Fräck unge?

Pappa kom från jobbet, och Leander, 1 år och 8 månader, kom springande. "Mammi!" Han ville alltså upp i famnen. När han kom sig upp i famnen såg han pappa i ögonen och sade med sin mest uppfordrande stämma: "Muumi!" Han ville alltså se på Mumin på Youtube. (Något han gärna skulle tillbringa hela dagarna med, om han skulle få...) Pappa sade genast ett klart "Nej!", varpå Leander klämmer i med: "Ta de!"

Nåja. Nu var det kanske inte så fräckt som det lät. Han uppmanade faktiskt inte sin pappa att "ta sig", utan han försökte förhandla. Om det inte går med Mumin så kanske det skulle fungera med Bamse i stället... Det tog bara en (munter) stund innan detta gick upp för pappa.

Högmod går före fall!

Finlands evangeliska kyrka visar igen sina ekonomiska muskler. Helsingfors kyrkliga samfällighet föreslår att tre inomkyrkliga missionsorganisationer, däribland Folkmissionen och Såningsmannen, ska fråntas det ekonomiska stöd som samfälligheten hittills har betalat till dessa. SLEY och SLEF har redan tidigare gått miste om detta understöd. Och även i detta nya fall, liksom det var med SLEY och SLEF, är det missionsarbetet som drabbas.

Som tidigare meddelas att orsaken är att de ifrågavarande organisationerna inte följer kyrkans gemensamma beslut. Alltså handlar det om prästämbetets öppnande för kvinnor samt om förhållningen till homosexuella parförhållanden.

Det har sagts tidigare, men det tål att upprepas: Om vår kyrka på detta sätt missbrukar sin ekonomiska makt och tyngd kommer hon att mista den. Helt och hållet. Detta är inte så mycket en profetia som ett kallt konstaterande. Redan nu syns tydliga tecken på detta, och inom en nära framtid kommer det ekonomiska läget för vår kyrka att förvärras ytterligare – och det snabbt. Helt oberoende av de ekonomiska konjunkturerna i stort. Det handlar förstås om utskrivningarna, men också om skenande pensionsutgifter. Kyrkans ledande ekonom har, enligt tillförlitliga uppgifter, uttryckt sina bekymmer angående kyrkans möjligheter att klara av pensionsutgifterna efter år 2015. Hon menar att fram till och med 2015 är finansieringen tryggad, men efter detta vet ingen hur det hela ska fås att gå ihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Vad gagnar Guds rikes sak? Det är väl det som fäller avgörandet - och då är den nuvarande situationen, med indragna missionsunderstöd och prästvigningsstopp, sannerligen inte optimal. Vidare: Kan en kyrka gå i konkurs? Ekonomisk sådan, alltså. Den teologiska konkursen har varit ett faktum redan länge. Hur som helst så lever vi i intressanta tider.  

ÖT-kolumn 30/9

Lutherstiftelsen etablerar gudstjänstverksamhet på svenska i Borgå stift. Inledningsvis, får man väl anta, i Åbo och Jakobstad. För den som vet ens lite om det inflammerade läget i kyrkan kommer detta inte som någon överraskning – snarare tvärtom. Att det i våra trakter blir just Jakobstad och inte t.ex. Larsmo, Esse, Terjärv eller på svenska i Karleby är inte heller det förvånande.

Man kan säkert anse både det ena och det andra om Lutherstiftelsen. Men man kan inte klaga på engagemanget hos dessa unga män, och också kvinnor, som gör stora uppoffringar för det som de upplever vara rätt. Dessutom – och detta är egentligen den stora nyheten som både kyrkan och media borde fokusera på i detta sammanhang – lyckas Lutherstiftelsen med det som kyrkan långt har misslyckats med, nämligen att få männen och de unga familjerna att engagera sig i gudstjänsten. Här kunde det faktiskt löna sig för kyrkan att fråga sig vad man själv gör fel och kanske snegla lite på hur Lutherstiftelsen gör för att få med dessa grupper i gudstjänsten.

