Rekyl?

De två senaste veckorna har varit valveckor i FELK. (Jag tänkte skriva ”vår kyrka”, men det tog emot...) Först biskopsvalet i Kuopio stift, och så valet till kyrkomötet/stiftsfullmäktige senaste måndag. I både dessa val kan man, om man vill, se någon form av rekyl mot den överlag rådande utvecklingen i kyrkan/stiftet. I biskopsvalet i hittills synnerligen liberala Kuopio stift gick de två konservativaste kandidaterna till valets andra omgång. Visserligen kan man också hävda att dessa båda även var de, ur hela kyrkans synvinkel, mest kända kandidaterna, men ändå. (Miikka Ruokanen blev tvåa i senaste ärkebiskopsval, och Jari Jolkkonen är biskopsmötets generalsekreterare.) Hur som helst så kommer Kuopio stift att få en helt annorlunda biskop nu när Ville Riekkinen går i pension. Tack för det!

Sedan har vi kyrkomötesvalet. Nu har jag inte gått igenom hela det nya kyrkomötet, men vad gäller ledamöterna för Borgå stifts del kan man se en klar reaktion åt ett mera konservativt håll. Max-Olav Lassila får fortsätta det arbete som Henrik Perret har gjort under snart 30 års tid, och Göran Stenlund blev igen invald efter en paus på fyra år. Dessutom fick Stig Kankkonen fortsatt förtroende. Detta är, menar jag, ett klart och tydligt steg i en mera konservativ-biblisk riktning. Ett stort grattis till Macki, Göran och Stig, och Guds välsignelse i den stora och viktiga uppgiften!

Så får jag väl också här och nu passa på att krypa till Canossa... Jag motsatte mig å det bestämdaste geografiska listor i kyrkomötes- och stiftsrådsvalen.  Jag menade att en konservativ kandidat i kyrkomötesvalet inte skulle ha någon chans att bli invald från en gemensam österbottnisk lista. Se nu hur fel jag hade! Lyckligtvis blev även Max-Olav invald från den konservativa prästlistan. Om resultatet här skulle ha varit annorlunda skulle vi ha fått leva med ovissheten om detta berodde på att vi hade fel angående den egna listan. Den fördelen har en egen lista ändå att Max-Olav nu har ett klart konservativt mandat, medan Göran (och Stig) har mera geografiska mandat. Inte för att jag tror att detta kommer att styras deras agerande i kyrkomötet, men ändå.  

Antikrist

Jag fortsätter att ”gräva” i söndagens ledare i ÖT. Den var, som sagt, läsvärd, och den innehåller en sällsynt god analys av det ekonomiska dagsläget. Men där finns mera än bara analysen. Där finns också en utblick som öppnar för något som skribenten (Bengt Rönnback) knappast själv är medveten om. Ledaren slutar på följande sätt:

”Katainens etta är ingen stark regering, utan en bräcklig konstruktion. Det är därför sannolikt att kommunreformen tappar fart i takt med att höstens kommunalval närmar sig. Den stora bromsklossen är dock inte oppositionspartierna. Deras motstånd kan regeringen leva med. Problemen finns inom regeringspartierna, där många med rätta befarar att medborgarna, det vill säga väljarna inte hänger med.

Inget nytt under solen. Politikerna vet vad som borde göras, men blir inte omvalda i fall de gör det. Därav talesättet att folket har det styre folket förtjänar.”

Här kommer Rönnback in på det verkligt stora problemet i dagens demokratiskt styrda stater. De flesta av politikerna vet vad som borde göras, men ingen vågar göra det eftersom det som borde göras är så impopulärt att den som gör det inte får fortsätta vid makten. Därför blir det inte gjort. Så fungerar nämligen det demokratiska systemet. Folket väljer vem som styr, och folket förstår inte (alltid) vad som är bäst för landet. Eller rättare sagt – när landets intressen kolliderar med de egna intressena tenderar de egna intressena att gå före.

