Biskopsmötet går till attack

Enligt både Iltalehti och Kyrkpressen kräver biskopsmötet att Finska Evangeliföreningen förklarar sig inför biskopsmötet angående en prästvigning i Kenya i vilken en av föreningens teologer fått vigning till tjänst i Finland. Enligt KP kräver biskopsmötet en "rättning" av denna åtgärd. Vad nu sedan detta kan tänkas betyda och innebära. Enligt biskopsmötet har SLEY låtit en av sina anställda prästvigas av en "lokal" kyrka som inte godkänner kvinnliga präster – något som strider mot ämbetssynen i den lutherska kyrkan. Handlingen bryter också, enligt biskopsmötet, mot missionsorganisationernas gemensamma avtal med den lutherska kyrkan i Finland.

Var ska jag börja? Den här lilla notisen i Iltalehti och KP är så oerhört avslöjande och innehåller så många fel (teologiska och andra) att jag faktiskt inte riktigt vet var man borde börja. Men kanske jag ska börja så här: Jag försökte i vårvintras få in en insändare i KP där jag efterfråga Björn Vikströms ansvar för att alla församlingsmedlemmar ska kunna känna hemortsrätt i vår kyrka. I detta ingår givetvis, som en mycket central del, det att det prästvigs sådana präster som man kan ha förtroende för. Således: Vad har det blivit av biskopens ansvar för oss som vill ha präster som har den gamla, fortfarande renläriga (enligt kyrkans beslut) ämbetssynen? Denna insändare blev förstås refuserad. Man får nämligen inte ställa obekväma frågor i vår kyrka idag.

Biskopsmötets agerande i denna fråga sätter just denna fråga i strålkastarljuset. Om och när biskoparna vägrar meddela vigning har vi ett ansvar för kyrkans medlemmar som innebär att vi ser till att det blir präster vigda som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för. Jag föreslog för en tid sedan en handlingsplan som bekännelseskrifterna ger möjlighet till. En annan, och hittills bekvämare väg, har varit att göra just som SLEY här har gjort och som biskopsmötet nu alltså vill stänga till.  Detta är också bara början – det finns nämligen inte bara en präst i vår kyrka som fått sin vigning på detta sätt. Så det kan vi vara säkra på: Det kommer mera ifall detta första fall inte får en bra lösning. Omsorgen om alla församlingsmedlemmar är uppenbarligen ingen sak som biskopsmötet anser sig behöva sätta någon vikt vid.

Enligt biskopsmötet strider detta förfaringssätt mot vår kyrkas ämbetssyn. Märk mycket noggrant detta ordval! Som jag konstaterade ovan har den gamla ämbetssynen inte hittills betraktats som heretisk utan åtminstone i teorin (om än det på det praktiska planet har skett en gradvis förändring) har vår kyrka haft två ämbetssyner. Nu vill biskopsmötet tydligen frångå detta också i teorin. Och märk väl: Utan teologisk reflektion (åtminstone vad vi utomstående betraktare kan bedöma). Detta är nog så allvarligt – och synnerligen symptomatiskt. Det är helt tydligt andra hänsyn som väger tyngre än de teologiska. Och framför allt än de bibliska.

Sedan kunde man säga hur mycket som helst om hänvisningen till missionsorganisationernas avtal med kyrkan. Jag var, som dåvarande styrelsemedlem, med och godkände detta för SLEF:s del. Jag påpekade att detta avtal kan komma att användas på just detta sätt. Motargumentet var att vi inte ska skaka båten vi sitter i, det kan leda till ett ännu sämre avtal. Nå, det gick bra i närmare tio år, och gott så. Nu går det uppenbarligen inte längre. Är det kanske dags att säga upp detta avtal på bred front?

Summan av denna kardemumma blir, så som jag ser det, att biskoparna och kyrkans ledning tycker sig ha rätt och möjlighet att ytterligare klämma åt oss gammaltroende i kyrkan. Och de tror uppenbarligen att det går att göra detta eftersom "de ändå alltid kommer att stanna kvar i kyrkan". När man idag ser på vem som går ut talar dessa uträdelsesiffror dock ett annat språk. Om kyrkans ledning dessutom skulle veta hur många av oss som står och väger så tror jag att de nog skulle svettas en aning.

Nu måste SLEY stå på sig. Om de inte gör det nu kommer kyrkans ledning att ytterligare flytta fram positionerna och ytterligare minimera vårt manöverutrymme. Dessutom måste vi, på allvar, börja diskutera också andra alternativ för att få nya präster. Vi kunde kanske börja med att läsa bekännelseskrifterna?

Fascismen på frammarsch

Låt mig börja med ett förtydligande: Även om jag har uttryckt mig synnerligen negativt angående HPV-vaccinationerna är jag ingen vaccinationsskeptiker. Jag har själv fått alla de vaccinationer som hörde till vaccinationsprogrammet på 70-talet, mina barn har fått (nästan) alla vaccinationer som hör till vaccinationsprogrammet idag och jag tar själv också influensavaccination varje vinter. Så är det klargjort inför det som ska sägas.

