på kanalen.

Jag håller givetvis fullständigt med. Radio Extrem är vulgärkultur av värsta sort, och programmen är överlag av så låg klass att det tar sjukt i öronen när jag någon gång får in kanalen. Nu tillhör jag givetvis inte kanalens målgrupp, men det som är under all kritik är under all kritik oberoende av om man som konsument hör till målgruppen eller inte. Jag har flera gånger här på denna plats föreslagit att Radio Extrem borde läggas ner helt och hållet, och jag finner ingen som helst orsak att frångå denna åsikt. Det här är skräp, helt enkelt. Skräp som vi matar den uppväxande generationen finlandssvenskar med. 

Men man behöver inte lämna diskussionen vid detta. Som kulturproducent har jag haft orsak att fundera på detta med kulturens roll och uppgift i ett större sammanhang. Jag vet att människorna bakom Radio Extrem menar att de gör en välgärning när de speglar dagens ungdomskultur, men är det faktiskt det som kulturen ska göra? Är det vad en radiokanal för unga ska göra? Alltså att ge de unga samma sak som de möter i ungdomsvärlden hela tiden också annars? (Och när det gäller Radio Extrem handlar det kanske om dagens ungdomskultur där den är som sämst och som mest förvirrad.) 

Den traditionella synen på kultur är att kulturen inte i första hand ska spegla omvärlden med all dess sunkighet och förfall utan att kulturen i stället ska ge den som tar del av den ett högre ideal. Att kulturen ska sporra till ett bättre liv och bättre värderingar. Detta är något som jag också skriver under på. Men tyvärr håller denna syn på kulturen idag att mer eller mindre försvinna. Eller åtminstone att hamna helt och hållet i skymundan medan "spegelkulturen" dominerar. Och detta, som i fallet med Radio Extrem, då så att det är den värsta, grövsta och mest förfallna varianten som lyfts fram. 

En kultur som speglar illamåendet - och som skapar ännu mera illamående. Vem betjänar en sådan kultur? Inte den som tar del av den åtminstone. Den kan kanske fungera som terapi för den som får producera denna typ av kultur och därmed får en utloppsventil för sitt illamående, men frågan är om det inte skulle bli billigare - och vara så oerhört mycket bättre för samhället i stort - om dessa människor i stället skulle få professionell hjälp för sitt illamående? Kanske kostnaderna för vården kunde dras från Yleavgiften? Den del som blir kvar kunde sedan användas till att producera god kultur. På så sätt skulle alla vinna.