Men nej. I stället går kyrkans reaktioner långt ut på att fördöma Lutherstiftelsens verksamhet. Märkligt nog. För om man ser detta ur ett kristet omsorgsperspektiv är det svårt att förstå att en ordets tjänare (biskopen, prästerna) inte reservationslöst stöder och välsignar alla som vill arbeta för att sprida evangeliet. Detta särskilt som dessa, likt Lutherstiftelsen, arbetar strikt efter kyrkans bekännelse - samma bekännelse som dessa ordets tjänare i sitt prästlöfte har lovat att hålla sig till, även om många av dem idag tycks ha problem med att göra detta i praktiken. Men om man i stället ser detta fördömande ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett maktperspektiv, ja, då blir det med ens mycket lättare att förstå. Kyrkans representanter talar gärna om Lutherstiftelsen som ”konkurrerande verksamhet”. När det gäller evangeliet finns det knappast någon orsak att vara rädd för konkurrens – igen, särskilt som det rör sig om samma bekännelse. Men när det gäller makt, och framför allt pengar, uppstår förstås lätt en konkurrenssituation.

Frågan huruvida församlingarna borde upplåta sina utrymmen för Lutherstiftelsens verksamhet är sedan mycket knepigare. Å ena sidan har Lutherstiftelsen genom att viga sig en egen biskop och egna präster ställt sig utanför den vedertagna kyrkliga ordningen och vår kyrkas episkopala övervakning. Lägg till detta ännu den kritik man ofta framför mot biskopar och kyrkan. Men å andra sidan, och detta glöms lätt och gärna bort i detta sammanhang, är det fråga om kyrkans medlemmar som vill samlas. Medlemmar som genom sin kyrkoskatt har varit med och byggt, och underhåller, församlingens lokaliteter. Det krävs nog en synnerligen god motivering för att stänga ute församlingens egna medlemmar från församlingens utrymmen. Särskilt som avsikten är att ägna sig åt sådan verksamhet som dessa utrymmen finns till för.  

Kristen ekonomi?

Jag tror inte på möjligheten att kunna åstadkomma en ”kristen nationalekonomisk teori”. Och om man, mot förmodan, skulle lyckas prestera en sådan (som kunde fungera i praktiken) så skulle den aldrig bli annat än en skrivbordsprodukt, får man anta. Redan adjektivet i rubriken borgar för detta. Nej, jag misstänker att ifall vi går någonstans från dagens läge så går vi mot en ännu råare kapitalism. Ett ännu hårdare samhällsklimat. Redan det att man nu pratar om att EU borde få en gemensam budget för att alla euroländer skulle gå i samma takt talar för detta. Större enheter leder, misstänker jag, till hårdare styrning och hårdare klimat. Och om någon har missat det – det är marknadskrafterna som styr idag. 

Så det om den nationalekonomiska teorin. Förstås, den som vill ha en inspirerande fritidssysselsättning kan ju teorisera så mycket han/hon vill, men något annat än teorier blir det nog aldrig. Men däremot tror jag på en ”kristen ekonomisk teori” – om vi använder det uttrycket. System kanske skulle vara ett bättre ord. Detta system/denna teori börjar underifrån, inte ovanifrån. Egentligen är det väl så att det mesta (allt?) som har med det kristna livet att göra börjar underifrån. Från den enskilde, från dig och mig. I bästa fall kommer sedan detta nya att slå igenom också i stort när det har påverkat tillräckligt många. Men alltid underifrån. Aldrig ovanifrån.

För att ”skapa” denna kristna ekonomiska teori kunde man lämpligen utgå från ett par ord av Paulus samt ett ord från Psaltaren 24. ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den.” (Ps 24:1) Med detta ord etablerar vi den sanningen att det vi kallar vårt – det är egentligen bara till låns. Vi människor är inte ägare, endast förvaltare. Detta samma gör Jesus väldigt klart för oss också i många av sina liknelser och berättelser. 

Sedan till Paulus-orden. Vi kan ta ett från Ef. 4:28: ”Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver.” Nå, nu är vi ju inte alla sådana som livnär oss på att stjäla, men huvudpoängen här att vi ska arbeta och förtjäna så att vi kan dela med oss åt sådana som behöver det goda som vi har. Jag tror inte på att ge bort allt. Då går det med oss som det gick med de kristna i Jerusalem som sålde allt de ägde och bar fram det de fick inför apostlarna. Inom kort blev Paulus tvungen att dra igång en insamling för ”de fattiga i Jerusalem”. Att ge bort allt vi har är helt enkelt dåligt förvaltarskap! När Jesus säger till den rike ynglingen att han ska ge bort allt han äger och sedan komma och följa honom torde detta handla om ett enskilt fall. (Orden riktas åt en enskild – de är ingen allmän uppmaning.) 