Nu är frågan hur länge det dröjer, och hur långt den ekonomiska krisen kommer att eskalera, innan någon tung beslutsfattare i klartext kommer att säga och även gå in för att jobba för att införa det som behövs för att reda upp situationen. Svaret finns i slutet på Rönnbacks ledare, men han kan förstås inte säga det klart ut. (Om hans ens tänkte tanken till slut...) Demokratiförespråkare som han, och media, är och måste vara. Men jag kan säga det: Det som kunde reda upp denna situation är en ledning som inte är demokratiskt tillsatt. En ledning som alltså inte tvingas stå till svars för sina beslut inför folket. Varken i gallupar eller i demokratiska val. Detta är fullständigt logiskt, och en helt naturlig fortsättning på slutet på ledaren i söndagens ÖT. Eller hur?

Jag vågar nog påstå att detta är en utveckling som vi kommer att få se. Frågan är, som sagt, bara hur länge det dröjer. Men jag misstänker att någon ganska snart kommer att trycka på denna panikknapp – speciellt om situationen ser ut att förvärras ytterligare. Hur införandet av detta kommer att gå till är förstås en annan sak, men om det finns en vilja så finns det en lösning. Nu menar jag förstås inte att detta på något sätt skulle vara önskvärt. Absolut inte. Jag menar att detta är något som vi, speciellt som kristna, bör kämpa mot på alla sätt. Till sista blodsdroppen, om så skulle krävas. Men jag säger bara vad jag tror kommer att hända. Så som det politiska och ekonomiska läget utvecklas just nu tyder mycket på en sådan utveckling. Och så har vi, framför allt, de bibliska profetiorna som talar om att en världsledare med oinskränkt makt kommer att uppträda när vi närmar oss slutet.

”Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag. Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning. Den som har öron må höra. Om någon måste gå i fångenskap, skall han gå i fångenskap. Och om någon måste dödas med svärd, skall han dödas med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.” (Upp. 13:7-11)

Förlorad konkurrenskraft

ÖT:s ledarskribent Bengt Rönnback skriver i söndagens tidning en läsvärd ledare med rubriken ”Spekulation skapar ingen välfärd”. Här konstaterar han att ”den obehagliga sanningen är att Europa i dag är betydligt fattigare än vad folken och dess ledare vill eller vågar inse. Välstånd kan inte bygga på finansiella transaktioner, utan kräver en produktion av varor och tjänster.”

Rönnback träffar helt rätt med denna analys. Sedan fortsätter han: ”USA:s och Europas ekonomiska problem beror på att man de senaste åren förlorat konkurrenskraft gentemot Kina, Brasilien och andra länder i den tredje världen.” Även detta är sant och kan beläggas med kalla siffror. Men sedan går inte Rönnback vidare i sin analys. Det som skulle ha varit synnerligen intressant är att kunna läsa om VARFÖR detta har skett. I stället går han in på kommunstrukturreformen och slutar med orden ”Politikerna vet vad som borde göras, men blir inte omvalda i fall de gör det. Därav talesättet att folket har det styre folket förtjänar.”

Nu menar jag att detta är en fråga och ett problem som inte kan lösas genom att rita om kommunkartan. Helt enkelt därför att kommunstrukturen inte är problemet. Den är endast ett symptom. Nej, det första vi borde göra är att på allvar ställa oss frågan VARFÖR? Varför har Europa och USA tappat i konkurrenskraft? Men detta kan leda till obehagliga svar, så jag förstår varför man helst ryggar för frågan.

Det finns säkert en hel del svar på denna fråga, och den kräver säkert en grundlig genomgång innan man kan presentera ett någorlunda heltäckande svar. Men jag vill lyfta fram två faktorer som jag anser har stor betydelse i detta. För det första handlar det om lönenivån och den globala marknaden. För vem som helst förstår att ifall vi ska tävla med de växande ekonomierna på samma marknad med liknande produkter så kan vi inte betala fem eller t.o.m. tio gånger högre lön åt dem som producerar dessa produkter på verkstadsgolvet. Detta är ett synnerligen surt äpple att bita i, men om vi vill förstå varför vi är i den situation vi befinner oss i idag så kan vi inte blunda för detta: Vi kan inte konkurrera eftersom lönekostnaderna per producerad enhet är alldeles för höga.

