Demokratiöverskott

May Wikström skriver en intressant ledare i denna veckas Kp om spänningen mellan ”den demokratiska linjen” och ”ämbetslinjen” i vår kyrkas beslutsfattande. Detta med utgångspunkt i den nyvalde kyrkomötesmedlemmen Sami Ojalas uttalande om att han kommer att verka för att biskoparna inte längre ska ha rösträtt i kyrkomötet. (Något man gått in för i Sverige redan tidigare.) Wikström menar att processen att överbygga klyftan mellan de båda linjerna ”kommer att styra vilken kyrka vi har i framtiden”.

Det här är intressant! För någon vecka sedan snubblade jag över ett ord som jag aldrig sett eller hört tidigare, nämligen ordet ”demokratiÖVERskott”. Fredrik Sidenwall skriver om detta i sin bok ”Kampen för tron” och sätter in detta ord just i spänningen mellan episkopatet och den demokratiskt drivna beslutsprocessen i kyrkan.

Jag har funderat en hel del på kyrkans kris. Och när jag skriver ”kyrkans kris” tänker jag inte på medlemstappet, striderna om ämbetssynen eller om välsignelse/vigsel av samkönade par eller ens på ”den minskade synligheten i det offentliga rummet” (som Wikström listar som en av kyrkans kriser). Nej, utan kyrkans kris handlar om huruvida kyrkan ska vara kyrka eller någonting annat – och ytterst om lydnaden inför kyrkans Herre och det Han har sagt. Och det är här demokratiöverskottet kommer in. Eller som May Wikström skriver: ”Vill vi ha en kyrka där majoriteten alltid avgör vad vi tror”/ska tro?

Nu är det bara det att detta redan är avgjort. Vi har de facto redan nu just en sådan kyrka. Var sig vi gillar det eller ej. Och det är här som det stora problemet ligger. Att det är majoriteten som bestämmer och att Gud och hans ord inte längre har något ”say”. Och denna majoritet, den följer tidsandan. Troget men, i kyrkliga sammanhang, lite fördröjt. Men dock.

Den katolska kyrkan har, för jämförelsens skull, valt en helt annan väg. Säkert både på gott och ont. Men den katolska kyrkan försöker ännu vara kyrka, och där har tidsandan inte den yttersta beslutanderätten.

Jag vet inte vad som är att föredra – den katolska eller den luthersk/demokratiska modellen. Men ett är säkert: Det är demokratiöverskottet som har fördärvat vår kyrka. Och jag fruktar att fördärvet har gått så långt att det är oåterkalleligt. Folkväldet (läs: Laodicea)/tidsandan kommer nämligen aldrig att ge ifrån sig makten när det/den en gång har fått den.

Om att be olycka över en människa

Som ”fritidspredikant” blir det till att jag varje termin besöker de flesta av SLEF:s avdelningar i det norra distriktet. Avdelningarna har olika typer av möten, men det gemensamma draget är att jag ofta, mina 39 år till trots, är yngst på mötet. Inte alltid, men ofta. Det är med andra ord en ganska grå- och gleshårig skara som möter upp på evangeliföreningens möten. (Och där hjälper inte jag heller upp situationen – åtminstone inte vad gäller gleshårigheten...) Men samtidigt är det en skara med stor livserfarenhet, och även en stor och lång erfarenhet av att leva ett kristenliv. Ofta är det därför också samvaron, och diskussionerna, kring kaffebordet som kan vara mest givande. Inte för att jag på något sätt vill förringa predikningarna, men där, alltså runt kaffebordet, får man många gånger ta del av hur det som förkunnas har fungerat, och fungerar, i praktiken.

På ett möte som jag deltog i i januari i år blev det under kaffepausen tal om de nära och kära som ännu inte har lärt känna Herren och om den nöd som vi kan känna över dem. En äldre kvinna sade, nästan med tårar i ögonen, att: ”Visst ska vi be för dem. Ofta och mycket ska vi be, men visst känns det otrevligt att veta att vi, när vi ber om deras frälsning, ber olycka över dem”. Så talar ett långt livs erfarenhet av hur Herren handlar med sina barn. För det är ju faktiskt så att vi, för att kunna komma till tro på Herren, kan behöva mista mycket av det som vi upplever som vår trygghet och vår säkerhet. ”Våra falska salighetsstöd” brukade de gamla (i detta sammanhang: De ännu äldre) kalla det. Precis som en av mina vänner berättade: Herren måste ta ifrån honom den människan som betydde mest för honom innan han (min vän) kunde komma till tro på Herren. För så länge allt flöt på i sina gamla invanda banor, och allt gick väl för honom, ja då behövde han inte Herren. Men när motgången kom, då kunde han öppna sig för Herren och vad han hade att erbjuda.