Så ska vi gå till nästa Paulus-ord, och detta är, tycker jag, intressant. ”Var och en skall bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad. Blev du kallad som slav, så sörj inte över det. Även om du kan bli fri, så förbli hellre slav. Ty den som var slav när han blev kallad av Herren, är en Herrens frigivne, och den som var fri när han blev kallad, är en Kristi slav. Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor. Bröder, var och en skall inför Gud förbli vad han var när han blev kallad.” (1Kor. 7:24)

Som kristna är vi, rätt uppfattat, något av kameleonter. Vi kan anpassa oss till många olika politiska system och även ekonomiska system. Till olika arbeten. Olika uppgifter. Detta emedan vår lojalitet aldrig ytterst kommer att vara till något i denna världen. Det är inte kapitalismen som är vår Gud. Inte pengarna. Inte vårt arbete. Inte ens vår församling/kyrka. Vi är inte först och främst finländare eller svenskar, ljushyade eller mörkhyade, rika eller fattiga. Nej, först och främst är vi kristna. Herren Gud äger första inteckningen i våra liv. Därför kan vi leva och verka i denna världen i olika uppgifter och under olika politiska och ekonomiska teorier. Förstås blir det problem i de fall när Herrens bud och ord hamnar på kollisionskurs med världens åsikter och värderingar, men oftast går det bra att fungera som kameleont i denna världen. Och oberoende av vilket ekonomiskt system som ”är vid makten” kan vi arbeta, förtjäna och dela med oss. Detta givande börjar med ett förvandlat hjärta. Med insikten om att vi är förvaltare. Detta handlar om att vi inser att det goda vi har fått inte är något som (enbart) är till för vår egen bekvämlighet. Med insikten om att pengarna inte är vår Gud.

Hur mycket ska vi då ge? 5% av nettoinkomsterna? Eller 10%? Eller kanske 30%? Nå, nu  är det inte så enkelt att det finns klart utsagt vilken som är den passande procenten. Kristendomen är ingen lagreligion. Skulle den vara det skulle det säkert finnas klara instruktioner också angående detta. Men nu är den alltså inte det. I stället finns det något annat. Något mycket intressantare. Det handlar om GLÄDJE, faktiskt. I 2Kor. 9:7 kan vi läsa ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.” Vidare i Rom. 12:8 ”Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta.”

Vi ser alltså att givandet inte ska ske av tvång, utan av ett glatt och villigt hjärta. Svaret på frågan ”Hur mycket?” får sitt svar enligt samma linje. Guds ord är i första hand inte intresserat av gåvans storlek, utan av hurudant givarens hjärta är. Här handlar det alltså inte om lag, utan om frihet. Och om glädje i givandet. Och framför allt om ett hjärta som är villigt att ge. Ett förvandlat hjärta. För detta är ett faktum – vårt gamla hjärta finner ingen, eller väldigt lite, glädje i att ge. Men när vi inser att vi har fått som gåva det som har verklig, och evig, betydelse, ja, då kan vi gott dela med oss av sådant som vi ändå förr eller senare kommer att förlora åt mal, mask och tjuvar. (Matt. 6:19)

Detta är som sagt ingen kristen nationalekonomisk teori, utan en kristen ekonomisk teori. ATT den fungerar, det finns det många belägg för. Hur BRA den fungerar beror sedan på hur många som tillämpar den. Men den kan aldrig införas med tvång eller genom någon lagstiftning. Den införs alltid genom en oblodig revolution där kung JAG störtas i vårt liv och Herren Jesus får bli Herre och Kung i våra liv – och då inte bara över hjärtat eller hjärnan utan över ALLT. Även över vår plånbok. Detta går förstås inte över en natt – det tar lång tid. Jag vet, för jag kämpar ännu med detta.     

Sagan om Evert

Det var en gång en Evert. Evert var gift och hade två barn, och familjen bodde i landet F. Evert hade också ett litet bolag med fem anställda. Everts bolag verkade inom en lönsam exportbransch – vi ids kanske inte säga vilken. Så Everts bolag gick bra. Men priset Evert fick betala för detta var långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka. Vissa gånger, ja egentligen allt som oftast sju dagars arbetsvecka eftersom de länder dit Everts bolag exporterade sina varor inte iakttog någon kristen vilodag. Men Evert försökte ta ut en hel veckas semester varje år. Alla år gick det förstås inte, men för det mesta. Detta innebar förstås att Evert inte hann tillbringa så mycket tid med sin fru och sina barn som han önskade, och detta gnagde konstant på hans samvete.