Den andra saken jag tror behöver lyftas fram är befolkningspyramiden – eller rättare sagt, den deformering av befolkningspyramiden vi har haft i Europa och i USA de senaste årtiondena. Vi föder helt enkelt för få barn. Ett samhälle som endast reproducerar sig själv – och på vissa områden inte ens det – kommer att degenerera. För att ett samhälle ska hållas vitalt och för att både arbetsmarknaden och företagsstrukturen (med nödvändiga innovationer) ska kunna blomstra krävs det ett visst befolkningsunderlag och gärna en åtminstone måttlig befolkningsökning. I klartext: Ett samhälle med en (för) stor andel medelålders och pensionärer leder till en brist på framtidstro och brist på den framåtanda som skapar arbetsplatser och ger grogrund för de innovationer som på sikt skapar välstånd. På sikt kommer dessutom både beskattningstrycket och pensionskassornas problem att bli övermäktiga i ett sådant samhälle – och detta kommer i sin tur att leda till krav på ännu högre löner för att det ska vara möjligt att ta ut de skatter och de pensionspremier som krävs för att systemet ska hållas i rullning.  

Ekofasta?

Jag var igår kväll och höll ett bibelstudium på Station 1 i Jakobstad. Det var trevligt att träffa dessa ungdomar – de lyssnade och ställde många frågor, och vissa av frågorna var verkligt knepiga. Det är roligt när man som bibelstudiehållare ställs mot väggen ordentligt. Då trivs åtminstone jag!

Vi behandlade Lukasevangeliets femte och sjätte kapitel, och där finns (förstås) mycket intressant. Jesu slättpredikan kunde man tala hur länge som helst om, men även i det femte kapitlet finns mycket att fundera kring. Vi kom bl.a. in på fastan. Ett bibelord som, tillsammans med Giertz förklaring, talade speciellt till mig var 6:26 där Jesus säger ”Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.” Till detta skriver Giertz: ”Varningen till dem som alla talar väl om har sin särskilda adress till lärjungarna och till kyrkan i alla tider. Det är inte kyrkans uppgift i världen att bli populär, väl tåld eller åtminstone oförarglig.”

Kyrkan ska alltså våga vara till anstöt. Förstås inte genom att hon och hennes medlemmar gör galet, men därmed att hon i tid och otid förkunnar evangelium. Korset i sig är redan det en sådan anstöt att vi inte behöver vara rädda för att bli populära om vi förkunnar detta korsets evangelium. Men problemet är att vi vill vara populära – och då lämnas korset gärna bort. Ta nu t.ex. denna bedrövliga ”ekofasta” som kyrkan satsar stort på i år. Visst. Det är aldrig fel att tänka på naturen och göra vad vi kan för att spara energi och att inte köpa sådant vi inte behöver. Detta stöder jag till 100%. Jag går t.ex. omkring flera gånger varje dag i huset och släcker lampor som har blivit lämnade på i onödan. MEN. Denna stort uppslagna kampanj stannar i den första trosartikeln. Alltså med Fadern och skapelsen – att Irja Askola sedan också heligförklarar skapelsen är ett missgrepp så stort att det förtjänar en egen utläggning vid ett senare tillfälle...

Den första trosartikeln blir inte till anstöt. Om man stannar där kan man vara populär i världens ögon. Förutsatt att man inte går in på skapelsetro eller ID, men detta aktar man förstås sig noga för här. Esko Valtaoja är en av ”mannekängerna” för denna ekofasta, så redan det borgar för att man sannerligen inte kommer in på något som ens luktar skapelsetro.

Men nu är det bara det att den kristna fastan i allra högsta grad handlar om och landar i den andra trosartikeln. Om man lämnar bort allt som har med Jesus och korset att göra så är det ingen kristen fasta. Fastan handlar om att avstå saker, och detta har man tagit fasta på i ekofasta-kampanjen, men sedan fyller man inte detta ”tomrum” med någonting alls. I den kristna fastan är poängen den att man, när man avstår ifrån något, får tid att koncentrera sig på det viktigaste. Nämligen på Jesus och vår relation till honom. Den stora fastan ser fram emot påskens händelser – och här är Jesus och den andra trosartikeln i allra högsta grad närvarande. Men inte i ekofastakampanjen. Där nämns inte Jesus en enda gång. I stället handlar det, som sagt, om skapelsen och om att värna sig om den. (För att säga det snällt.)

Visst. Kyrkan får inte blunda för miljöfrågorna. Men det går definitivt till överdrift när man på detta sätt säljer ut fastan och helt försummar den andra trosartikeln i det som ju egentligen helt och hållet borde handla om Jesus och om korset. Men vad gör kyrkans falska profeter inte idag för att bli populära, väl tålda och oförargliga!

