På helig mark

"Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark!" (2Mos. 3:5)

Mose var ute och vaktade får. Det var hans vardag, att vakta sin svärfars får ute på markerna. En dag när han var ute kom han in på ett område där han kanske inte hade varit så ofta, kanhända inte alls tidigare. Om det var brist på bete på de områden där han annars brukade valla fåren eller vad orsaken var till att han drev fåren till andra sidan öknen får vi inte veta. Hur som helst kommer han till "Guds berg Horeb", som det står skrivet. Där ser han en märklig syn. En buske som brinner. I sig var detta kanske inte så ovanligt. Mose hade nog sett buskar som brann före detta. Men det ovanliga vara att busken, trots att den brann, inte blev till aska. Den bara fortsatte att brinna. Detta var ju ovanligt, så Mose beslöt att gå närmare och se vad detta var för något.

Det är då han, mitt i sina vardagssysslor, kommer in på helig mark. Det var förstås inte platsen i sig som var helig, och det var inte busken eller elden som gjorde platsen helig. Ja, inte ens det att busken inte brann upp gjorde marken som han stod på helig. Nej, det var Guds närvaro som gjorde platsen helig. "Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark!"

Mose kom in i Guds närhet. Det här var tiden före Golgata så det var förenat med livsfara att vara i helige Guds närhet på detta sätt. Men Gud hade ett ärende åt Mose, och för att kunna kommunicera med Mose behövde Mose komma inför Gud. Det sägs inte, men det är helt klart att det var Gud som hade kallat på Mose och sett till att Mose kom på dessa vägar. Och så mötte Gud Mose. Där, i den brinnande busken. På helig mark.

Idag lever vi i tiden efter Golgata. Gud är fortfarande den samme; Levande, Helig och Fruktansvärd. (I ordets rätta bemärkelse.) Men i Jesus Kristus och i hans namn får vi komma inför honom. Idag kan vi till och med få komma med skorna på våra fötter. Likväl är det fråga om helig mark alltid när vi inbjuds till ett möte med Herren Gud. Idag behövs inga brinnande buskar för att Gud ska kunna kommunicera med oss och för att vi ska kunna komma in i Guds närhet och in på helig mark. Vi har, i och med att vi har fått framför allt Guds heliga ord, men också nattvarden, bönen och den kristna gemenskapen, en ständig inbjudan in i Guds närhet. In på helig mark. Gud talar idag till oss – också i vårt fall, precis som för Mose, mitt i vår vardag – om och när vi öppnar vår Bibel, när vi ber och också när vi deltar i samlingar där Guds ord förkunnas och sakramenten kommer till användning.

Då får också vi komma in på helig mark. Vi har inte för sed att ta av oss skorna när vi kommer in på den heliga marken. Men vi får, och behöver (för vår egen skull) komma ihåg att vi faktiskt är på helig mark när vi på detta sätt får komma in i Guds närhet och får höra honom tala. Detta innebär framför allt att vi böjer våra hjärtan i vördnad inför Herren Gud och lyssnar på lärjungasätt. Att denna vördnad också kan ta andra uttryck (som att vi tar mössan i hand eller att vi bugar oss inför altarringen) är för många en självklarhet. Men dessa yttre tecken på vår vördnad är inte avgörande. Det avgörande är att vi böjer våra hjärtan i tro och lydnad inför Guds tilltal och hans närhet. För alltid när vi kommer dit, in i Guds närhet (genom bibelläsning, genom bön, i nattvarden, när vi lyssnar till Guds ords predikan och när vi umgås med bröder och systrar i Herren och i Jesu namn) då är – också vi – på helig mark. Precis som Mose var det.