Queerideologins modus operandi

Det blir hela tiden tydligare hur hbt-lobbyn jobbar för att få igenom sin agenda. Deras "modus operandi" heter kort och gott TVÅNG. De som är av annan åsikt ska antingen tvingas ändra sig eller så tvingas bort från positioner där de kan påverka. Den senaste tiden har vi fått ett par mycket tydliga exempel på just detta. I den föregående texten var jag inne på vad tidskriften Världen idag skrev om den amerikanska toalettlagen. Där uppmärksammade jag det faktum att de som motsätter sig nyordningen – alltså att transsexuella ska ha rätt att använda toaletter och omklädningsrum som motsvarar deras upplevda och inte deras naturliga kön – ska tvingas, under hot om uteblivet ekonomiskt stöd och till och med fängelsestraff, att acceptera nyordningen. Inte ens kyrkor och privata aktörer gavs frihet att själva bestämma, utan alla måste böja sig för den nya lagens krav och ordningar.

Sedan kan vi se lite på vad som händer i Sverige idag. Bruno Edgarsson, numera före detta stiftsfullmäktigeordförande i Växjö stift, ställde upp på en intervju i tidningen Smålänningen i vilken han gav uttryck för sin åsikt att homosexualiteten är en trend idag, och att han inte kan förlika sig med hbtq. Dessutom uttalade han sig negativt om Pride-evenemangen. Biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, och Per Schöldberg, distriktsordförande i Centerpartiet, fick därpå säga sitt och gav uttryck för sitt ogillande av Edgarssons åsikter i tidningen. Nå, nu är alltså hbt-ideologins modus operandi tvånget, och helt följdriktigt tvingades Bruno Edgarsson bort från sin position som ordförande i stiftsfullmäktige. Om du inte spelar med så får du inte spela alls. Det här vet t.ex. biskop Modéus, och han spelade således med. Eller kanske vi ska säga gick med, för det var väl det han gjorde. I Pride-paraden alltså. Tack och lov finns det ännu sådana i Sverige som inte är så rädda om sin position att de böjer sig hur som helst, och Edgarsson har fått en hel del stöd. Givetvis inte så mycket att han skulle ha kunnat vara kvar, men dock.

Sommaren är Pride-tider, och när det är Pride ska det flaggas. Regnbågsflaggan vajar i dagarna över stadshus, biskopsgårdar och de syns överallt i stadsbilden där det är aktuellt med någon av dessa högmodsfestivaler. Också på t.ex. stadsbussar. Nå, nu finns det tack och lov ännu självständigt tänkande busschaufförer – också i Sverige – och ett par av dessa har uttryckt sin tveksamhet, eller t.o.m. motvilja, mot att flagga med regnbågsflaggan på den buss de kör. Men en sådan åsikt får man givetvis inte ha. Det var det där med tvånget. Gillar du inte hbt-agendan så måste du vara tyst. Eller så får du göra något annat. Någon annanstans. Trafikchefen för bussbolaget i fråga (Bergkvarabuss), Mats Knutson, säger: Det här är oacceptabelt. Trist att personer inte sköter sig. Vi måste ta tag i det här." Detta sades alltså efter att ett par busschaufförer hade uttryckt sitt ogillande över att tvingas köra under Pride-flaggan. Pride-generalen i Karlskrona, Sophia Ahlin, får också uttrycka sin besvikelse över att alla bussar inte kör med Pride-flaggor. Sedan försvann ett par av dessa flaggor under nattens mörka(re) timmar, och då blandade sig facket i saken också. I Sverige är det alltså tvång att rätta sig i ledet och låta regnbågsflaggan vaja över allt som rör sig. Och ve den som inte fogar sig i detta.

Vad skulle nästa steg kunna vara? Att alla tvingas gå i Pride-paraden? Nej, det var sant. Där är vi redan. Nå, det är väl bara fantasin som sätter gränserna!