Så det ska vi veta: När vi ber om frälsning för våra nära och kära, och för andra också för den delen, så ber vi faktiskt olycka över dem. Åtminstone till en början. Detta är raka motsatsen till framgångsteologi. Men det är verklighetsteologi, från kaffebordet.     

Könsförvirring

Igår, lördag, var en av den mera intressanta nyheterna i Finland att antalet personer som är intresserade av könsbytesoperation ökar dramatiskt. För något år sedan var antalet som genomgick den förberedande undersökningen något tiotal per år, 2010 var de 120 och 2011 över 200.

Här ser vi nu ett av de första resultaten av den könsförvirringskampanj som är på gång också i vårt land. När det numera inte kan avgöras visuellt vilket kön man tillhör utan man måste ta reda på vilket kön man är genom en utdragen "själfinningsprocess" är det inte konstigt att ungdomar som är lite osäkra på sig själv blir allvarligt förvirrade. Med stort lidande - och stora utgifter för samhället - som ett brev på posten. Men tar SETA på sig ansvaret för detta? Nej. I stället uttrycker man glädje över att allt flera människor drabbas av denna förvirring och går in för att "korrigera" sitt kön. Så pekar man dessutom det beskyllande fingret mot sådana som vågar ställa sig upp och ifrågasätta idiotin i hela denna könsförvirringskampanj och beskyller oss för det lidande som man själv har gett upphov till.

Tro mig: Vi har mycket elände osett på detta område ännu!

Molok lever och mår!

Enligt Iltalehti har två kända forskare publicerat en artikel i ansedda ”Journal of Medical Ethics” där de pläderar för rätten att döda nyfödda barn. Alberto Giublini och Francesca Minerva menar att föräldrar till barn som överraskande föds med ett handikapp, som t.ex. Downs syndrom, bör ha rätt att lämna bort sitt barn till att dödas. Enligt artikeln presenterar de två motiveringar för sin åsikt – dels är ett sådant barn en börda både för sina föräldrar samt för samhället som ska stå för den ekonomiska biten, dels handlar det, enligt forskarna, om att det nyfödda barnet inte ännu är en ”riktig människa” som automatiskt har ”moralisk rätt till liv”. Dessa menar att det inte innebär någon skillnad om ett barn avlivas före födseln (abort) eller direkt efter den samma. Artikeln slutar med att konstatera att de båda forskarna har fått motta dödshot efter att deras artikel publicerades.

Är det någon som är överraskad över denna nyhet? Inte jag, åtminstone. Jag har länge hävdat att vi idag i det postkristna västerlandet lever på ett sluttande plan, etiskt och även moraliskt. Och i konsekvensens namn måste man ju faktiskt ge dessa två forskare (åtminstone nästan) rätt. Det är ju faktiskt ingen större skillnad på ett ofött barn och ett nyfött barn. Och om man kan tillåta sig att döda det förra, så varför inte också det senare – om man finner det motiverat? Så skjut inte ”budbäraren”! Felet ligger verkligen inte hos dessa två som säger det (åtminstone nästan) uppenbara, utan hos oss alla som har fört utvecklingen/låtit utvecklingen gå vidare till tröskeln (?) för moralisk kollaps.

Tillägg 07:31: Och, by the way, detta är ju faktiskt ingen egentlig nyhet. Detta samma har djurrättsfilosofen Peter Singer sagt redan för flera år sedan. Det är skrämmande hur hans idéer sprider sig och vinner nya anhängare. Men, som sagt, så här går det när man kanar vidare på det sluttande planet. Få se hur länge det dröjer innan förslaget om att införa ättestupan kommer! Det går i princip att copy-pasta motiveringarna från den ovannämnda artikeln.  

