Helgens predikan

Temat för denna dag i kyrkoåret, den fjärde söndagen efter trettondag, är "Jesus hjälper i nöden" (eller "Jesus, vårt hopp"). Jag fick förmånen att medverka i SLEF:s serie "Helgens predikan" på Youtube, och den som vill lyssna på predikan når den via denna länk.

Ska vi eller ska vi inte?

Experterna är så gott som eniga om att om vi ska klara av att rädda den finländska välfärden och vår arbetsmarknads behov av arbetskraft behöver vi arbetskraftsinvandring. Det har dessutom redan en längre tid stått klart att de flesta finländare söker sig bort från vissa arbetsintensiva branscher och helt enkelt anser sig för "fina" för att smutsa ner sina händer med t.ex. grovt kroppsarbete. Detta är något som idag även avspeglar sig på vissa vårdyrken. 

Men det finns givetvis problem. Sverige är idag ett verkligt skräckexempel på hur okontrollerad invandring i kombination med misslyckad integrering leder till katastrof.

Det är med bakgrund i allt detta jag blev så oerhört frustrerad när jag läste artikeln i ÖT/Vbl om familjen Mahmoud i Kristinestad. Här har vi vad som måste vara en exempelfamilj på hur detta borde fungera. Fadern arbetar sedan sex år på Stora Ensos fabrik i Tjöck och betalar skatt och bidrar till det finländska samhället. Frun har utbildat sig till vårdare (!) och söker arbete. De två flickorna går i skola och har bott hela sitt liv i Kristinestad. 

Invandrad arbetskraft, lyckad integrering och en familj som bidrar. Men nej. Migri har avgjort deras fall och familjen ska utvisas. 

Hur kan det vara möjligt att finländska myndigheter/instanser är så här oerhört frånkopplade från varandra och från vanligt sunt förnuft? 

Om vi ska ha arbetskraftsinvandring för att rädda välståndet och välfärdsstaten behöver vi satsa på just sådana som dessa människor. Sådana som har rotat sig och blivit integrerade i samhället. Som vill bidra och göra rätt för sig. 

Eller så ska vi genast sluta prata om arbetskraftsinvandring som lösning på våra problem.

Nu hoppas jag att politikerna tar tag i detta. Så här kan vi nämligen inte ha det. Och då har jag inte ens nämnt det elände den här familjen just nu upplever i form av oro och stress. 

Om EU och framtiden

De senaste dagarna kanske främsta nyhetsämne i Finland har varit Sannfinländarnas EU-kritik och partiets ståndpunkt att Finland på lång sikt bör lämna EU. Det hela började med Iltalehtis diskussionsprogram i torsdags där partiets orförande Riikka Purra och samlingspartiets ordförande Petteri Orpo deltog, och diskussionen fick mer fyr under riksdagens frågetimme senare under dagen samt av diverse inlägg på sociala medier. 

Orpo framställde Sannf:s linje i frågan som "skadlig", och Alexander Stubb, partiets tidigare ordförande och statsminister, spädde på med att kalla den oansvarig och rent av farlig. Stubb menar också att detta är "rakt ur Rysslands spelbok". Statsminister Marin å sin sida säger att "EU är en värdegemenskap som försvarar västerländska värderingar, demokrati, mänskliga rättigheter och rättstatsprincipen".

Nåja. Rent mänskligt sett kan man säkert argumentera för att EU är en garant för Finlands säkerhet i dagens turbulenta situation med en aggressiv granne strax bakom östgränsen. Men att avfärda Sannf:s EU-kritik med Rysslandskortet är nog att göra många kurvor raka. 

Det stora problemet med EU idag är att sammanslutningen, trots statsminister Marins påstående, INTE står för demokrati och knappast heller för rättsstatsprincipen. Tvärtom trampar EU idag gladeligen på medlemsstaternas självbestämmanderätt i fråga efter fråga och kapar, helt utan att detta har avgjorts genom en demokratisk process i medlemsländerna, åt sig allt mer makt. 