Fullständigt bisarrt!

Strävan efter att vara politisk korrekt och att möta hbt-lobbyns skruvade samhälls- och människosyn får allt som oftast fullständigt bisarra drag. Jag klipper och klistrar från tidskriften Världen idag  angående debatten om toalettlagen i USA.

Debatten fick riktig fyr efter att delstaten North Carolina i mars antog en lag som hindrar lokala myndigheter från att införa regler som tvingar företag och organisationer att låta personer använda en annan toalett än den som är avsedd för deras biologiska kön. Lagen antogs som en reaktion på att staden Charlotte infört en förordning som skulle ha tvingat privata företag och verksamheter att ge transpersoner tillgång till samtliga toaletter, och stadens liberala styre vägrade dessutom att ge kyrkor och religiösa organisationer undantag. Den nya "badrumslagen" medför bland annat att lokala myndigheter inte får frångå delstatens regelverk som säger att gemensamma toaletter ska vara könsseparerade och att privata verksamheter är fria att sätta sina egna regler.

Observera nu mycket noggrant vad som sades här: "North Carolina antog en lag som hindrar lokala myndigheter från att införa regler som tvingar... Den nya lagen säger att...privata verksamheter är fria att sätta egna regler." De som arbetar för transpersoners rätt att använda toaletter utifrån sitt upplevda kön (och inte utifrån sitt biologiska kön) arbetar med tvånget som medel. North Carolinas lag ger frihet för "privata aktörer" att göra som de själva finner vara bäst. Säger inte redan detta var våra sympatier borde ligga?

Elever eller föräldrar som invänder mot att en elev av manligt kön byter om bland flickorna måste enligt direktivet finna sig i det. Den ”jämställda tillgången” gäller även om ”andra studenter, föräldrar eller invånare i samhället har invändningar eller uttrycker oro”.

Den lilla andelen transpersoners rätt att agera utifrån sin upplevda könsidentitet kör helt kallt över majoritetens rätt till trygghet. Allt för att blidka hbt-lobbyn.

[Tidskriften] Time har talat med Ellen Vandevort, en mamma vars dotter idrottar på en offentlig idrottsanläggning i New York. Flickorna i simlaget är nu rädda för att byta om i kvinnornas omklädningsrum vid bassängen, sedan en ”individ med skägg” setts där. Ellen Vandevort menar att myndigheterna inte är konsekventa. Exempelvis tillåts inte vuxna utan barn att vistas på lekplatser. Detta medan samma vuxna – främlingar – tillåts duscha och byta om inför nakna, sårbara barn, säger hon.

Bisarrt var ordet. Så här oerhört skruvat kan det bara bli om och när hbt-frågorna och hbt-lobbyn ligger bakom.

Sedan i mars tillåter den aktuella anläggningen att alla har rätt att använda det omklädningsrum som stämmer med deras ”könsidentitet eller könsuttryck”. Enligt ett anslag som sattes upp utanför omklädningsrummet i mars är det inte tillåtet att begära någon form av bevisning för vilket kön en person har, och brott mot policyn kan leda till åtal.  

Just så. Ser du vad som sägs här? En man kan gå in i flickornas omklädningsrum och hävda att han är en transperson, och om någon protesterar – eller ens frågar efter någon form av bevis för att så är fallet – kan denna person åtalas. Det finns tydligen inte längre några gränser för hur idiotiskt vi kan ställa det för oss. Men detta är nog, trots allt, helt följdriktigt. Är det någon som kommer ihåg att jag har skrivit om att hbt-aktivismen från början också hade pedofilorganisationer med under sitt paraply? De fick inte vara med längre när hbt-frågorna skulle göras rumsrena, men saken finns nog tydligen kvar på agendan ännu idag. Om inte förr så nu visar följderna av hbt-lobbyns härjningar att man inte har något emot att bidra också till pedofilernas intressebevakning. 