Fastställd dödsdom

I Oktober 2011 skrev jag en kolumn i Österbottens Tidning om förföljelse av kristna, detta med utgångspunkt i den iranske pastorn Yousef Nadarkhani och den dödsdom han fått och som kan verkställas när som helst. Nu har, enligt internationell media, denna dödsdom fastställts och dödsdomen kommer av allt att döma att verkställas - trots massiva internationella protester. Det är mycket möjligt att Yousef Nadarkhani nu används av den iranska regimen som ett medel att visa att "ingen ska komma och säga åt oss vad vi ska göra i våra egna angelägenheter". Detta speciellt som han har blivit så känd och så många i väst har engagerat sig i hans fall - och Iran idag menar sig ha all anledning att stå på sig gentemot väst. Emellertid är Gud så oerhört mycket större än alla mänskliga ledare och dessa ledares planer - så låt oss ropa till Honom att Han griper in. Det är inte så mycket annat vi kan göra nu, men det är inte alls lite det!

Jag klistrar nedan in den kolumn som jag skrev i Oktober 2011. Mycket har ändrat sedan dess, men mycket är ännu precis det samma...


ÖT-kolumn

Har du hört om Yousef Nadarkhani? Nå, det är kanske inte så många här i Finland som har. Yousef Nadarkhani är en iransk pastor, gift och med två barn, som sitter i fängelse och väntar på att hans dödsdom ska verkställas. Och det gruvliga brott för vilket han har dömts till döden? Jo, han har övergett islam blivit en kristen. Ett brott som, tvärt emot internationella överenskommelser, ger dödsstraff i det muslimska Iran år 2011.

Varje år dör över 100 000 människor på grund av sin tro på Jesus Kristus. Det är en människa var femte minut. Och då räknas inte sådana som dör till exempel i bilolyckor, som offer för rånmord eller som soldater i krig, utan endast sådana människor som uttryckligen dör på grund av sin tro. Människor som, om de hade varit muslimer eller buddister - eller om de varit villiga att avsäga sig sin tro - skulle ha fått leva. En människa var femte minut. I Kongo. Sudan. Egypten. Men också i Kina och i Iran.

Efter mordet på Shahbas Bhatti, den kristne pakistanske ministern för minoritetsfrågor, i våras kunde man eventuellt ha tänkt sig att detta skulle ha blivit en sak för de större politiska salongerna, men icke. Politikerna i väst bryr sig tydligen inte. Eller så vågar de inte. Eller så har de helt enkelt inte förstått vad det handlar om.

Dödsdomen mot Yousef Nadarkhani kan verkställas när som helst. Vi kan bara försöka föreställa oss den psykiska press han och hans närmaste lever under just nu. Vad som säkert också gör det hela ännu värre är tystnaden. Att ingen, eller väldigt få, tycks bry sig. Att så få träder upp till hans försvar här i väst där det borde kunna finnas förståelse för hans situation. Några lysande undantag finns, men de är alltför få.

Att vårt lands utrikespolitiska ledning inte häver upp sin röst och sätter press på Iran är väl förståeligt. Utrikesminister Tuomioja kommer inte att göra någonting. Inte president Halonen heller. Om detta sedan beror på att de är pultroner, på att de är dåligt informerade eller på att de helt enkelt inte bryr sig, det må vara osagt. Men EU kunde, speciellt nu när det katolska Polen fungerar som ordförandeland, föra upp Yousef Nadarkhani och hans situation på agendan. Men det är kanske lättare att blunda eller att se åt ett annat håll. Det är lättare att fortsätta inbilla sig att alla har det lika bra som vi har det här i väst vad gäller religionsfrihet. Men faktum är att det i flera, speciellt muslimska, länder är belagt med dödstraff att ”överge Islam” och konvertera till den kristna tron. Och detta utan att någon här i väst nämnvärt reagerar.

Tiden håller på att rinna ut för Yousef Nadarkhani. Och han är verkligen inte ensam om det. En kristen människa dör var femte minut på grund av sin tro. Varför är det så tyst om detta?      

Goda nyheter från Tammerfors!