Igår berättade en av nyheterna i nyhetsflödet att Italien kräver att barnen ska vara vaccinerade mot tolv olika sjukdomar när de ska börja skolan. Dessutom riskerar föräldrarna att få betala böter om deras barn är ovaccinerade. När jag först läste artikeln förstod jag att det skulle handla om ett skolförbud för ovaccinerade barn, men när jag läste lite noggrannare insåg jag att något sådant inte nämndes. Det sägs överhuvudtaget inget om hur myndigheterna tänker behandla dessa ovaccinerade barn, men man får frukta att det blir fråga om tvångsvaccineringar.

Behöver jag säga att detta skulle innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp i föräldrarätten? För att inte tala om hur allvarligt ingreppet är i den personliga friheten. En av kommentarerna på ÖT hävdar att detta visar att fascismen är på frammarsch, och jag kan inget annat än hålla med. Staten tar sig här friheter i förhållande till individen som den på inga villkor har rätt att ta. Det allvarligaste här är förstås inte att barnen blir vaccinerade (det är i grunden förstås en bra sak), utan det allvarligaste är den röta i samhället som möjliggör ett dylikt övervåld mot den personliga friheten och mot föräldrarätten. Det spelar nämligen ingen roll hur ädelt ändamålet än är, oberoende av vilken sak det gäller, om friheten offras på vägen behöver vi vara på vår vakt och slå larm.

Fascismen är sannerligen på frammarsch. Men det är förstås inget nytt. Chockerande, visst, men inget nytt.

Nej till församlingsfusion!

ÖT publicerade en viktig artikel på nätet i förrgår – och troligtvis i den tryckta versionen igår. Under rubriken "Färre medlemmar – mindre i kassan", talar ett par representanter för den kyrkliga samfälligheten sig varma för en församlingsfusion mellan de fyra svenskspråkiga församlingarna i Jakobstad och Pedersöre. För en fusion talar, enligt de intervjuade, de ekonomiska frågorna medan det bara är känslorna som talar när församlingsmedlemmarna är emot en fusion. "Jag tror det handlar om känslor, inte fakta. Folk är rädda för hur det ska bli", säger gemensamma kyrkofullmäktiges ordförande Rainer Karvonen.

Givetvis är ekonomin en viktig sak, det kommer vi inte ifrån. En större flexibilitet när det gäller personalen och framför allt möjligheter för t.ex. prästerna i de mindre församlingarna att få ut sina ledigheter skulle också vara ett plus. Men faktum är ju nog att dagens stelbenthet i personalpolitiken inte är ett problem som enbart kan lösas med hjälp av en fusion. Skulle det finnas en vilja att ta tag i detta problem skulle det nog gå att lösa. Men när viljan och solidariteten de anställda emellan saknas blir det förstås svårt.

När det ankommer på ekonomin är det stora problemet inte att pengarna minskar, utan det stora problemet är att våra församlingar har blivit alltför personaldrivna. Mycket av det arbete som idag görs med anställd personal har tidigare gjorts på frivillig basis. Givetvis är också jag medveten om att samhället har förändrats och att församlingsmedlemmarnas vardag idag ser annorlunda ut än vad den gjorde för t.ex. trettio år sedan. Men församlingen och församlingsverksamheten bygger på delaktighet, och att inte ens försöka engagera församlingsmedlemmarna utan i stället anställa bort detta faktum är direkt ansvarslöst. Ja, det är t.o.m. obibliskt. Dessutom gäller här samma sak som inom den kommunala förvaltningen: Större enheter förtar vi-känslan och när denna försvinner försvinner också viljan och beredskapen att engagera sig. Vilket i sin tur leder till ett högre tryck att anställa mera folk. Så större enheter leder inte automatiskt till inbesparingar, utan i längden snarare till ett ökat personalbehov. Och då har jag inte ens kommit in på detta med chefer och överchefer – som det ju behövs i en större organisation... Även här gäller alltså samma sak som inom det kommunala: Talet om ekonomiska inbesparingar är bara förhoppningar. Förhoppningar som dessutom många gånger kommer på skam.