Men Everts företag gick bra, och Evert kunde ta ut en bra lön, nästan 80 000 euro/år – löner och dividender sammanräknat. Everts anställda fick, med lön och lönebonusar, ihop mellan 40 och 50 000 per man och år. Everts företag gjorde dessutom duktig vinst – varje år runt en miljon euro. Detta innebar att Everts bolag betalade 270 000 euro i skatt varje år. Evert betalade ungefär 35 000 euro i skatt och hans anställda mellan 15 000 och 20 000 per man. Detta innebar att den totala skattesumman som Everts bolag varje år drog in åt landet F var nästan 400 000 euro. Men detta störde verkligen inte Evert, och inte hans anställda heller, för de var alla överens om att den som har det väl ställt, han ska också bidra till landets välstånd. Dessutom gav Evert, liksom hans anställda, tionde på sin nettolön. Kyrkans utlandshjälp, och andra liknande organisationer, fick därför årligen ungefär 18 000 euro som ett resultat av Everts lönsamma företagsverksamhet. Evert skulle också gärna ha betalat tionde på företagets vinst till samma ändamål, men eftersom Kyrkans utlandshjälp inte fanns på skatteverkets lista över avdragbara donationsändamål kunde han inte göra det.

Så levde Evert sitt liv. Med en hög lön, långa arbetsdagar och ett gnagande samvete för att han försummade sin familj och sina barn. Evert var, sett ur ekonomisk synvinkel, en rik man. Allt som oftast tänkte han nog ändå på att sälja sitt bolag och ta ett vanligt jobb och kunna tillbringa mera tid med sin familj. Men Evert gillade ändå livet som företagare – med de utmaningar och den stimulans det gav. Och visst. Pengarna var det heller inget fel på. Han skämdes inte heller för det bidrag han och hans bolag gav till samhället. Dessutom vågade Evert inte riktigt ta steget. Visst, han var ingen feg man – det kan man inte vara som företagare, men ändå. Att bryta upp från allt det som han kunde och som han trivdes med. Nej, det blev bara inte av.

Men så hände något i landet F. Det blev riksdagsval, och det kristna utjämningspartiet, som hade gått till val under devisen ”Himlen på jorden NU”, vann en jordskredsseger och fick ensam majoritet i riksdagen. Det första den nya regeringen gjorde var att införa en medborgarlön på 1700 euro per månad. Efter skatt. För att kunna finansiera detta höjdes skatten på alla löner som översteg 2000 euro/månad radikalt. Detta var inget problem, menade man, eftersom alla ska kunna leva på medborgarlönen, och de som har mera än så i lön naturligtvis klarar sig ännu bättre – även om de får betala mycket mera i skatt.

För Evert, och för hans bolag och hans anställda, innebar detta att beskattningen skärptes ordentligt. Evert, liksom hans bolag, hamnade i en av de högsta skatteklasserna, och detta innebar att han, och hans bolag, tvingades betala mellan 70 och 80% i skatt på den totala inkomsten. Marginalskatteprocenten nådde över 90. Everts anställda klarade sig med en lite lägre procent. Detta innebar, för Everts del, att hans personliga inkomster – efter skatt – rasade från 80 000 per år till lite över medborgarlönenivån, alltså drygt 25 000 euro per år. Hans anställda kom upp i ungefär samma nettosummor. KUP, alltså det kristna utjämningspartiet, hade räknat ut att alla skulle kunna leva ett någorlunda hyggligt – och framför allt jämlikt – liv med en sådan nettolön. Dessutom skulle de ökade skatteintäkterna gott och väl räcka till för att finansiera den nya medborgarlönen. Allt var frid och fröjd i landet F. Eller var det? Nåja. Kyrkans utlandshjälp klagade lite eftersom deras intäkter rasade drastiskt när många rika som tidigare hade gett tionde på en hög nettolön nu inte längre alls kunde ge lika mycket. Men i övrigt var allt frid och fröjd. Eller...

