En inte så alldeles läsvärd insändare

I söndagens ÖT, och i KP 4/2014, får den som orkade läsa ta del av ett starkt försenat ställningstagande från Ungdomens Kyrkodagar 2013. Mari Puska, Jona Granlund, Erika Forsblom och Marco Harju talar i UK2013:s namn om för oss att vi ska sluta tala om kvinnopräster. De ska helt enkelt heta ”präster”, får vi veta. Vi upplyses om att det som finns mellan benen på en präst inte är avgörande för huruvida denna kan fungera som präst – könet har överhuvudtaget inget att göra med huruvida en person passar som präst eller inte.

Nå, nu träffar detta visserligen inte mig eftersom jag aldrig har talat eller skrivit om några ”kvinnopräster”. Jag brukar använda den språkligt mera korrekta benämningen ”kvinnliga präster”. Men likväl misstänker jag att jag är en av dem som kan tänkas vara i skottgluggen för denna insändare. Ordvalet till trots. Så därför ska jag göra de fyra till viljes och reagera. För det var väl det som var tanken med denna insändare – att någon skulle reagera?

För det första kan jag konstatera att de fyra har fel. Könet HAR att göra med huruvida en person kan vara präst eller inte. Åtminstone i den lutherska kyrka som i sin kyrkoordnings kungsparagraf säger att all lära och allt liv ska bedömas utifrån bibelordet. Detta samma bibelord som gör alldeles tillräckligt klart att en församlingsledare, och en som förkunnar Guds ord, ska vara en man. Om de fyra skulle kunna visa att KO §1 inte längre gäller, eller att de bibelord som vi har i vår bibel inte längre gäller – då skulle saken vara annorlunda, men tills så sker har de fel.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det något vulgära påståendet att det som finns mellan benen på en präst inte har någon betydelse. Hur det helt konkret är med den saken lämnar jag kanske åt andra att fundera på, men det som är intressant här är att de fyra av allt att döma har gått på genustrixarnas argument om att kön endast är något yttre och att det inte finns några andra skillnader mellan en man och en kvinna än de yttre attributen. Inget kunde dock vara mera felaktigt, och för detta påstående kan faktiskt just prästämbetet och den förändring som prästämbetet har genomgått under de senaste decennierna anföras.

Prästämbetet handlar om förkunnelse och sakramentsförvaltning. Om att vara ”herde och lärare”, alltså om att leda och att undervisa. En herde leder, men inte bara det, utan en herde ska också försvara hjorden mot vilda djur och andra faror. Utifrån detta kunde vi säga att en präst ska undervisa klart och tydligt utifrån Guds ord, se till att inga villoläror kan komma in och förföra församlingens medlemmar samt se till att alla hålls med på den rätta vägen.

Så var det alltså tänkt, och för denna uppgift ansåg uppenbarligen Herren att mannen passade bäst. Givetvis inte alla män, men mannen överlag. Därav de ord om detta vi har i vår Bibel. Men här höll inte tidsandan, politikerna och den allmänna opinionen med, och så öppnades prästämbetet för kvinnan. Här i vårt land skedde detta 1986. Men märk väl – inte för att Bibeln skulle ha ändrat, eller för att kyrkoordningens första paragraf skulle ha ändrat och sannerligen inte för att Guds vilja i denna sak skulle ha ändrat. Men för att folket ville det. Idag ser vi spåren av detta beslut. Inte bara prästkåren utan själva prästämbetet har feminiserats och i stället för att vara en herde som ser till att hjorden hålls på den rätta vägen genom grundlig och bibelcentrerad undervisning (och kyrkotukt) har prästen idag blivit främst kvinnligt vårdande, överslätande, snäll och i total avsaknad av allt som till äventyrs kunde uppfattas som anstötligt i människors ögon. Prästen är inte längre herde och lärare, inte längre profetisk, inte evangeliserande, inte apostolisk. Men så oerhört snäll och allt och alla inkluderande.

Denna process har inte skett över en natt, och inte heller enbart efter år 1986. Men 1986 markerar den brytpunkt när denna utveckling gavs full legitimitet och fick ordentlig fart. 1986 markerar i Finlands kyrkohistoria den brytpunkt när kyrkan gick in för att vara något annat än den var tänkt att vara. När kyrkan blev snäll i stället för att vara sann. Och spåren förskräcker. Verkligen.

Så jag kommer nog, de fyra får ursäkta!, att fortsätta att tala om kvinnliga präster. Helt enkelt för att vi som kristna inte kan ha överseende med det avsteg från Guds vilja som skedde när beslutet att öppna prästämbetet för kvinnan togs. Helt enkelt därför att det ännu finns en rest kvar bland Finlands kristna som menar att detta var ett felaktigt beslut och att vi inte kan låta fel vara rätt och krokigt vara rakt. För att det ännu finns kristna människor i Finland som menar att kyrkan håller på att spela ut sin roll på den väg man slog in på genom att låta feminisera prästämbetet. För, och där har de fyra kanske ändå åtminstone lite rätt i vad de skriver, det hänger inte på var prästen har mellan benen. Men mycket hänger på vad kyrkan är, och mycket av vad kyrkan är har att göra med hur dess herdar fungerar. Och en feminiserad herdekår fungerar inte så som den bör fungera för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Så, därför kommer jag att fortsätta tala om kvinnliga präster.