Sedan har vi ännu de teologiska frågorna. I Esse har vi en stark väckelserörelseframtoning på församlingen. Med denna följer en betoning av Bibeln som rättesnöre för både liv och lära. I Jakobstad finns inte denna framtoning alls på samma sätt, och där har man därför också gått bort från Guds ord t.ex. i ämbetsfrågan. Lägg därtill också det faktum att kyrkoherden i Jakobstads församling (och den troliga kyrkoherden i den nya församlingen) är en av undertecknarna till kyrkomötesinitiativet om samkönad vigsel. Det här går givetvis inte ihop. Tänk om en av de kvinnliga prästerna skulle tvingas vikariera i t.ex. Esse? (Enligt gällande bestämmelser får predikoturerna inte anpassas enligt kön.) Det skulle bli ett stort bekymmer både för henne och för församlingen. Sedan finns det säkert många, inte minst jag, som har stora svårigheter redan med tanken på Bo-Göran Åstrand som kyrkoherde. Det är mycket möjligt, ja snarast sannolikt, att en sådan sak skulle leda till en del utskrivningar och en ytterligare minskning av skatteintäkterna. Om vi ännu alltså ska prata ekonomi.

Således handlar det inte alls bara om känslor, utan om hårda fakta om och när vi motsätter oss en församlingsfusion. Såväl ekonomiska som framför allt teologiska och rent praktiska. Jag hoppas att fusionsplanerna begravs så fort som möjligt. Eller åtminstone att vi i framtiden slipper detta tal om att motståndet bara handlar om känslor.

Om vänsterspöket

Ett känt filmcitat (är det någon som vet vilken film?) lyder: "Djävulens största vinst var att övertyga världen om att han inte finns." Det ligger en del i detta, men man kan förstås diskutera om detta är hans störst vinst. Men på ett principiellt plan finns det en stor sanning i detta citat. (I filmen rörde citatet inte heller någon andlig potentat.) Om någon kan övertyga människorna om att något inte finns/inte längre existerar/inte är något hot blir detta något desto farligare. Förutsatt alltså att det existerar.

Kennet Myntti skriver i gårdagens ledare i ÖT (Vänsterspöket skrämmer oss), apropå Nils Torvalds presidentkandidatsambitioner, att "Kommunistspöket är inget vi behöver vara rädda för i dagens högervridna värld". Vad gäller ledarens huvudtes håller jag med honom: Även om Nils Torvalds sannolikt var kommunist på 60-talet är han knappast längre vad vi kunde kalla kommunist, varför han mycket väl kunde bli SFP:s kandidat för presidentposten. Åtminstone vad ankommer denna sak. Sedan är det förstås upp till de som kan tänka sig att rösta på SFP att välja sin egen kandidat. Det blandar jag mig inte i.

Men hur är det nu med kommunismen, vänstern överlag och "dagens högervridna värld". Är kommunismen något hot idag? Finns det överhuvudtaget längre något sådant som kommunism och kommunister? Jag vet faktiskt inte. Eller säkert finns det, men de som ännu vågar kalla sig själva för kommunister är nog för få för att vara något hot mot något eller någon och sitter nog alltför långt inne i någon skrubb någonstans för att kunna tas på allvar. Men vänsterideologin lever och mår, och det är nu vi kommer in på detta med principen bakom citatet jag inledde med.

Myntti skriver givetvis utgående ifrån sin egen verklighetsuppfattning och så som han ser på samhället. Problemet här är bara det att vi människor tenderar att vänja oss vid sådant tankegods vi umgås med, och det som var extremt på, låt oss säga 60-talet, ses mycket långt som salongsfähigt idag. Nils Torvalds hörde till radikalvänstern på 60-talet. Idag är mycket, men givetvis inte allt, av det som 60-talets radikalvänster stod för legio. Så det som har hänt är att det kanske inte är Torvalds utan det samhälle som han lever i som har ändrat färg. Den röda färg som på 60-talet fick honom att se radikal ut och stå i bjärt kontrast till det blåa Finland smälter idag i mångt och mycket väl in i det Finland vi nu ser runtomkring oss. Ett Finland som alltså är bra mycket rödare idag än det var på 60-talet.

Så kommunismen må vara mer eller mindre död och begraven, men vänsterideologin lever som sagt kvar. I högönsklig välmåga dessutom. Ja, detta så till den grad att i själva verket alla våra politiska partier idag är mer eller mindre vänster. Eller "socialliberala", som det så fint heter. ÖT och Kennet Myntti står med båda fötterna i denna vänsterideologi, och därför ser han inte hur fel det blir när han skriver om "dagens högervridna värld". Någon sådan värld finns nämligen inte. Ekonomin går inte runt på högeraxeln, utan tvärt om har många av 68-vänsterna radikala krav idag implementerats i vårt samhälle. Om du inte tror mig kan du försöka räkna ut hur mycket av den genomsnittlige finländarens inkomster som går åt till olika skatter och jämföra med hur situationen såg ut på 60-talet. Inkomstöverföring och utjämning är de två ord som bäst beskriver dagens ekonomiska system, och det finns inget "högervridet" i detta.