Detta syns i fråga efter fråga. När har vi. till exempel, gett EU rätten att bestämma över vår skogspolitik? Det har vi uttryckligen inte gjort, men likväl har EU kapat åt sig den rätten. Detta bara som ett aktuellt exempel. 

Jag kan tänka mig att det inte är i vårt lands säkerhetspolitiska intresse att gå ut ur EU just nu. Men om alternativet är att vi glider in i en Europeisk federation utan att detta förankras i ett demokratiskt fattat beslut där medborgarna på sätt eller annat får säga sitt är ändå, trots allt, ett Fixit att föredra. Det är kanske inte det bästa alternativet just nu, men det är det klart bättre alternativet av dessa två. Bäst skulle förstås vara om EU höll sig till det som EU ska vara, alltså en gemensam marknad. Men det tycks inte längre finnas på kartan.

Därför är det viktigt att det finns åtminstone ett parti som ifrågasätter EU:s maktfullkomlighet och dess tillskansade av makt på område efter område. Sannf. må ha många problem, men när det gäller EU-politiken ligger de helt rätt. 

Viktigt ställningstagande!

Riksdagsmannen Pekka Aittakumpu (C) har reagerat kraftigt på att alla skolelever på klasserna 6-9 i Helsingfors ska delta i en "regnbågsverkstad" arrangerad av Seta. Han konstaterar att det är fullständigt obegripligt att skolelever skulle ha en skyldighet att delta i ett dylikt Pride-evenemang. Aittakumpu fortsätter med att säga att vi lever i en mycket konstig tid när skoleleverna på alla sätt ska beskyddas från att höra bibelcitat eller psalmverser samtidigt som de tvingas delta i ett Seta-evenemang. 

Han konstaterar också att föräldrarna behöver se till att ha saklig och konstruktiv kontakt med skolan ifall det visar sig att det förekommer försök att tvinga skoleleverna att delta i dylik verksamhet. 

Behöver jag säga att Aittakumpu har fullständigt rätt. Vi lever de facto i ett sjukt samhälle när aktörer som Seta tillåts komma in i skolorna och hjärntvätta våra barn och vår ungdom. Hjärntvätten förekommer givetvis också på annat håll, speciellt i media. I artikeln jag länkar till sägs t.ex. att Seta är en "människorättsorgansiation". Detta görs dessutom på ett sådant sätt att läsaren förväntas acceptera detta som om det vore ett faktum. 

Saken är dock den att Seta INTE är någon människorättsorganisation. De HÄVDAR att det är det, men det är förstås inte det samma som att de skulle vara det. När man ser på Setas verksamhet och deras försök att tysta ner alla som vågar ifrågasätta normnedmonteringen i dagens samhälle kan jag svårligen hitta någon bättre beskrivning än att det är fråga om en regnbågsfascistisk rörelse. 

Om sådana organisationer tillåts verka inom ramen för vårt skolsystem borde eleverna absolut ha föräldrarnas uttryckliga tillstånd för att få delta i de aktiviteter de ordnar. Om det faktiskt är så illa (i Helsingfors) som Aittakumpu hävdar är hans råd att ta kontakt med skolan helt på sin plats. Om detta inte ger resultat bör eleverna hållas hemma de dagar Seta finns i skolan.

Så var vi där!

Det är märkligt hur snabbt och lätt biskopar är villiga att bryta givna löften. När vår kyrka gick in för att öppna prästämbetet för kvinnor 1986 antogs samtidigt en kläm som garanterade hemortsrätten (och rätten att få prästvigning) för sådana som inte kunde omfatta nyordningen. Denna kläm fick inget "bäst före"-datum, men likväl avskaffades den efter ungefär tio år utan beslut i den instans som hade antagit klämmen. Så mycket för det löftet! 

