Angående fanatism

Jag fick för en tid sedan en fråga om fanatism som lydde: ”Fanatiker gör ingen bra reklam, varken för kristendomen eller annat, eller vad tycker du själv om din fanatism, Kristian?” Jag svarade kort bl.a. att frågan är fel ställd, samt att jag skulle återkomma till saken i en ny text när jag hinner till det.

När man kallar någon för en ”fanatiker”, ja redan när man nämner ordet ”fanatism”, innebär detta alltid att man gör någon form av jämförelse. Man kunde säga att det i ordet ”fanatism” finns s.a.s. ”inbakat” en jämförelse. Underförstått är alla som tar något, vad det än vara må, mera på allvar än jag själv i riskzonen för att bli/vara en fanatiker. Desto större skillnaden är i jämförelse med mig själv, desto större är sannolikheten att vi betraktar den andre som fanatiker. En jämförelse alltså. Med oss själva/mig själv som måttstock.

En ”religiös fanatiker” är alltså en person som tar sin tro/religion mera på allvar än jag gör. Kanske t.o.m. mycket mera på allvar än vad jag gör det. Men detta sätt att fastslå vem som är fanatisk har en (mycket) stor svaghet. Nämligen det att den som av en bedömare synes vara fanatisk av en annan bedömare kanske inte alls synes vara fanatisk. Detta helt enkelt p.g.a. de två bedömarnas olika position/synsätt i den sak som bedöms. För att förtydliga detta kan jag ta mig själv som exempel. Jag är (uppenbarligen) en fanatiker i den anonyme kommentatorns ögon, medan jag på goda grunder kan anta att t.ex. kommentatorn Ulrik inte alls ser mig som någon fanatiker. Så hur är det då? Är jag en fanatiker, eller är jag det inte? Med detta sätt att döma i saken kan man svårligen få ett entydigt och enigt svar på den frågan.

Men när det gäller den kristna tron och frågan om fanatismen finns det faktiskt ett annat grepp som har använts, detta bl.a. av Bo Giertz i hans fantastiska roman ”Stengrunden”. Hela frågekomplexet rörande fanatismen utgår alltså från vad som ses som normalt och vad vi anser vara eftersträvansvärt.  Om vi skippar (den högst subjektive) ”Kung JAG” som mallobjekt och jämförelsegrund och i stället letar reda på en annan grund som är mera objektiv kan vi faktiskt hitta en sådan i Guds ord. ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.” (Matt. 22)

Detta blir då det vi ska jämföra med för att se huruvida någon eller något uppfyller kriterierna för fanatism. En som ligger i riskzonen för att bli en fanatiker är då den som älskar Herren MERA än av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd – och sin nästa mera än sig själv. Eller, för att utgå ifrån definitionen ovan: Mycket mera. Alla gillar givetvis inte detta sätt att bedöma huruvida någon är en fanatiker, men jag vågar hävda att detta, när det gäller den kristna tron, är ett mycket bättre grepp när vi vill bedöma en persons eventuella fanatism – och sannerligen ett mycket mera objektivt sätt att göra det än det ovan beskrivna. Ja, kanske det enda objektiva sätt som överhuvudtaget finns när det gäller just den kristna tron och frågan om fanatism.

Så hur är det då, enligt detta sätt att se på saken, är jag en fanatiker, och ”hur ser jag på min fanatism”? Nu får jag tyvärr göra den anonyme kommentatorn besviken. Jag klarar inte ens av att nå upp till det som är naturligt/eftersträvansvärt i detta. För att inte tala om att gå utöver detta och ens hamna i riskgruppen för att kunna betraktas som en fanatiker. Jag klarar inte av att älska Herren av hela mitt hjärta, av hela min själ och hela mitt förstånd. Jag älskar nog Herren, men inte så mycket som påbjuds. Tyvärr. För att sedan inte tala om alla dem som uppfyller kriteriet för att vara min nästa. Jag klarar inte av att älska alla dessa som jag älskar mig själv. Det klarar jag inte av. Inte en chans. Så jag når alltså inte ens upp till det som är/borde vara normalt. Alltså kan jag inte vara någon fanatiker. Inte ens fast jag gärna skulle vilja vara det när det kommer till den kristna tron.