När Evert hade räknat ut vad de nya skatteskalorna skulle innebära för honom, hans bolag och hans anställda kallade han in sina anställda till ett krismöte. Efter några timmars diskussion beslöt Evert att sälja sitt lönsamma bolag till utländska intressenter. Eftersom bolaget gick bra fick Evert en stor summa pengar för sitt bolag – en summa som han förvisso tvingades betala 90% skatt på, men ändå blev han med en nätt summa i handen. Och nu tog Evert semester! Han och hans familj åkte på en längre utlandsresa, men innan han åkte ansökte Evert och hans hustru om medborgarlön – vilket de också omgående beviljades. Everts fem anställda gjorde det samma, och även de bestämde sig för att, likt Evert, ta ett sabbatsår. Eller flera... Medborgarlönen kom ju in på kontot varje månad oberoende av vad de gjorde. Så varför inte nu ta igen den fritid som de hade missat under de senaste tio åren när bolaget krävde så mycket av dem?

Så levde de lyckliga i alla... Nej. Inte i alla sina dar, men väl i ett drygt år. Så länge dröjde det nämligen innan tillräckligt många hade satt sig ner och räknat och kommit till samma resultat som Evert – att det inte längre lönade sig att arbeta nästan ihjäl sig om man ändå inte fick något mervärde ur allt detta slitande. Det året såldes, och lades det ner, nästan alla små och medelstora företag i landet F.

Därför, efter ett drygt år av KUP-styre, var landet F:s kassakista tom och en stor del av skatteinkomsterna hade försvunnit. Det gick heller inte längre att få mera lån från utlandet eftersom landets kreditvärdighet hade rasat och landet F sedan länge hade ställt in sina räntebetalningar. Så därför man fick ställa in utbetalningarna av medborgarlönen efter bara ett drygt år. Alla fick klara sig så gott de kunde på egen hand, men eftersom det inte längre fanns just några arbetsplatser kvar i landet tvingades de flesta att flyta utomlands. Kyrkans utlandshjälp fick också lov att spika igen dörrarna eftersom intäkterna hade upphört helt och man inte längre hade råd att ha någon anställd personal.

Hur gick det då för Evert och hans familj? Nåja, det gick bra för Evert. Han tvingades också emigrera, men han fick jobb som ekonomichef på sitt gamla företag – denna gång på timlönbasis och med alla förmåner. Detta gav honom en bra lön och framför allt gott om tid för sin fru och sina barn. Flera av Everts gamla anställda fick också jobb på samma företag. Nå, landet F då? Hur gick det för det? Ja, största delen av befolkningen flyttade utomlands, liksom hela ledningen för det kristna utjämningspartiet. De nya makthavarna hade ett rysligt sjå att få landet på fötter igen, men efter ungefär 100 år och några konkurser hade landet igen fått sådan fason på sina finanser att det gick att bo och verka i landet igen. Så, slutet gott, allting gott!   

Personerna i denna saga är uppdiktade, och alla likheter med nu levande eller avlidna personer är helt slumpmässiga. Inga djur skadades heller under tillkomsten av denna saga.       

Systemfelet

Jag har den senaste tiden varit ganska fulltecknad och inte riktigt hunnit reagera på allt jag har hört och sett på det sätt som jag skulle ha önskat. En av de reaktioner som fått vänta på sin tur är mina tankar kring ”Slaget efter tolv” den 31. Augusti, alltså för nästan fyra veckor sedan. Men bättre sent som vanligt – som det brukar heta... Egentligen är ju detta redan ”preskriberat”, men eftersom det handlar om en så oerhört viktig sak tänker jag ändå skriva några rader om det.

Diskussionen handlade den gången om varför unga kvinnor mår så väldigt dåligt i dagens Finland. Jeanette Öhman, Monika Olgers, Magnus Perret och ”Anna” deltog i diskussionen (som kan hittas på nätet ännu en kort tid på adressen http://arenan.yle.fi/audio/1314784105445), och den inleddes med konstaterandet att idag står alla dörrar öppna för kvinnorna – allt är möjligt, t.o.m. att bli president. Man konstaterade sedan att det idag, förutom de gamla kraven på att föda barn och vara en god mor, har kommit nya krav som handlar om att utnyttja alla dessa nya möjligheter som står till buds. Efter detta kom man ännu fram till att de unga kvinnornas illamående beror på ett ”systemfel”/”strukturellt problem”. Längre än så kom man sedan aldrig och vad detta systemfel riktigt är vågade ingen riktigt säga. 