Jag vågar till och med påstå att Lenin skulle skratta högt om han skulle kunna se hur Finland fungerar idag. Hans, och framför allt hans efterföljares, problem var att få folket att jobba när staten tog alla frukter av det de producerade. Därför blev produktiviteten låg och det kommunistiska samhället förblev fattigt. Idag tar staten så gott som alla frukter av det vi producerar, men man får oss att tro att vårt arbetes frukter hamnar i våra egna fickor. Därför jobbar vi oss nästan fördärvade. Som sagt, Lenin skulle skratta högt.

Vänsterideologins största vinst är att dess företrädare har fått oss att tro att den är död.

Men alla har inte gått på det.

Hjärntvätt med skattemedel

Våra mainstream-medier har tagit det som sin hjärtesak att rasera könsrollerna och befrämja könsdysforin och (än så länge) de flesta avarter på sexualitetens område. (Jag väntar med fasa på den dag när den dolda bokstaven "P" tillåts bli synlig i den idag allt längre bokstavsraden...) T.ex. Svenska Yle publicerar på sin webbplats med jämna mellanrum olika artiklar som går i dessa ärenden. Om man ska få till stånd förändring så behöver det slås på trumman allt som oftast! Och så går projektet "Hjärntvätta det finländska folket med hjälp av skattemedel" framåt. Ett litet steg åt gången.

Den senaste i raden av artiklar i detta ärende på svenska.yle.fi bär rubriken "Skriande behov av genustänk i skolorna" och berättar om vikten av att inleda denna hjärntvätt redan i unga år. Igen, givetvis, med skattemedel. Enligt artikeln reser en person med namnet Panda Eriksson runt i våra skolor och föreläser om könsidentitet. (Personen i fråga är ordförande för en förening för transpersoner – tala om att sätta vargen som fårvaktare!)

Jag kan inte begripa hur det är möjligt att vårt rundradiobolag kan tillåtas bedriva dylik propagandaverksamhet och hjärntvätt. Igen: Med skattepengar. Dylika artiklar borde överhuvudtaget inte skrivas, än mindre publiceras. Vi behöver inte göra reklam för det söndriga och för upproret mot sunda och fungerande värderingar och könsidentiteter! För att sedan inte tala om att föreningar som Trasek (som förkortningen på den aktuella föreningen lyder) och Seta inte borde ges tillträde till våra skolor där de får fördärva våra barn och vår ungdom.  

Det finns dock en ljusglimt i artikeln. Det sägs att det finns föräldrar som håller sina barn hemma de dagar dessa förförelseföreningar besöker skolan. Det här ses förstås i artikeln som något negativt och fördomsfullt. Likväl är det sånt här som ändå ger mig någon form av tro på framtiden. Det finns ännu föräldrar som tar ansvar för sina barn och inte låter dem drabbas av denna hjärntvätt i skolan. Tack och lov för det! Och tack och lov att det ännu är möjligt att hålla sina barn hemma om och när dylik smörja tillåts komma in i skolan. Och ja, det finns ännu skolor där Seta inte får komma in. Få se hur länge dylika "svarta fläckar" tillåts finns kvar.   

Ännu om bön

Jag träffade för en tid sedan en äldre kristen broder när jag var och handlade i Jakobstad. Vi pratade lite, och så kom vi in på bönen och bönetjänst. Han berättade för mig att han, som är pensionär, har för vana att så gott som varje dag gå på bönepromenader. Alltså att han går runt i stan och ber för människor han möter, situationer, byggnader och annat som han ser. Han menade att speciellt bönerna för människorna kan vara viktigare än vi tror – vi vet inte hur nära Herren en människa är och vilken betydelse en kort bön kan ha för denna människas väg till Herren.

Jag tror att mannen jag träffade har helt rätt. Dessutom kan det tilläggas, det som undersökningen jag nämnde i den senaste texten om bön visade på, att vi kristna ber alldeles för lite. Bönepromenader kunde vara en del av lösningen på detta problem. En sådan promenad står helt klart i samklang med det som sägs i Guds ord om att vi ska "be ständigt". I Esse talade vi, när jag deltog i ungdomsarbetet, om två sorts bön. "Konversationsbön" och "koncentrationsbön". Orden säger vad det handlar om, och bönepromenader hamnar förstås under rubriken "konversationsbön". Alltså att vi går omkring och pratar med Herren och lyfter fram människor, situationer och saker inför honom. "Koncentrationsbönen" igen handlar om det som Jesus talade om när han sade att vi ska gå in i vår kammare och be. Där, i vår kammare där inget distraherar oss och vi inte behöver vara uppmärksamma på t.ex. trafiken runtomkring oss, kan vi helt och fullt koncentrera oss på vår bön. Konversation å ena sida och koncentration å andra sidan.

Världen går mot totalt kaos, människorna avfaller från Herren och förleds till olika mer eller mindre guds- och människofientliga värderingar och livsstilar. Varför? Säkert till stor del för att de kristtrogna har slutat be. Eller för att de ber alldeles för lite. Här finns det rum för ett uppvaknande och en förändring. Var och en får börja med sig själv. Jag också.

