En vän ringde igår och vi fick en trevlig pratstund – även
om ämnet vi pratade om var otrevligt. Vår diskussion utgick från och rörde sig
runt Björn Vikströms utspel i media och den bok han gav ut i höstas. Jag har,
måste jag säga, svårt att slita mig från tanken att det inte är någon slump att
denna bok utkommer just nu, inför reformationens jubileumsår. Som bekant
inleddes reformationen i och med att Martin Luther spikade upp sina teser på
kyrkdörren i Wittenberg. (Om han nu gjorde det – detta är omtvistat. Det vi vet
är att de 95 teserna sändes till ärkebiskopen i Magdeburg.) Björn Vikström
tycks hur som helst vilja försöka vara något av en vår tids reformator, och den
reformation (läs: deformation) han vill se/leda ska tydligen starta med de
teser han för fram i denna sin bok.
Vi diskuterade också den debatt jag hade med Björn Vikström
i ÖT i månadsskiftet oktober-november, och min vän uttryckte förvåning över hur
Vikström så totalt lyckas missförstå det som Chrys Caragounis skriver. Vi
enades om att det handlar om viljan att förstå, eller snarare då brist på vilja
att förstå. Faktum är ju att Caragounis bok fullständigt slår benen under
Vikströms resonemang. Därför är det bäst, ur Vikströms perspektiv, att välja
att inte förstå. Det är annars intressant att här dra paralleller till USA och
Donald Trumps valkampanj. Vikström beter sig nämligen precis som Trump gjorde. Vikström
skapar sig en egen "sanning" som han för fram, och denna sanning tillåts inte rubbas
av något så simpelt som fakta. Det Björn Vikström står för är således inget
mindre än en "trumpifiering" av teologin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar