Fåren och getterna

Vi hade igår i vår husandakt kommit fram till Matt. 25. Jag, som alltid har varit intresserad av parusin (Jesu återkomst), tidens slut och domen, har ofta läst avsnittet om fåren och getterna. Vid ett tillfälle skrev jag också en uppsats kring just denna text, vilket gjorde att jag arbetade en hel del med olika översättningar och kommentarer. ”Problemet” i denna text är ju att domen tycks basera sig på vad vi människor har gjort – att det är våra gärningar som avgör på vilken sida om Jesus vi hamnar, om vi är ”får” eller ”getter”. Om vi bara läser denna text som underlag för vår lära om domen och om himmel och helvete, ja då får vi nog revidera läran om Guds frälsande nåd. Men nu talar ju resten av Nya Testamentet om just Guds nåd i Kristus som den enda grunden för människans frälsning, och när vi vet att Guds ord inte säger emot sig själv så bara måste ju denna text egentligen säga något annat än vad den synes säga när vi läser den skilt för sig. Eller hur?

Det finns många försök och förståelsemodeller man har försökt presentera som harmoniserar denna text med resten av NT:s lära om frälsningen. Vissa bättre, andra kanske inte så alldeles bra. Jag har alltid fokuserat på de ord (exakt likadana!) som de båda grupperna säger åt Jesus sedan han åt den ena gruppen gett ord av beröm för vad de gjort ”mot en av dessa mina minsta bröder” och åt den andra gruppen ord av klander för vad den inte har gjort mot dessa samma ”mina mista bröder”. ”Herre, när?” Båda grupperna var överraskade – fåren över när Herren hade sett dem göra dessa gärningar, getterna över när han hade sett dem försumma att göra dem. Jag har alltid tänkt att eftersom fåren är frälsta av nåd så har de inte räknat sina goda gärningar – eftersom dessa är onödiga för frälsningen – och därför blir de överraskade när dessa gärningar nu ändå tycks ha betydelse. Getterna igen HAR räknat sina goda gärningar och varit noggranna med dem, och nu blir de överraskade av att lära att de ändå inte har gjort tillräckligt. Detta tycker jag är en bra förklaring, både så att den driver Guds nåd i Kristus och så att den är går att s.a.s. ”få in” i texten utan att göra våld på den.

Igår kväll lade jag ändå märke till en annan sak som jag faktiskt inte sett tidigare. (Det är intressant och underbart hur Herren ständigt kan uppenbara nya saker i Guds ord för oss!) Detta handlar om vad som står i verserna 40 och 45. Åt fåren, de frälsta, säger Jesus i vers 40: ”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Getterna, de fördömda, får i stället höra i vers 45. ”Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Märker du vad som sker här? De frälsta får kredit för vad de gjort mot EN ENDA av ”dessa mina minsta bröder”, medan de fördömda döms för vad de försummat att göra mot EN ENDA av ”dessa mina minsta bröder”. Getternas uppgift var ju fullständigt omöjlig! För att duga inför denna prövning borde de ha besökt ALLA som var i fängelse, klätt ALLA som var nakna, gett mat åt ALLA som var hungriga osv. Om de missat redan i ett enda fall, ja, då var det kört. Detta samtidigt som fåren blir frälsta genom en enda god gärning. Nu vill vi utbrista: DETTA ÄR JU INTE RÄTTVIST! Men så ska det inte vara heller – för det är inte gärningarna det hänger på! Grunden för frälsningen är alltså en annan än dessa goda gärningar. Vilken då? Jo givetvis Guds nåd i Kristus. När, och endast när, nåden är grunden för frälsningen kan det vara så att fåren blir frälsta genom en enda god gärning, medan getterna blir fördömda trots att de har hjälpt hela världen – förutom den enda de glömde den där gången för länge sedan.

Sedan är det givetvis en helt annan sak att vi som frälsta syndare, frälsta av nåd allena för Jesu Kristi skull, också ska göra gott mot våra medmänniskor. Detta är något vi inte kan försumma! Inte för att vi därigenom går miste om frälsningen, men för att Kristi kärlek driver oss. Om vi har mötts av nåd och kärlek från Gud i Kristus, ja, då vill vi också göra gott. Men inte för att duga inför domen, inte för att förtjäna Guds välbehag och Guds nåd. Nej, men för att världen och människorna i den lider nöd och behöver vår hjälp.