Jag jagar fortfarande de slutliga siffrorna från kyrkomötesvalet för Borgå stifts del. Nåja, de kommer när de kommer. När jag sökte på nätet hittade jag i stället resultaten från Tammerfors stift där fyra lekmän blev invalda från den konservativa "Yhdistynyt seurakuntaväki"-listan. Bland dessa Uusi Tie-tidningens chefredaktör Leif Nummela, den nedan nämnde Pekka Simojoki och evangelisten Riku Rinne. När man sedan ännu tillägger att en av den konservativa listans prästkandidater också blev invald i Tammerfors stift får man konstatera att valresultatet i detta stift är synnerligen gynnsamt och hoppingivande.

Men de goda nyheterna från Tammerfors slutar inte här. Henrik Perret skriver i sin kolumn i det senaste numret av Uusi tie att Matti Repo, biskop i Tammerfors stift, i januari 2012 vigde Vesa Ollilainen till prästämbetet. Visserligen har Repo fått utstå hård kritik för detta, bl.a. av de kvinnliga teologernas ordförande Soili Juntumaa som hävdar att biskopen genom denna prästvigning bryter mot "Biskopsmötets ande (anda)", men en vigning är alltid en vigning. Även om biskopen kanske tänker sig för en extra gång innan han gör ett liknande "misstag" igen. Men jag förstår hans agerande. (Och då avser jag inte brytandet av prästvigningsstoppet som sådant!) För även om vi har ett prästvigningsstopp så kan man inte som biskop (och kyrka!) neka en person som Vesa Ollilainen prästvigning. Det finns nämligen en gräns här som det inte går att överskrida med mindre än att man tappar all teologisk och intelektuell trovärdighet. De som har träffat Vesa Ollilainen vet nog vad jag pratar om.

Men hur som helst: Tummen upp för Matti Repo och Tammerfors stift!

Uusi tie och Pekka Simojoki

Det var tidningsdag igår. Här får vi Kyrkpressen på torsdagar, och samma dag kommer också finskspråkiga ”Uusi tie”-tidningen. Visst förstår jag att Kp ska vara hela stiftets tidning och spegla det kyrkliga livet i hela sin bredd, men det är just därför som kontrasten blir så enorm när man jämför dessa båda tidningar. Nu ska jag säga detta så snällt jag bara kan: Jag är väldigt glad åt att det finns en tidning som Uusi tie!

I denna veckas nummer finns bl.a. en läsvärd gästkolumn av Henrik Perret, en bra ledare skriven av Leif Nummela samt en artikel om sångaren-sångskrivaren och kyrkomötesmedlemmen Pekka Simojoki. (För den som inte känner till Simojoki kan jag säga att han är Finlands motsvarighet till Bengt Johansson och Roland Utbult, och mycket mera – och allt detta på samma gång.) I artikeln berättas om Simojokis arbete – han reser runt i församlingarna tillsammans med några predikanter och en kör och håller ”Majatalo-kvällar” med mycket sång, förkunnelse och förbön. Målet är att förnya sättet vi finländare firar gudstjänst på med modell från Afrika (där Simojoki växte upp som missionärsbarn). Kort sagt: Simojoki vill föra församlingens verksamhet närmare dagens människa utan att pruta på det budskap som förkunnas.

Han konstaterar också att kyrkans tid som tjänsteproducent och som uppehållare av kanslifunktioner är över. (”Palvelulaitosten ja virastojen aika kirkossa on ohi.”) Vad han riktigt menar med detta blir lite oklart, men jag gillar det! Jag har länge talat om problemet med att de andliga arbetarna, i stället för att göra det jobb de är anställda för att göra, sitter och vänder papper och fyller i blanketter i parti och minut, och jag misstänker att vi kommer ganska nära varandra här.

Men det är ändå artikelns slutkläm som talar mest till mig. Simojoki konstaterar att ”kyrkorna vissnar bort där man är konservativa i förhållande till formerna och liberala i sitt förhållande till Guds ord. Där det är tvärtom – där växer kyrkorna.” Till detta kan jag bara konstatera att Pekka Simojoki har ett bra mycket bredare perspektiv på kyrkligt liv än de flesta av oss och att han vet vad han pratar om när han uttalar sig i dessa frågor.