Om avfallets anatomi

När Leif Nummelas anförande i kyrkomötets diskussion kring det samkönade äktenskapet avbröts av ärkebiskopen med motiveringen att det som sades kunde tänkas såra någon av de närvarande avslöjades en grundläggande funktion i avfallets anatomi. Denna kunde formuleras som följande: I en av folket styrd folkkyrka är det alltid de som har gått längst i avfallet från Gud och hans ord som anger agendan.

Så här har det alltid varit i vår kyrka. Eller åtminstone så långt tillbaka som mitt perspektiv sträcker sig, och detta perspektiv går inte längre tillbaka än till ämbetsfrågan. Tanken om kvinnas rätt till prästämbetet har väl alltid funnits. Den radikala pietismen i Finland (under 1700-talets första hälft) hävdade denna rätt, och säkert var de inte först med detta. Men när tanken hade spridit sig i bredare befolkningsskikt och det blivit möjligt att skriva ut sig ur kyrkan (och därmed sluta betala kyrkoskatt) blev det viktigt att ta hänsyn till denna växande grupp. De som hade avfallit från Guds ord i denna fråga blev de som angav både takt och ton. Den minoritet som ville hålla sig till Guds ord också i denna fråga fick först en samvetsklausul, men tiden avskaffade denna så småningom. (Det är annars oerhört intressant att se hur detta gick till! Först skedde en omtolkning som bäddade för att man kunde strunta i klausulen och sedan har samexistensen blivit ett klart uttalat förbud mot den bibliska hållningen.) De som gått först och längst i avfallet från Guds ord har således varit de som har angett agendan och dragit upp gränserna.

På 1980-talet började det skapas opinion för att homosexualiteten skulle ses som något normalt. Det började med några böcker som först kanske inte mottogs så bra hos allmänheten, men så småningom, framför allt genom att media kom med i kampanjen, fick denna sak framgång. Först i samhället och samhällsdebatten, men så småningom också i kyrkan. Åsikterna vände(s), opinionen svängde(s) och allt flera anammade det nya. Strörösterna i kyrkan blev också allt flera. Idag är dessa så många att det inte längre går att nonchalera dem – speciellt om man alltså tillämpar principen om att se till att inte riskera att såra någon som har avfallit från Guds ord och vilja.

Debatten i kyrkomötet för en dryg vecka sedan visade med all önskvärd tydlighet just detta. I kyrkomötet fanns det, av allt att döma, alltså några sådana medlemmar som antingen de själva eller deras familjemedlemmar lever i synd i denna fråga. Dessa medlemmar behövde skyddas från fakta, eller så ansåg alltså ärkebiskopen. Således angav alltså de som gått längst i avfallet agendan för diskussionen och deras avfall drog upp ramarna vad som fick sägas i debatten. Det är inte alls långsökt att anta att det samma kommer att gälla för många av kyrkomötesmedlemmarna också när det blir dags för omröstning i denna fråga. Alltså att hänsynen till dem som gått längst i avfallet får styra röstningsbeteendet. Eller så den stora massan – som lurats att anamma detta nya – och deras kyrkoskattepengar. Detta är också ett hänsyn som man inte kan bortse ifrån i denna fråga. Heller.

När man låter det vara på detta sätt kommer vår kyrka alltid att vara gisslan hos de radikala krafter som nästlat, och nästlar, sig in i kyrkan. Oberoende av vilken fråga det gäller kommer alltid omhuldandet av de avfallna och deras samveten (och kyrkoskattepengar) att tillåtas styra diskussionen och ange agendan och riktningen för utvecklingen. De som har gått längst i avfallet från Gud och hans ord får ange agendan. Och de politiskt korrekta i kyrkans ledning ser till att detta vidmakthålls. För att inte såra dessa som gått bort från Guds vilja och ord. Och/eller för att kyrkan inte förlorar de stora, vilseledda, massornas skattepengar. Se där den grundläggande funktionen i avfallets anatomi!

Vilket skulle då alltså alternativet vara? Alternativet är att våga vara kyrka. Uttryckligen en luthersk kyrka. En kyrka som låter Guds ord ange agendan, riktningen och färdhastigheten. Utan att i sitt beslutsfattande ta hänsyn till dessa som avfallit och avfaller från Guds ord. En kyrka som, i kärlek till syndaren, inte låter synden bestämma agendan utan som uppmanar syndaren till omvändelse. Det är alternativet. Obekvämt? Visst! Politiskt inkorrekt? Givetvis! Dyrt med avseende på förlorade medlemmar och skatteintäkter? Säkert. Välsignat? Helt säkert.