Så här idiotiskt ställer vi det alltså för oss när förnuftet får vara på undantag. Just nu i "the land of the free and the home of the brave". Allt för att inte "diskriminera". Och då är detta bara början, får man frukta. Det kommer mera, som det brukar heta.

Åsiktskorridoren i funktion

Jag hittade en mycket intressant bloggtext skriven av en svensk journalist, Anna Ernius. Hon berättar i sitt blogginlägg om hur hon och hennes journalistkolleger (från flera tidningar) kallades till en samling inför det svenska riksdagsvalet 2014. Redaktionschefen från tidningskoncernens huvudkontor deltog i mötet och berättade för de församlade hur de skulle skriva för att "jaga Sverigedemokraterna". Han ville få alla de församlade journalisterna att bedriva agendajournalistik och sätta åt Sd på alla tänkbara sätt.

Det här såg vi följderna av inför riksdagsvalet 2014. Det är intressant att få en glimt in bakom kulisserna och få höra vad som sades och hur denna styrning av opinionerna orkestrerades. Följderna såg vi alltså alla; hur media behandlade Sd, hur demokratiska spelregler långt sattes på undantag och alla "goda" människor och instanser, som ett resultat av medias "rapportering" tog ställning mot Sd. Vissa gånger på ett t.o.m. väldigt fult och tidigare helt främmande sätt. Alla insåg vi nog att det fanns en samordning bakom detta, men hittills har det alltså bara varit fråga om spekulationer.

Nu må man vara av vilken åsikt som helst gällande Sverigedemokraterna. För min del är deras rötter i nynazismen en varningslampa som blinkar ganska starkt. Men oberoende av hur vi ser på Sd borde vi alla kunna inse att det sätt som partiet har behandlats i media, och också av alla andra politiska grupperingar i Sverige, går långt utanför vad som kan accepteras i en västerländsk demokrati.

Ernius bloggtext avslöjar alltså hur denna odemokratiska och orättvisa klappjakt på Sverigedemokraterna åstadkoms och styrdes. Vi som har insett att media idag är allt annat än en objektiv nyhetsförmedlare blir givetvis inte förvånade av detta. Däremot inställer sig frågan om detta förfaringssätt är kutym idag? Alltså i alla frågor där mainstreammedia har en agenda de vill driva och där det ses som viktigt att den allmänna opinionen styrs "på rätta vägar". Är det allmänt med en dylik detaljstyrning och med diktat från tidningsledningen?

Hur var det till exempel med Jeppis Pride och Österbottens tidning? Kan det till och med vara så att det hölls det ett liknande redaktionsmöte på ÖT för två år sedan där det klargjordes för tidningens journalister att inga negativa skriverier om Pride skulle få förekomma? Det har nämligen hörts rykten om ett sådant möte. Obekräftade sådana, än så länge, men dock. Observera nu mycket noggrant att jag inte påstår någonting alls. Jag ställer bara frågan. En, med bakgrund i det ovan nämnda och i vad tidningen sedan skrev om Pride, befogad sådan. Anser jag. Vi som läste ÖT under våren och sommaren 2014 och tvingades ta del av den fullständigt obalanserade propagandan för hbt och Jeppis Pride (i tidningen förekom INGET redaktionellt material som ens försökte problematisera Pride och hela hbt-frågekomplexet) inser givetvis att det fanns en styrning av det redaktionella material som publicerades. Men fanns det mera bakom? Det skulle vara intressant att veta. Kanske någon som vet, likt Anna Ernius i fallet med SD och riksdagsvalet i Sverige 2014, vågar träda fram och berätta?

Samhällsrötan och dess orsaker

"Samhällets grund håller på att murkna", skriver Kenneth Myntti i en intressant krönika i ÖT/Vbl. Han nämner, givetvis, ekonomin, men också den minskade solidariteten människor emellan och en hel del annat gott och blandat som han tolkar som tecken på en stor samhällsförändring. Till det sämre. Läs gärna krönikan om du inte har gjort det – och om du kommer åt den.

