Några reflektioner

Jag hade i onsdags förmånen att få vara med på ett tillfälle där framtiden i kyrkan diskuterades. Jag behöver kanske inte berätta vilket sammanhanget i övrigt var, bara att det inte var en plats där jag själv är aktiv. Dock har jag många vänner och bröder och systrar i tron på Herren Jesus där. Jag var alltså enbart med som observatör, om vi säger det så.

Trots att det är en svår tid och trots att vårt läge som kristna i vår kyrka är ytterst trängt var detta en samling som var glädjande på många sätt. Jag kunde konstatera att det finns en klarsyn angående situationens allvar och en stark vilja att stå fast på Guds ords grund också i andra sammanhang i vår kyrka. Det talades klarspråk på detta möte, och det gläder mig också. Det är alltså på annat håll än här på denna blogg som t.ex. biskopen i Borgå kallas för den villolärare han är och man har insett att Kyrkpressen idag har en klar och tydlig hbt-agenda.

Jag var alltså med som iakttagare, men det hindrar mig kanske inte från att göra vissa reflektioner. På samlingen talades det om vikten av att bevara enheten bland de troende inom det sammanhang som detta gällde. Detta är förstås viktigt, och jag tror att det viktigaste om och när vi ska bevara en enhet i något som helst sammanhang i dessa tider och när kyrkofrågan behandlas är det att vi låter kärleken råda och ser till att vi inte glömmer bort barmhärtigheten gentemot varandra. Detta speciellt när vi, vilket troligen är helt oundvikligt, kommer till olika svar på frågan om, och hur länge, vi kan vara kvar i en kyrka som håller på att göra andlig konkurs. Det är en oerhört svår situation vi tvingas leva med, och det finns inget sätt att handla som är absolut rätt eller absolut fel. Det sista vi kan, och får, göra i denna situation är att börja döma ut varandra och de val vi träffar. Om vi gör så kommer enheten att lida och i värsta fall gå om intet. Det finns tragiska exempel på hur illa det kan gå med enheten om och när vi glömmer bort barmhärtigheten här.

Sedan betonades, med rätta, vårt ansvar för framtiden och för våra barn och våra barnbarn. Vi kan inte sitta overksamma och mena att situationen nog reder upp sig på något sätt. Det kommer den nämligen inte att göra. Om, och när, situationen ändrar så ändrar den till det sämre. Därför behöver vi agera. Hur vi ska agera är givetvis en svår fråga, men den behöver tas under bearbetning. Det glädjer mig att det rör på sig på flera olika håll inom det väckelsekristna landskapet när det gäller detta. Men jag skulle ändå vilja bredda perspektivet en aning. Vi har ett ansvar för vårt sammanhang, det är förstås sant. Men inte bara det. När vi ser på Finland idag och betraktar det ur ett kristet perspektiv ("Den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga") så inser vi ganska snart att biskoparna och kyrkans ledning inte tar det ansvar för att föra stafettpinnen vidare som de är ålagda att ta. När de inte tar detta ansvar, vem ska då göra det? Jo, det är vi som får lov att göra det. Alla vi, i olika sammanhang, som vill stå på den klippa som heter Guds ord. Om det i framtiden ska finnas någon sann kristen tro i Finland så är det, rent mänskligt sett, vi som ska göra det. Det är vi som ska bära stafettpinnen vidare. När biskoparna och kyrkans ledning sviker måste vi ställa oss i gapet.

Så en sista sak. Jag misstänker att biskoparna och kyrkans ledning tror att de kan fortsätta på den förskingringsväg som de har slagit in på utan att det får några följder. Att de kan nonchalera väckelsens folk och t.ex. fortsätta att förhindra våra unga män från att få prästvigning. "De kommer ändå att fortsätta att vara med. Inte far de någonstans. Till sist anpassar de sig nog." Låt detta sägas så tydligt som det bara går: Inget kunde vara mer felaktigt! Här gör biskoparna och kyrkans ledning en fatal missbedömning, en missbedömning som kommer att få djupa och allvarliga konsekvenser. Speciellt på de orter och i de församlingar där väckelserörelserna är starka.