”Ve er, när alla människor talar väl om er!”  

Tiden

Vi hade möte (kvällspredikan) i Kållby bönehus igår kväll, följt av avdelningens årsmöte. Bengt Forsblom predikade om kallelsen, och i samband med det kom han in på tiden och vårt ansvar för att använda vår tid på rätt sätt. För det är ju så, som vi alla nog vet, att vår tid är begränsad. Vårt liv är kort, även om det - mänskligt sett - kan räcka i närmare hundra år. Men åren går fort, och vår tid kommer en dag att ha runnit ut. Även om de flesta av oss försöker leva som om detta inte är fallet. I sin predikan nämnde Bengt Sigurd Norrgård och en sats som han ofta brukar använda sig av i sina predikningar. Det är synnerligen tänkvärda ord, och därför vill jag dela med mig av dem här:

"Livet är kort, och det går väldigt fort. Därför hinner de flesta människor bara med det mest onödiga."

Jag har sannerligen skäl att pröva mig själv inför dessa ord. Kanske du också har det?

Kommentarer

Jag har förstått att det har varit problem med kommentarfunktionen här på "Nära mitt hjärta". Så nu tänkte jag försöka, åtminstone tillfälligt, öppna kommentarfunktionen även för läsare utan inloggningsmöjligheter. Som sagt, tillfälligt - om det visar sig att det inte fungerar återgår jag till det gamla, beprövade systemet. 

Moraliskt förfall

Jag har inte lyssnat så där överdrivet mycket på radio den senaste tiden. Igår lyssnade vi dock med var sitt öra på ”Svängrum” på Radio Vega, men vi blev så bedrövade av reportaget om ”Ateistbibeln” att vi stängde av radion. Oj, oj hur förvirrade människor det finns! Men, som vi konstaterade, om man inte har begripit sig på nåden i Kristus, ja, då blir allt det andra också mer eller mindre obegripligt.

Men det var inte ”svängrum” denna blogg skulle handla om. (Även om det finns mycket man kunde skriva om detta eländiga program...) Jag råkade lyssna en del på YleX idag - det var inte mitt val, men jag tvingades lyssna en del medan jag var på jobb. Nu vet jag förstås inte om jag bara råkade höra på ett opassligt program, eller om denna kanal är likadan hela tiden, men det enda de två programledarna gjorde under den tid jag lyssnade var att prata oanständigt och göra reklam för otukt.

Om dagens (finskspråkiga) ungdom matas med dylik smörja är det inte konstigt att den moraliska upplösningen har sådan fart den av allt att döma har idag. I klartext: Om man hela tiden får höra att det är ok med ”one night stands” och att hoppa i säng med vem som helst till höger och vänster - samt att ”alla gör det”, ja, då kommer alla också att börja göra det. Detta program var något alldeles fruktansvärt (åtminstone i mina öron), men tydligen är detta legio idag.

För ungefär femton år sedan genomfördes ”Värt att vänta på”-kampanjen som ett brett spektrum av kristna föreningar arrangerade och deltog i. Då var tiden ännu sådan att det gick att ordna en dylik kampanj. Visst gav den redan då upphov till en del elaka kommentarer, men det gick ändå att genomföra den. Idag misstänker jag att det kunde vara svårt att få mobiliserat någon bredare uppslutning bakom en liknande kampanj – det torde inte finnas många som vill ställa sig vid den skampåle det skulle innebära att axla ansvaret för något sådant.

Men tiden är uppenbarligen nu sådan att vi måste göra något. För det är ytterst allvarligt när barn, unga och även äldre skadar och t.o.m. förstör sig själva och andra genom att leka med otukten. Även sådana som har det kristna namnet. Och nu talar jag inte endast om att skada sig fysiskt. Spåren syns också på det själsliga och andliga området. För här också fungerar det enligt det ”sluttande planets princip”. Och när människor skadas på detta område blir resultatet förutom psykiskt lidande även att äktenskapsinstitutionen skadas – och när så sker och människorna inte längre klarar av att hållas i ett monogamt och livslångt förhållande, ja då är det förstås barnen som hamnar i kläm. Med ytterligare lidande som följd. Ytterst handlar det om samhällets stabilitet.

Så, något måste göras. Men finns det sådana som är villiga löpa gatlopp i media och bära den smälek som ett dylikt engagemang innebär?