Vi människor är egentligen ganska konstiga. Om och när vi har det bra tenderar vi väldigt lätt och snabbt att börja se detta som något normalt. Ja, kanske till och med som något vi har rätt till. Hälsa, god ekonomi, trygghet, fred osv. Vi fungerar helt enkelt bara på det sättet.

Som kristna vet vi emellertid bättre. Allt det goda vi får och har, alla goda gåvor, är välsignelser som ges oss. En nåd. En nåd är till själva sin natur en gåva och inget som vi har rätt till, utan den kommer till oss utan vår egen förtjänst. Guds ord gör klart att t.o.m. livet självt är en gåva och en nåd. Kristus är den som upprätthåller allt – också själva livet. Utan Guds goda vilja och hans nåd skulle inte vårt hjärta slå ett enda slag till. Det är endast Guds godhet som gör att vi kan fortsätta leva och endast hans godhet mot oss som gör att vi får ha allt det vi så väldigt gärna räknar som självklarheter. Det vill säga, ända tills vi mister dem och på det sättet inser att det vi hade egentligen bara var ett lån.

Jag har redan en längre tid försökt varna för följderna av att vi som land och folk vänder oss bort från Herren Gud, hans vilja och hans goda ordningar. Detta är givetvis fatalt på ett individuellt plan, men också på det kollektiva planet kan detta få mycket otrevliga följder. Se, Guds välsignelser är om än inte direkt villkorliga så åtminstone inga självklarheter.

Äktenskapet är ett fungerande samhälles grundbult. Utan äktenskapsinstitutionen blir människorna, och därmed hela samhället, oroligt och rotlöst. Eftersom Gud är en god Gud och insåg att vi människor, både individuellt och kollektivt, behöver stabilitet för att må bra, gav han oss äktenskapsinstitutionen. Genom äktenskapet har oerhört mycket välsignelse kanaliserats till mänskligheten. Dessutom får vi tro att det även följer andra för oss människor goda saker av att vi håller oss till Guds goda ordningar. Välsignelser, helt enkelt.

Men vad händer om och när vi börjar ta denna stabilitet och dessa välsignelser för givet? När vi inte inser vad som ger vad och i stället för att befästa dessa goda ordningar i stället börjar luckra upp dem? Till exempel genom att ringakta äktenskapet så att vi helt enkelt struntar i det och bara går in för att leva tillsammans, man och kvinna, som om vi var gifta trots att vi inte är det? Eller om vi går in för att omdefiniera äktenskapet och göra det till något annat än det är? Som att t.ex. säga att det som är en sak mellan en man och kvinna i stället kan ingås av två män eller två kvinnor?

Om och när vi gör så är det kanske inte så konstigt om välsignelsen uteblir. Då är det kanske inte så konstigt om det som vi trodde var vår rätt och något naturligt plötsligt inte längre är så självklart som vi trodde att det var?

Nu hävdar jag givetvis inte att jag på något sätt kan bevisa att den otrygghet, den instabilitet och de svårigheter vi idag upplever i samhället är en följd av att vi har vänt Guds goda ordningar – främst då kanske just äktenskapet – ryggen. För givetvis kan jag inte bevisa det. Men jag är övertygad om att det får följder när vi vänder Gud, hans ord och hans goda ordningar ryggen och spottar honom i ansiktet så som vi har gjort. Helt enkelt för att det inte finns någon automatik i välsignelsen. Välsignelsen är trots allt inte det naturliga för en fallen värld, och de välsignelser vi har upplevt och fått njuta frukterna av är ingalunda någon rättighet. De är gåvor. Gåvor som Gud kan ge oss, eller låta bli att ge oss.