När Svenska kyrkan (SveK) gick in för samkönade äktenskap 2009 sades det att inga präster skulle tvingas viga samkönade par. Nu, 14 år senare, har tre biskopar gått ut och deklarerat att sådana prästkandidater som inte viger samkönade inte blir prästvigda. Mikael Mogren, biskop i Västerås, går ännu längre än så. Han menar att präster som inte viger samkönade par gör sig skyldiga till arbetsvägran. Se där hur Svenska kyrkan, genom dessa tre biskopar, gör skäl för förkortningen jag satte inom parentes ovan! 

Få se hur länge våra stora folkkyrkor ännu överlever.

Ingen gräns för biskopens oginhet

 Det finns uppenbarligen ingen gräns för biskopen Bo-Göran Åstrands oginhet mot Pedersöre församling. De senaste åren har varit mycket turbulenta i Pedersöre (sammanslagning, Corona-restriktioner, ett mycket uppslitande kyrkoherdeval samt en sällan skådad prästbrist som domkapitlet och biskopen varken tycks ha kunnat eller velat göra något åt), och när kyrkoherdetjänsten nu igen ska lediganslås var så gott som alla överens om att Pedersöre församling behöver få lite arbetsro och förskonas från ytterligare en potentiellt upprivande valprocess. Församlingsrådets vice ordförande Krister Mård uttrycker detta som att "Vi önskar ett konstruktivt, värdigt och ärligt val av herde denna gång". 

Denna utsaga har tyvärr misstolkats å det grövsta, speciellt på sociala medier men igår även av ÖT:s ledarsida och tolkats som att Mård skulle anse att bara de "rättrogna" och församlingsaktiva borde få göra sin röst hörd i kyrkoherdevalet. Igen visar det sig hur lätt det blir fel - speciellt när det finns en vilja att misstolka. Det Mård sade om "värdigt och ärligt val" behöver givetvis sättas i relation till det andra han sade i samma intervju om det förra kyrkoherdevalet. Där konstaterade han att "Det var inte ett val vi av tradition är vana vid i Pedersöre. Det blev ett val av politisk art som levde sitt liv mest via sociala medier."

Mård har helt rätt i det han säger. Senaste kyrkoherdevalet blev, främst tack vare sociala medier och den kraftiga polarisering som valet gav upphov till, synnerligen upprivande för den nya församlingen. Det var verkligen inte konstruktivt, det var inte värdigt och knappast heller ärligt i den meningen att många väljare inte röstade för en av kandidaterna utan framför allt mot den andra. (Så blir det ofta när debatten blir hätsk och kandidaterna står mycket långt ifrån varandra.) 

Valet kan också - och detta är min tolkning, inte Mårds - anses ha varit oärligt i den meningen att många som annars inte har några kontakter till församlingen, och inte heller vill ha det, valde att rösta på den kandidat som fungerade splittrande bland de som är aktiva i församlingen. Kanske just för att orsaka splittring, eller åtminstone för att Pedersöre skulle få en kvinnlig kyrkoherde och därmed, som det brukar heta, "gå i takt med tiden". 

Nu valde så alltså domkapitlet, tvärt emot församlingsrådets (och de anställdas) vilja, ändå att igen gå in för ett direkt val av kyrkoherde. Trots det myckna arbete detta medför, och trots att församlingen nu skulle behöva få arbetsro och förskonas från ytterligare en uppslitande valprocess. Den enda motiveringen Åstrand lyckas prestera för detta är att "Förra kyrkoherdevalet hade ett valdeltagande på 55 procent vilket är osedvanligt mycket för Borgå stift och för hela vår kyrka. Här har vi tydligt en församling som vill engagera sig och då vill vi ge utrymme för det."

Åstrand vet givetvis mycket väl att det att avge en röst i ett kyrkligt val INTE är att engagera sig i församlingen. Men det bortser han från. Från min synvinkel kan jag inte komma ifrån tanken att det viktiga tycks vara att ställa till det för församlingen och skapa ytterligare splittring samt att lägga ytterligare bördor på en redan hårt prövad arbetsskara. 

Behöver jag säga att detta INTE är vad man borde kunna förvänta sig av en biskop? 

