En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.