Samhällets grund håller på att murkna, skriver Kenneth Myntti. Han har rätt. Men detta murknande är bara följden av att vår gudsrelation först har murknat och rötan har gått in i våra själar. Denna röta kan ännu komma att få mycket otrevliga följder. Det vi ser nu är troligtvis bara början.

Intressant och avslöjande

Österrike har valt en ny president. Det var ett oerhört jämt val, och efter valdagens rösträkning såg den högerpopulistiske Norbert Hofer ut att vinna valet med endast ca 130 000 röster och så bli president. Detta föranledde en så gott som enig mainstreammedia i hela EU att i olika tonarter fördöma valresultatet och måla upp dystra framtidsvisioner för såväl Österrike som hela EU. Säkert med viss rätt, bör tilläggas. Nå, idag räknades de drygt 700 000 poströsterna, och då visade det sig att de grönas före detta partiordförande, den numera obundne Alexander van der Bellen, seglade om Hofer med ett par tiotusen röster. van der Bellen är socialliberal, och alltså grön. Nu drar då samma mainstreammedia i hela EU en lättnadens suck.

Inte jag, dock. Jag vet inte vad som är värre av en högerpopulist och en gröning. Som jag ser det var detta val som att välja mellan pest och kolera. Men detta ser alltså inte mainstreammedia. Detta är intressant. Och inte så lite avslöjande. Detta föranleder mig att se ytterst dystert på EU:s framtid. Med en media som på detta sätt fullständigt misslyckas i sin uppgift att vara vakthund (när det gäller farorna med politiker som ligger i den egna änden av det politiska färgspektret - men likväl innebär en allvarlig fara för vår framtid och vår välfärd) kan jag inte annat än sucka djupt. 

Om ESC och politiken

Det är nu en vecka sedan Eurovision Song Contest (ESC) hölls i Globen i Stockholm. Jag satt faktiskt uppe och tittade igenom bidragen, men efter det gav jag upp. Frun och dottern satt uppe och såg på rösträkningen, och innan jag gick till sängs gissade vi vem som skulle vinna. En av oss gissade på Ukraina, jag ids inte säga vem. Det var emellertid fullständigt uppenbart att Ukraina skulle vinna - på samma sätt som det var fullständigt uppenbart att Conchita Wurst och Österrike skulle vinna för några år sedan. Varför? Jo för att det handlar om politik.

Alla torde inse att det inte går att tävla i musik. Tycke och smak är olika och ska så få vara. Likväl framhärdar ESC i detta tävlande. Men eftersom det alltså inte går att tävla i musik – även om man alltså försöker – har ESC kommit att handla om annat. Reglerna för tävlingen säger att bidragen inte får ha politiskt innehåll, men för alla som har följt med eländet de senaste åren står det fullständigt klart att ESC den senaste tiden har varit just politisk. Och då talar jag inte om enskilda bidrag utan om hela showen. För vad annat än politiskt är det när man driver extrem hbt-propaganda på det sätt som har varit fallet inom ESC? Så när arrangörerna hävdar att ESC inte är politiserad handlar det bara att föröka lura sig själva och de som följer med tävlingen. Eller kanske vi ska formulera det på följande sätt: ESC får vara politisk, så länge det är de "rätta" sakerna som lyfts fram. Som tankeexperiment: Försök se framför dig ett bidrag och en delegation som öppet går ut med att homosexualitet är onaturligt och att äktenskapet bör bevaras som en institution som rör en man och en kvinna. Tror du att det bidraget skulle få vara med? Nej, givetvis inte. ESC tillåter politik, men bara i "det godas" tjänst. Observera mycket noggrant att jag använder citationstecken!