Om böneplikten

När man läser vad reformatorerna säger om bönen är det speciellt en sak som förvånar den kristne av idag. Eller åtminstone mig. Det första som Luther lyfter fram i sin stora katekes angående bönen är nämligen att den kristne är skyldig att be. Bön är alltså något som vi som kristna bör ägna oss åt. Det är vår plikt att be. Jag tänkte först skriva "måste", och det ordet borde jag kanske faktiskt också ha använt. Som kristna måste vi be. Luther utgår från buden (när det gäller bönen det andra budet) och hävdar att detta är lika strängt påbjudet som det att vi inte ska dräpa eller stjäla.

Idag tenderar vi att betona det frivilliga. Alltså det att bönen är en gåva och något som vi som kristna får ägna oss åt. Om vi vill, hinner och orkar, vill säga. Därför blir också Luthers betoning av bönen som den kristnes plikt något främmande för oss. Men tyvärr har, kanske som ett resultat av att detta med plikten inte har betonats, också bönen i sig blivit främmande för oss kristna av idag. Om vi vill, hinner och orkar, skrev jag ovan. När bönen blir frivillig för den kristtrogne blir den allt för ofta försummad. Jag läste för en tid sedan om en undersökning – som redan då hade en del år på nacken – som avslöjade att kristna i väst (undersökningen var, om jag kommer rätt ihåg, gjord i England) ber i genomsnitt mindre än en minut per dag. Mindre än en minut! Och så frågar vi oss varför Europa sekulariseras och den kristna tron går bakåt i våra länder!

Den här undersökningen är alltså inte så alldeles färsk längre, och vi kan på goda grunder anta att situationen inte har förbättrats sedan undersökningen gjordes. Snarare då tvärtom. Det var någon som konstaterade, helt riktigt får man frukta, att den generationen som har upplevt våra krig och som idag håller på att flytta hem till Herren är den sista generationen finländare som har fått (läs: tvingats) lära sig att be. Stora kriser, och kanske framför allt ett krig, är den effektivaste böneskolan. De senare generationerna, som inte har upplevt liknande kriser, har inte gått i någon sådan böneskola.

Det är ingen slump att både kyrkan och samhället avkristnas och avfaller från Herren idag. Ett steg åt gången. Här finns en inbyggd funktion som reformatorerna också talar om i bekännelseskrifterna, nämligen det att Gud straffar en furste (och därmed det sammanhang han är satt att styra) för hans synder genom att ytterligare förhärda och förstocka honom, vilket i sin tur leder till att han går allt längre i sitt avfall. (SKB 1985, s. 672) Synden leder alltså till mera och grövre synder. Avfallet från Herren leder till ett större avfall. Finns det då något som kan hindra denna avfallets eskalering? Ja, det finns det. Det som kan vända trenden är de kristtrognas böner. Men om dessa kristtrogna inte ber, ja, då finns det inte längre något försvar mot avfallet, då finns det inte längre någon barriär som håller orenheten borta.

Se vad som har hänt i vårt samhälle under de senaste drygt fyrtio åren! Abortlagstiftningen. Hela frågekomplexet med synen på sexualiteten och nu äktenskapet. Synen på man och kvinna. Partnerskapslagstiftningen och nu det samkönade äktenskapet. Nästa sak som kommer är en lag om eutanasi. Allt detta (och säkert finns det saker man ännu kunde lägga till i denna lista) visar hur rätt reformatorerna hade. Synd mot Guds vilja leder till förstockelse och mera synd, och folkkyrkan följer sedan efter samhället i denna utveckling, och allt detta, vågar jag hävda, långt för att de kristtrogna inte längre ber.

Bön är arbete. Många gånger tungt arbete. Det är bekvämare att göra något annat. Men avsaknaden av bön får följder. Vågar, vill och orkar vi som är satta att leva i denna sena tid ta upp den mantel (eller kanske böneschal?) som de som redan är hemma hos Herren har lämnat över åt oss? Vågar, vill och orkar vi ta upp kampen för vårt folk, vårt samhälle och vår kyrka? Eller är det redan för sent? Har utvecklingen redan gått för långt för att den ska gå att svänga genom bön? Egentligen är detta sista en ickefråga i detta sammanhang. Herren vet. Vår uppgift är att be. Det är vår plikt.   

Bra gjort!

ÖT har, som mig veterligen första mainstream-media, lyft fram det oerhörda som hände i kyrkomötet senaste vecka när ordföranden (ärkebiskopen) avbröt Leif Nummelas anförande. Artikeln är välskriven och försök gjordes att få in båda sidornas syn på saken. Tyvärr vägrade ärkebiskopen uttala sig och konstaterade att han heller aldrig kommer att kommentera denna sak. Om detta kan man bara konstatera att tystnaden i detta fall säger mycket mera än aldrig så många ord.

Jag förstår givetvis att detta är en sak som en tidning gärna lyfter fram (konflikter säljer), men ändå är det modigt av ÖT att på detta sätt lyfta fram denna sak. Detta gäller i minst lika hög grad den rubrik som sattes på artikeln.

