Samhällsfördraget, del 5

Skarvfrågan och individens rätt mot det offentliga

Det var tänkt att denna bloggserie skulle bestå av fyra delar, men igår blev jag påmind om ännu en aspekt av detta med ”samhällsfördraget” som behöver lyftas fram. I de fyra första delarna koncentrerade jag mig på individens förhållande till staten när det gäller rättigheter och skyldigheter, och det jag därvid ville lyfta fram var den glidning som har skett och som har inneburit att vi får, och kräver, mera och mera service av det offentliga och hur detta har gjort att det offentligas ekonomi inte håller, trots ett massivt skatteuttag. Men det finns också en annan sida av detta, nämligen när man ser på statens förhållande till individen och de rättigheter individen har som har överlåtits/övertagits av det offentliga. Också detta inom ramen för detta samma samhällsfördrag.

Det som fick mig att börja fundera över detta var denna olyckliga skarvfråga. För de som bor ute vid kusten har under de senaste åren den invandrande – och fruktansvärd expansiva – mellanskarven ställt till med oerhört mycket förtret. Den tar över helt i skärgården och formligen skiter ner kobbar och små öar. Bara i t.ex. Monå-Oravais fanns det ifjol ca 1000 häckande par av mellanskarven. Längs hela den österbottniska kusten räknar man med att det ifjol fanns ca 17 000 häckande par, och eftersom ingen jakt eller annan begränsning har tillåtits växer stammen i princip helt ohämmat. När man sedan beräknar att en skarv äter mellan 0,5 och 1 kg fisk PER DAG, så inser man vilken oerhört stor marodör det är frågan om, och vilken stor skada den gör på fiskstammen. (Till lika med sälarna, som också de har tillåtits föröka sig i princip ohämmat.)

Ortsbefolkningen har givetvis redan en längre tid insett, och påtalat, detta problem, men eftersom de styrande på Miljöministeriet har fått för sig att det handlar om en utrotningshotad art (Storskarv) har inga som helst begränsande åtgärder tillåtits. Ortsbefolkningen har föreslagit skyddsjakt och ”äggpickning”, men inget sådant har kommit på fråga. Nå, nu tog (sent om sider) även EU ställning i frågan och konstaterade att det här inte handlar om Storskarven, utan om Mellanskarven, och att den inte är utrotningshotad och att därför dess förökning kan begränsas. Så, vad händer? Jo, NTM-Centralen (på vars borde denna typ av frågor ligger) tillåter, strorsint nog, skyddsjakt på 100 skarvar i Monå-Oravais under 2013. Men ingen äggpickning. Och jakten ska ske efter 20/8. Till saken hör att skarvarna flyttar bort från området mellan den 15-20/8.

Enligt tanken om samhällsfördraget har individen gett över en del av sina skyldigheter åt staten, mot det att staten också tar en del av det som finns i individens börs. Som jag visade i de fyra tidigare texterna har detta utvecklats så, speciellt under de senaste decennierna, att idag i princip allt ansvar har skyfflats över på myndigheterna. Och detta har skett med individens goda minne. Men dessutom har statsmakten roffat åt sig i princip alla rättigheter att besluta om saker som rör individen och individens liv, rättigheter och möjlighet att skaffa sig inkomst. Allt är princip reglerat genom lagar och förordningar, och myndigheterna blandar sig i allt, ända ner på minsta detaljnivå. Så också i denna skarvfråga. Med den påföljden att ortsbefolkningen här tvingas se på medan skarven breder ut sig och förstör både miljön och fiskebestånden i havet utanför den österbottniska kusten.

Jag menar att vi här borde kunna diskutera vilka möjligheter vi som individer har att ta tillbaka beslutsrätten i en fråga av denna typ, där statsmakten helt klart styrs av en ideologi (i detta fall en grön sådan) som är helt på kollisionskurs med vad ortsbefolkningen anser och där följderna av denna ideologiska hållning blir så här katastrofala. Att myndigheterna sedan dessutom helt tydligt gör narr av och driver med lokalbefolkningen (se tidpunkten för jakten) gör inte alls saken bättre.

Så, vad kan individen (i detta fall en grupp av individer, här även kallad ”ortsbefolkningen”) göra i ett dylikt fall, när staten helt tydligt missbrukar det förtroende den fick när individen överlät beslutanderätten i dylika frågor. (Eller rättare: När stasmakten TOG sig denna rätt.) För det får vi, och staten, aldrig glömma: Staten finns till för individens bästa, inte tvärtom! Staten är inget självändamål, utan den finns till för att vi har valt att ha det på detta sätt och, för allas bästa, överlåta en del uppgifter på den. Och dela på de kostnader som skötseln av dessa uppgifter medför. Därför, menar jag, bör individen också ha rätten att - när staten på detta sätt missköter sig, missbrukar sitt förtroende och skymfar individen/-erna - ta tillbaka det mandat man har gett och igen själv ta beslut i denna fråga.

Samtidigt bör man komma ihåg att detta innebär en form av anarki, och en återgång – om än endast momentant och i en ytterst begränsad fråga – till urtillståndet av ett ”allas krig mot alla”. Detta är därför oerhört riskfyllt, och något man inte kan/får tillgripa annat än i yttersta nödfall. Och först sedan alla andra vägar är prövade. Hur detta sedan går till i praktiken är förstås svårt att säga. Kanske så att de närmast berörda helt enkelt samlas och besluter att gå ut och picka ägg. Eller att börja skjuta när skarvarna finns på plats. Eller, och det är nog ett bättre alternativ, den lokala myndigheten (som är direkt vald av ortsbefolkningen) tar beslutet. I detta fall då kommunfullmäktige i Nykarleby och Vörå. Detta skulle öppna för en mycket intressant diskussion som helt säkert skulle få genklang på högsta möjliga (rättsliga) nivå. Men, med tanke på just detta med samhällsfördraget och individens/-ernas rätt gentemot staten, vore det en strid som absolut borde tas – och som det vore värt att ta. Om inte annat så med tanke på kommande, liknade, frågor. För sådana kommer, var så säker. Om inte förr så senast då när vargen river det första barnet i Sverige. (För, givet Sveriges fullständigt huvudlösa rovdjurspolitik, kommer det att ske där förrän det sker här i Finland.)