Nå, nu har kulisserna emellertid fallit, och det med besked. Arrangörerna godkände Ukrainas bidrag – i enlighet med ovan nämnda formulering – och tvingas nu gång efter annan försvara sin hållning. Detta håller på att bli en kamp mot väderkvarnarna eftersom det blir allt tydligare att Ukrainas bidrag ÄR politiskt. Givetvis handlar det om vad som hände krimtatarerna 1944, men det handlar också om vad som händer i Ukraina idag. Eller rättare sagt: Sången är en tolkning, en rätt så vriden sådan, av vad som händer i Ukraina idag. Detta är givetvis hur jag uppfattar saken. Andra kan förstås uppfatta saken annorlunda. Men det som knappast kan uppfattas annorlunda är att Ukrainas bidrag BLEV politiskt senast när Europa röstade fram det som vinnare. Det är nämligen väldigt få som hävdar att Ukraina vann på grund av bidragets musikaliska kvaliteter. Nå, vara nu alltså hur det vill med politiken i bidraget, men genom att tillåta det vara med gav arrangörerna möjligheten för Europa att tolka det politiskt och ge tävlingen en politisk innebörd. Något som alltså skedde.

Jag skrev ovan att detta är hur jag uppfattar saken. Alltså att Ukrainas bidrag handlar om det som händer i Ukraina idag. Jag är, visar det sig nu, inte ensam om att uppfatta det på detta sätt. Jamala, alltså hon som både har skrivit och framförde bidraget, säger samma sak. Det, om något, borde ju avgöra saken en gång för alla.

Jag tycker alltså att det är bra att det nu blivit fullständigt klart att ESC ÄR en politisk tillställning. Det har alltså tävlingen varit redan länge, men det är först nu som det blir uppenbart för sådana som inte klarat av att identifiera och se bakom hbt-propagandan. (Kolla bilden i länken ovan! Vilka flaggor ser du?) Vilken slutsats bör vi dra av detta? Jag ser bara en möjlig sådan: Lägg ner skräpet!

Om skapelsens trasighet

För att undvika onödiga och fruktlösa diskussioner ska jag redan från början klargöra en sak: Denna text är skriven för sådana som har öron att höra med. Har du inte dessa öron kan du sluta läsa här. Jag kommer inte att ge mig in i några diskussioner med sådana som inte har dessa öron. Så är det sagt.

Synden korrumperar. Guds ord gör klart att, som ett resultat av synden, hela skapelsen är trasig. Djur, natur och även människor. Ingen av oss kommer undan detta, även om än trasigheten kommer till synes på olika sätt för olika människor. Vi föds med denna trasighet, och livet kan sarga oss ytterligare. Denna trasighet tar sig rent fysiska uttryck (sjukdomar, olyckor o.s.v.), men också på det psykiska planet är och kan vi bli trasiga. Mycket av det som skrivs på denna blogg handlar om hur också samhället och människans syn på livet har drabbats av syndens korrumperande makt. Vi och våra åsikter blir "krokiga". (För att låna ett uttryck av C.S: Lewis.) När samhället och samhällets värderingar blir krokiga kommer detta givetvis att återspeglas på och få följder för oss människor. Människor som lever i en trasig värld blir själva också sargade och trasiga av detta. Ett mycket aktuellt exempel på detta är synen på kön och sexualitet. Jag har talat om detta som "könsnihilism".

Mycket av denna trasighet erkänns som sådan och blir subjekt för korrigeringsförsök. Om en människa får cancer ger dagens medicinska vetenskap goda möjligheter till tillfrisknande. För att ta ett fysiskt exempel. Sedan finns det många psykiska sjukdomar som också uppfattas som trasighet och som behandlas och, i många fall, idag åtminstone kan tyglas om än inte i alla fall botas. Men hur blir det när denna trasighet som vi människor lider av börjar ses som något naturligt? Som en "icke-trasighet"?