Det är givetvis ingen vågad gissning att det fortfarande är de tre dåvarande Pedersöreförsamlingarnas ovilja att slå sig samman med Jakobstads församling (där Åstrand var kyrkoherde) som spökar här. Åstrand gick, när det begav sig, in för att Jakobstad också skulle ingå i den sammanslagna församlingen, och när Pedersöre, Esse och Purmo församlingar avvisade detta blev han helt tydligt besviken. Den oginhet som ännu kan ses gentemot Pedersöre församling från hans sida kan troligtvis härledas till detta.  

Om Turkiet och den stängda Nato-dörren

När Finland lämnade in Nato-ansökan ifrågasatte jag det att Finland ska vara med i en organisation som Nato tillsammans med ett land som Turkiet. Jag skrev: "Men vi behöver mycket noggrant notera att [Natos] artikel fem är som en svängdörr som går i två riktningar, inte bara i en. Den innebär ett löfte om skydd, ja, men den innebär också att vi lovar alla andra medlemsstater att vi ska hjälpa till i deras krig. Och observera noggrant att detta inte bara gäller i ett eventuellt försvarskrig ... hur blir det om t.ex. det sunnimuslimska Turkiet beslutar sig för att starta ett krig mot det shiitiska Irak eller Iran och väljer att i detta sammanhang aktivera paragraf fem? Eller ännu värre, om Turkiet skulle starta eller gå med i ett panarabiskt anfallskrig mot det judiska Israel?"

De senaste dagarna har det igen visat sig att Turkiet är allt annat än en pålitlig allierad. En muslimsk stat (som Turkiet av idag de facto är i praktiken, om än inte på pappret) kan aldrig vara en demokrati fullt ut. Det ser vi framför allt i hållningen till demokratiska principer, speciellt yttrandefriheten. I ett demokratiskt land kan i princip vilken galning som helst få tillstånd att ordna en demonstration och hänga en docka utanför en ambassad eller bränna en religions heliga skrifter. Detta är inget brott, och så ska det inte heller vara. Även om Sveriges statsminister har helt rätt när han konstaterar att allt som är lagligt inte alltid är lämpligt.

Dessa två demonstrationer har emellertid orsakat stora protester i Turkiet - och i resten av arabvärlden. Det är förvisso förståeligt att så sker eftersom Koranen har den ställning den har i den islamska världen, men detta visar det vanskliga i att bli allierad med ett land som Turkiet. En demokrati, som vill fortsätta att vara en demokrati, kan och får aldrig gå med på turkiska (eller överlag arabiska) krav på inskränkningar i yttrandefriheten. Vi kan välja att, av respekt och god vilja, låta bli att bete oss illa och öppet kränka islams heliga bok genom att bränna den. Men vi kan aldrig göra det olagligt att göra det. (Min rekommendation är att i stället lyfta fram de lögner och historiska falskheter boken innehåller - dessa finns i rikligt mått.) 

Som det nu ser ut har dessa provokationer lett till att dörren till Nato är stängd för Sverige (och därmed Finland). Detta i.o.m. att det turkiska nationalistiska MHP-partiet och dess ledare - vars stöd Erdogan lutar sig mot i det turkiska parlamentet - definitivt har sagt nej till en ratificering av Sveriges Natomedlemskap. Devlet Bahceli, som leder MHP, konstaterar att "Det är stötande att överhuvudtaget ha politiska och diplomatiska förbindelser med länder som är fientliga mot våra nationella och moraliska värderingar, och då kan det inte komma i fråga att sätta sig i samma Nato-allians som dem. Den muslimska turkiska nationen kommer inte att tolerera detta och kommer inte att bli lurad av olika utspel." Han tillägger dessutom att "denna bedömning nu ligger fast."

Jag håller med honom, om än jag får byta ut några ord i hans utsaga. Det är störande att ha politiska förbindelser med länder som är fientligt inställda till demokratiska spelregler.

Vi får kanske vara tacksamma att Nato-ansökan nu ser ut att, slutgiltigt, ha stött på patrull.