Jag som inte brukar vara rädd att vara politiskt inkorrekt ska ta risken och sticka ut hakan och säga vad detta ”systemfel” består i. Det är jämställdheten det handlar om. Inte det faktum att män och kvinnor är och ska vara lika mycket värda. Inte heller det att lika lön med rätta ska (borde!) ge lika lön. Nej, men felet består i att i dagens värld kvinnorna tvingas vara män. Kvinnorna ska göra samma saker som männen gör. I lika stor utsträckning och på samma sätt. Och precis som sades i debatten, ska detta göras vid sidan av att kvinnan ska uppfylla alla de gamla kraven som handlar om barnafödande och om den perfekta modern.

Detta går helt enkelt inte, och det förstår nog varje tänkande människa. Män och kvinnor är olika. Kvinnorna föder barn. Män gör inte det. Kvinnorna är rustade att på ett helt annat sätt än männen att ta hand om ett litet barn under dess första år i livet. Dessa är fakta som det helt enkelt inte går att bortse ifrån – och dessa fakta får stora återverkningar på arbetslivet och kanske framför allt på antalet år i arbetslivet. Men i jämställdhetens och den politiska korrekthetens namn måste vi låtsas som om dessa fakta inte existerar – och så tvingas kvinnorna att ”vara män”. Det vill säga: Att kämpa på arbetsmarknaden och i arbetslivet på samma sätt och på samma villkor som männen. Allt annat är nämligen ”diskriminerande”.

I ett sådant klimat – med ett sådant ”systemfel”, om vi så vill – är det sannerligen inte ägnat att förvåna att speciellt de unga kvinnorna mår dåligt idag.

Men varför inte erkänna att män och kvinnor är olika? Att vi kan ha olika uppgifter. Att vi kan och får göra dessa uppgifter på olika sätt. Varför inte benåda dagens (unga) kvinna och sluta kräva det omöjliga av henne? Det innebär förstås att vi måste kasta dagens jämställdhetsideal på sophögen och våga göra de förändringar som skulle innebära att en kvinna kan förtjäna ihop till sin pension också genom att vara hemma och ta hand om barnen under några år när dessa är små. Vill vi det? Vågar vi det? Jag menar att vi åtminstone måste våga ta diskussionen. För kvinnans skull.

Laodicea

Som bäst snurrar cd:n med Stig-Olof Fernströms bibelstudium från årets kyrkhelg i bilens cd-spelare. (Jag kan varmt rekommendera detta bibelstudium! Cd:n går säkert att få tag på!) Det är speciellt en sak som Stiga säger som jag aldrig har tänkt på tidigare – och detta gäller ett av mina favoritbibelställen från Upp. 3:20. Jesus låter hälsa till församlingen i Laodicea att: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

Jesus står vid dörren och klappar på. Detta innebär alltså att han STÅR UTANFÖR! Jesus står utanför sin församling. Han får inte vara med! Detta är ju oerhört – och detta har jag inte tänkt på förrän nu. Men så här fungerar det med Guds ord. Det är Anden som uppenbarar (och fördöljer!) – och detta gör Han i sin tid. I rätt tid. (Får vi tro!)

Det är många, jag inkluderad, som menar att vi idag lever i Laodicea. Jag ansluter mig därmed till den tolkningen som menar att de sju församlingarna i Upp. 2-3, förutom att stå för dessa sju församlingar DÅ, även står för olika tider/epoker i församlingens historia. Dessutom är det ju faktiskt idag folket, inte Guds ord, som bestämmer/säger vad som är rätt, i vår kyrka. (Laodicea = Folkets rätt, ”Folkvälde”)

Om vi idag alltså lever i Laodicea, betyder då det att Kristus står utanför sin församling? Utanför vår kyrka? Nej förstås inte, säger kyrkoledningen och biskoparna. Men märk väl vad som gäller i Laodicea! ”Du säger att du... och du vet inte...” Munnens bekännelse är alltså inget problem i Laodicea. Man säger både det ena och det andra. Men hur är det riktigt? Kan det även hos oss idag vara så att munnens bekännelse inte stämmer överens med de verkliga förhållandena? I Joh. 14:15 säger Jesus: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” Det är utifrån detta vi behöver fälla vårt avgörande. Alltså inte utifrån vad som SÄGS, utan utifrån vad som GÖRS. Hur är det alltså? Står Kristus utanför vår kyrka idag? Lever vi idag i Laodicea?

Och om så är fallet, vad bör vi göra åt det?