Idag ser vi en massiv kampanj som redan långt har burit frukt och som har gått ut på att normalisera en del av denna trasighet. Jag talar då givetvis om homosexualitet och transsexualitet. Länge var det inom psykologin fullständigt självklart att det här var fråga om just en trasighet. En störning som man försökte åtgärda. (Många gånger säkert med felaktiga – och vissa gånger rent skadliga – metoder, men dock.) Trots att det inom vetenskapen inte har framkommit något revolutionerande som skulle ha motiverat en helomvändning på detta område har en sådan de facto ändå skett. Observera nu alltså mycket noggrant: Inte som ett resultat av nya rön, utan som ett resultat av en ideologiskt motiverad och medveten kampanj.

Mycket tyder på att vi ännu står mitt i denna process. Som jag tidigare har påpekat fanns det tidigt i hbt-aktivismens barndom också med ett "p" i bokstavskombinationen, men denna övergavs eftersom man insåg att detta helt enkelt kommer att bli för svårt att "sälja". Det är helt enkelt i det närmaste omöjligt att utmåla pedofiler som offer – något som måste till för att få till stånd en snabb förändring av opinionerna, vilket man alltså eftersträvade och också har lyckats åstadkomma. Således ses ännu idag då alltså pedofili som en trasighet, medan andra former av trasighet på sexualitetens område har börjat betraktas som normala. Men historiskt sett fanns alltså också bokstaven "p" med i denna kampanj, och man kan med fog anta att den kommer att återkomma. På något sätt och i någon form. Vi står som sagt ännu mitt i denna process, och ingen kan med säkerhet säga vad framtiden kommer att föra med sig. Det som är viktigt att inse är ändå att hela denna kampanj handlar om att normalisera trasigheten.

De senaste dagarna har det här på bloggen förts en diskussion om transsexualitet. Här har några kommentatorer påpekat att det faktiskt finns människor som föds med denna trasighet. Signaturen "Patrik" nämnde den sydafrikanska löparen Caster Semenya som ett sådant exempel. Hur det är med denna Semenya vet jag inte, men helt klart är ju att skapelsens trasighet också kommer till synes på detta sätt. Det är säkert ovanligt, men dock. Här handlar ändå det stora problemet om att (unga) människor idag indoktrineras att kön inte är ett biologiskt faktum utan mera av en social konstruktion och att det inte räcker med att titta sig själv i spegeln för att avgöra om man är man eller kvinna. Här ser vi ett typexempel på hur samhällets/världens trasighet sargar och skapar trasighet på individplanet. En samhällelig förvirring leder till att individen blir förvirrad.

Den centrala lögnen på detta område är att denna trasighet är medfödd – och således naturlig och något som bör bejakas. Mycket tyder på att mycket av denna trasighet ändå inte är medfödd utan inlärd. Men som jag visar ovan spelar det egentligen ingen roll om denna trasighet är medfödd eller om den utvecklas hos människan. Orsaken är hur som helst den samma: Synden som korrumperar, som river ner och som deformerar.

Den stora frågan, som borde diskuteras, är hur vi kan hjälpa människan som är trasig. På många områden betraktas vår mänskliga trasighet som vad den är, och där har många och stora framsteg kunnat göras för att korrigera denna trasighet. Detta medan dagens svar alltså är att trasighet när det gäller homosexualitet och transsexualitet ska bejakas och ses som något naturligt. Detta alltså som ett resultat av den massiva kampanj som har bedrivits på detta område sedan 1980-talet. Problemet är ju bara det att det som är trasigt inte blir helt av att man kallar trasigheten för normalt. Vi, som samhälle och framför allt de människor som är sargade på just detta område, skulle ha mycket att vinna på att vi skulle ta ett par steg tillbaka och fördomsfritt se på de olika svaren på frågan ovan. Men den utveckling som vi har sett de senaste åren – och den låsning som har inträtt i dessa frågor och som tycks vara fullständigt irreversibel – dömer många människor till ett livslångt lidande och ett liv i uppror mot Skaparen och hans goda ordningar. Och den kommer dessutom att leda till att allt flera människor i framtiden kommer att drabbas av förvirring på detta område. Med stort lidande som följd.