Blasfemi

I ungefär en femtedel av alla världens länder finns det en lag som stipulerar att den som gör sig skyldig till blasfemi (på finska jumalanpilkka) kan dömas till böter, fängelse eller i vissa muslimska länder t.o.m. till döden. Även i Sverige (som Finland då hörde till) var blasfemi belagt med dödsstraff enligt 1734 års lag, men sedan 1823 har ingen finländare dömts till döden för blasfemi. Sedan 1999 finns inte längre ordet blasfemi i brottslagen, men i stället kan en person som gör sig skyldig till blasfemi dömas för brott mot trosfrid enligt strafflagens 17. kapitel och den 10. paragrafen. En människa gör sig skyldig till brott mot trosfriden ifall hon "offentligt skymfar Gud eller hädar/skymfar det som en kyrka eller en religiös förening håller heligt eller genom att störa en gudstjänst, en kyrklig förrättning eller annan religionsutövning eller en begravning." (Min egen något förkortade och förenklade översättning.)

Den brittiske komikern Stephen Fry undersöks som bäst av irländsk polis efter ett uttalande i ett program i irländsk TV för ungefär två år sedan. I programmet hävdade Fry att Gud är "ytterst ondskefull, nyckfull och monstruös" (enligt ÖT), och han tog kraftfullt avstånd från honom. Detta ledde till att en privatperson anmälde Fry för brott mot de irländska blasfemilagarna. Irland är alltså ett av de länder där det fortfarande finns en blasfemilag.

Klippet finns på Youtube, och jag såg det efter att jag läste artikeln i ÖT. Jag kan, efter att ha sett klippet, svårligen se hur Fry skulle kunna frikännas. Tyvärr. När han döms, vilket alltså troligen kommer att ske, blir han någon form av ateistisk "martyr". (Jag skriver ordet inom citationstecken eftersom maximistraffet för blasfemi i Irland är böter. Höga sådana, men dock endast böter.)

Jag anser att blasfemilagarna absolut borde avskaffas. Även i Finland borde första delen av lagen om brott mot trosfrid tas bort. (Den andra delen kunde eventuellt överföras till lagen om brott mot offentlig frid.) Varför? Dels för att yttrandefriheten är okränkbar. Dels för att en dylik lag, om den skulle tillämpas, bara skapar "martyrer" och gör att den kristna tron framstår som petig och t.o.m. löjlig. Dels för att Gud klarar av att försvara sig själv. Han behöver inget skydd i våra världsliga lagar. Givetvis kan man hävda, och det delvis med rätta, att en dylik lag inte skyddar Gud utan oss människor och vår relation till Gud, men nackdelarna med en dylik lag överväger ändå kraftigt.

Gjorde sig då inte Stephen Fry skyldig till blasfemi? Ja, det gjorde han kanske. Men det han sade faller i vilket fall som helst inom ramen för yttrandefriheten. Det han sade får han svara för inför Gud en dag, men med det ska vi människor lämna det. Åtminstone vad gäller juridiken. Sedan gjorde han ju bort sig totalt med sitt uttalande, och det kan vi ju gärna påpeka. Men det är en helt annan sak. Men mannen som anmälde honom gjorde också bort sig, och det kan också behöva påpekas. Youtube-klippet har blivit väldigt populärt, och många har sett det och tydligen också gillat det. (Det finns alltså också andra än Stephen Fry som har problem med begreppen och vad den kristna tron/Bibeln säger om Gud och gärna gör bort sig...) Men utan denna anmälan skulle saken så småningom ha glömts bort. Nu hamnar den igen på tapeten, och klippet får igen nya tittare. Som även de kanske har dålig kunskap om dessa saker och därför låter sig bedras.

Vi kan inte lagstifta bort dumheten. Men vi kan, när det behövs, bemöta den. Med goda argument och fakta. Men många gånger är det bäst att bara ignorera den.

  

Om att bete sig som en kyrka

Jag skrev igår om Patrik Hagmans yttrande i Kyrkomötet. (En stor del av detta finns återgivet i det tredje stycket i gårdagens bloggtext.) Hagman uppmanade KM att "bete sig som en kyrka". Detta är faktiskt något som jag hoppas att KM tar till sig. För hur skulle det vara om vi faktiskt gjorde just det? Om vi betedde oss som en uttryckligen luthersk kyrka och höll oss till t.ex. Kyrkoordningens första paragraf? Den lyder på följande sätt:

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Om KM skulle ta Hagman på orden och faktiskt bete sig som en (luthersk) kyrka skulle denna sak vara utagerad och klar utan desto mera debatt och diskussion. För det är ingen hemlighet vad Guds ord säger om äktenskapet. Inte är det på något sätt oklart vad Guds ord säger om utlevd homosexualitet heller för den delen.

