"Så länge ingen blir skadad..."

Jag ska börja med en varning. Denna text handlar om ett knepigt ämne, och den är bra mycket längre än vad mina texter i allmänhet brukar vara. Bara så du vet innan du börjar läsa...

Charlotta Buxton skriver i torsdagens ÖT en kolumn som börjar med en beskrivning av olika subkulturer inom Londons nattliv och sexuella äventyr och mynnar ut i en bredsida mot oss värdekonservativa och ett stöd för Jeppis Pride och de homosexuellas rättigheter. Kolumnen följer den gamla beprövade modellen av ”Jag har varit ute i stora världen. Jag har sett att det finns en större värld där ute, något de stackars inskränkta värdekonservativa människorna som aldrig lämnat sin hemby inte har klarat av att inse.” Upplägget är bekant, men oberoende av om det är Kaj Korkea-aho, Charlotta Buxton eller någon annan som vevar denna gamla skiva förblir argumenten ihåliga. Men nu är det inte detta missgrepp jag reagerar på, utan det som Buxton slutar sin kolumn med: ”Där finns det inga rätt eller fel, så länge vi inte skadar varandra.”

Detta påstående, i lite olika former, är något man ofta får höra idag – oberoende av vilken moralisk fråga det handlar om. ”Det kan inte vara fel så länge ingen tar någon skada av det.” Eller som det brukar heta i homosexdebatten: ”Vad har du med det att göra vad två vuxna av fri vilja håller på med så länge de inte skadar någon annan”. ”Argumentationen” (egentligen handlar det inte om argument, utan om lösa påståenden) går alltså vanligtvis på två linjer: Att ”ingen tar skada”, eller så att ”ingen annan tar skada”. Problemet är bara det att det i detta sätt att tänka finns inbakat ett gigantiskt feltänk. När, i detta fall, Charlotta Buxton skriver att det inte finns rätt eller fel så länge ingen (annan) blir skadad upphöjer hon sin egen standard till allmän standard. Hennes ”sanning” blir allmän sanning, och det hon ”vet”, alltså det att ingen blir skadad, blir allmän kunskap. Men vet hon faktiskt det? Alltså att ingen blir skadad? Kanske hon inte vet allt som sker bakom det som synes ske? Kanske hon inte ser/har insyn i alla processer som startar/pågår inne i de människors innersta som ”inte skadar varandra”? Tänk om hon har fel?

För att ta ett litet exempel. Buxton skriver i sin kolumn om sina bekanta som har gått till klubbar där ”folk samlas i latex och ”leker” med varandra”. ”Bara därför att de hade lust att göra något nytt och spännande en lördagskväll”. Finns det någon sunt tänkande människa som, på allvar, tror/inbillar sig att ett par som deltar i en dylik orgie INTE tar skada av det? Att deras relation INTE lider av att de deltar i något dylikt? Det kan ju hända att man inte vill eller klarar av att se hur förödande ett dylikt engagemang är, men då är det bara fråga om en blindhet hos den som inte förmår se – inte om att själva saken inte skulle vara skadlig. Det samma gäller givetvis också för allt annat onaturligt missbruk av sexualiteten, så som sex före och utanför äktenskapet, homosexualitet, ja t.o.m. en sådan (idag naturlig) sak som användandet av p-piller. Allt detta gör att människan tar skada. Sexualiteten är en oerhört stor och fin gåva, men det är precis som C.S.Lewis skrev, att de största änglarna blir de fruktansvärdaste demonerna om och när de faller. Alltså att det som, rätt använt, är stort, fint och härligt, fel använt orsakar så mycket större skada.

Det gigantiska feltänket är alltså att det inte är Charlotta Buxton, eller någon annan tyckare, som enväldigt kan bestämma vad som är skadligt eller inte för den som går utanför de en gång för alla givna ramarna. Verkligheten brukar säga till när vi gör det som är galet, så också i de exempel jag nämner här ovan. Det vi idag ser i verkligheten är en hel massa trasiga människor som, genom att missbruka sexualitetens gåva, har förstört sin förmåga att engagera sig helhjärtat i en livslång relation. Vi ser kvinnor som, genom att hoppa från säng till säng – och proppa sig fulla med hormoner för att undvika att bli gravida av sina många sexuella relationer och äventyr – sedan har oerhört svårt att bli gravida sedan när de väl vill bli det. Eller inte alls kan bli det. (Observera nu att jag ingalunda menar att all ofrivillig barnlöshet beror på tidigare promiskuitet och användning av p-piller. Det kan givetvis också finnas andra orsaker!)

Verkligheten kan vara grym. Också mot våra påhittade ”sanningar” och hemvävda argument och påståenden. Verkligheten visar att det faktiskt finns rätt och fel, och att vi faktiskt skadar oss själva genom att välja att göra det som är fel.

Men kanske den andra linjens påstående ändå håller streck och går att använda? Alltså att det inte är fel så länge man inte skadar någon annan/någon utomstående. Men nej, inte heller detta påstående håller för en närmare granskning. Se nu t.ex. vad denna kolumn åstadkommer. Buxton skriver om sina vänner som deltog i en orgie i London. Dessa vänner skadade alltså sig själva genom detta, men följderna av deras handlande kommer också att, likt ringar på vattnet, spridas (nu genom Buxtons försorg) och förleda andra till, om nu inte att resa till London för att göra det samma, så åtminstone till att pröva/gå över gränserna för vad som är sunda uttryck för sexualiteten. ”Se nu vad de där gjorde. Det där låter lite intressant, och om (alla) andra gör det, så kan jag/vi nog säkert göra det här...”

Det handlar om exemplets makt, och om det sluttande planet. De som är unga idag mår inte bra av att se och höra exempel på promiskuitet och perverterad sexualitet. Detta kommer att göra att de tar skada. Men tyvärr översköljs vi idag av just detta. Överallt. Det ska göras reklam för homosexualitet jämt och ständigt. Samboende och olika otuktssynder finns och syns överallt. För att nämna några exempel. ”Det är inte fel så länge ingen annan tar skada.” Men hur är det när det går att visa ATT andra faktiskt TAR skada? Är de som använder sig av detta argument då beredda att erkänna att det faktiskt finns rätt och fel? Eller är blindheten så kompakt att de inte förstår hur fel de har fastän man gnuggar det i ansiktet på dem? (Ursäkta den klumpiga översättningen!) Eller kanske det snarare handlar om att man inte är villig att överge vad man anser vara ett gott argument även om det visar sig vara falskt. Helt enkelt för att man inte vill inse hur fel man har.