Ding Dong

Jag har egentligen ganska långt tappat intresset för Schlager-EM, eller vad man nu egentligen ska kalla det. ESC, kanske, som i Eurovision Song Contest. Nåja, hur som helst. Varför jag tappat intresset vet jag inte riktigt, kanske för att jag har slagits av insikten att man inte kan tävla i musik. Kanske för att länderna i det forna Jugoslavien en tid röstade på varandra i semifinalerna så till den grad att de alla kom vidare, oberoende av hur dålig låten var. (Nå, i år fanns inget kvar av denna orsak...) Eller kanske för att hela evenemanget fått ett allt för tydligt HBTQ-drag – åtminstone i vissa delar av Europa. Eller kanske helt enkelt för att jag blivit äldre och inte orkar sitta uppe halva natten för att se på hela mastodontshowen.

I år såg jag faktiskt på (nästan) alla bidragen. Jag tyckte att Finland hade ett fräscht bidrag med en karismatisk artist som verkligen skiljde ur. T.o.m. så till den grad att jag röstade på Krista i den finländska uttagningen. Men döm om min bestörtning när hon till finalen gör om sin scenshow och gör hela låten till ett ställningstagande för könsneutrala äktenskap! Jag känner mig lurad. Bedragen. Något sådant ställningstagande röstade jag nämligen INTE på. Dessutom måste jag säga att jag skäms att vara finländare (och finlandssvensk) när ”min” representant skämmer ut sig på detta sätt inför hela Europa.

”En kyss är ju bara en kyss”. Visst. Men likväl är den ett, t.o.m. kraftigt, ställningstagande i en fråga där alla länder och folk i Europa inte är lika ”progressiva” som vi är här uppe i Norden. (Citationstecknet betyder att jag anser att det inte handlar om progressivitet, utan om degeneration – så behöver ingen undra...) Enligt Siegfrids själv var ställningstagandet viktigare än framgång i tävlingen. Hon menar tydligen att hon uträttat något med vad hon gjorde, som om detta ställningstagande skulle göra någon skillnad i de länder där man inte delar hennes syn på detta. Nå, nu kan jag avslöja att så faktiskt inte är fallet. Hon uträttade absolut ingenting med sitt ställningstagande. Annat än då att skämma ut sig själv och oss finländare. Någon opinion förändrade hon då sannerligen inte. Inte i den riktning hon avsåg, åtminstone.

Dessutom hör hon efter detta inte längre till mina favoritartister. Men det har förstås ingen större betydelse.

Nå, nog om det. Orsaken till att jag ännu ändå följer med ESC är att man här får se artister som man annars aldrig skulle höra av och från länder vars musikindustri inte får med sina stjärnor i den vanliga hittparaden. Och mitt i allt kan man hitta någon ny favorit att lyssna på. Åtminstone i en låt. Min överlägsna favorit i år var Islands bidrag. Lagom lågmält, lagom pompöst (på slutet), extremt melodiskt (vilket är mitt viktigaste kriterium) och med en oerhört intressant text! Videon är dessutom full av symbolik som kan tolkas hur kristet som helst. Eg a lif!