Så varför inte bete sig om en riktig kyrka för en gångs skull? Då skulle vi slippa dylika uppslitande debatter och diskussioner i framtiden.

Flum, högmod och svärmeri i Kyrkomötet

En av de verkligt stora nyheterna på det kyrkliga området de senaste dagarna har varit det som har skett i kyrkomötet. KM har behandlat ett initiativ angående kyrkan och samkönade äktenskap, och den stora skrällen handlade inte om vad som sades i debatten, utan om att en kyrkomötesdelegats yttranderätt begränsades, och detta på helt galna grunder. Leif Nummelas anförande avbröts två gånger när han kom in på barnens rätt till både en far och en mor, och den andra gången beordrade ordföranden (ärkebiskopen, vars åsikter i frågan är väl kända) honom att sluta prata om denna sak. Detta oerhörda övertramp har behandlats på andra ställen (se t.ex. Henrik Perrets facebook-sidor och seurakuntalainen.fi), varför jag inte går in desto mera på det här. Men jag konstaterar bara att, med detta i minnet, det kanske inte var så konstigt att riksdagen inte gjorde någon barnkonsekvensbedömning när äktenskapsfrågan (och adoptionsfrågan) avgjordes. Det tycks nämligen vara viktigare att inga tår blir trampade på (eller att man ens kommer nära att göra det) än att barnen inte far illa. Det säger allt som behöver sägas om hur illa det är ställt med såväl yttrandefriheten som viljan att göra det rätta i det här landet idag. Det jag skrev om det nya frälset för ett par år sedan är fortfarande brinnande aktuellt, och detta på ständigt nya områden tycks det som.

Men det jag vill reagera på här är en annan taltur som hölls i samma debatt i fredags. I debatten sades mycket galet, och jag orkade inte lyssna på allt, men ett (föredömligt kort) anförande av Patrik Hagman behöver absolut kommenteras. Det han sade låter, vid en första anblick, som om vore det både ödmjukt och gränsöverskridande, men när man analyserar det närmare framstår det som oerhört arrogant (von oben), högmodigt och flummigt. 1500-talets svärmare skulle ha känt igen sig och gillat detta, vill jag påstå! Se här vad Patrik Hagman påstår:

"Vi har två vägar att välja här, och det är alltså inte för eller emot initiativet. Antingen utgår vi från att vi alla här vet vad som är rätt, och så slåss vi och ser vem som är starkast. Och så vinner någon. Det är den ena vägen. Det andra är att vi beter oss som en kyrka och utgår från att vi vet inte vad som är vägen vidare här och tror på att det är Gud som leder sin kyrka och att det är vår uppgift att lyssna efter Guds röst. Vart det leder oss, det vet ingen av oss. Vi måste välja."  

Som sagt, det här kan låta ödmjukt och bra. Men låt dig inte luras! Detta uttalande är i själva verket något av det mest högmodiga jag har hört/läst på väldigt länge. Att säga att vi inte vet låter som sagt ödmjukt. Problemet är bara det att vi faktiskt vet. Att vi faktiskt kan höra Guds röst, och att han har talat så att alla som vill veta vad han har sagt kan veta det. I just denna fråga. Klart och tydligt. I Guds ord. Att i en sådan situation hävda att vi inte vet och inte kan veta är höjden av arrogans och högmod. Det är att utmana Gud själv och förkasta uppenbarelsen. Så kan vi inte göra om vi vill bära det kristna namnet.

Patrik Hagman har av många, också av konservativa kristna, betraktats som en seriös teolog. Det är bara några få ströröster som har lyckats genomskåda honom. En röst kallade honom en flummare redan för flera år sedan. Nå, nu avslöjar han sig så alla kan se vad han står för. Det är sorgligt när så sker, men samtidigt nödvändigt att svärmarna avslöjas för vad de är.  

Om bön i Jesu namn

Det blev en del diskussion under texten jag skrev om bönesvar, en diskussion som visade på en hel del missförstånd och förvrängningar som finns hos de kristendomskritiker som frekventerar denna blogg. Nåväl, detta ger mig orsak att återkomma till ämnet! Bland annat skrev signaturen "Eflop" att "I bibeln finns ställen var sjuka blir lovade bli botade ifall man ber för dem. Varför finns det sjukhus och läkare när präster och kyrkans äldre män kan bota sjuka enligt bibeln?"

De(t) ord som "Eflop" hänvisar till talar inte om hurudan bön som helst, utan om bön i Jesu namn. När det handlar om bön i Jesu namn så kan det, också bland troende kristna, finnas ett missförstånd som går ut på att detta handlar om att man efter sin bön, innan man slutar, infogar detta med "I Jesu namn, Amen!" Lite som en formel som ska verka bönhörelse. Men så är det förstås inte. Bönen i Jesu namn handlar om själva grundinställningen. Den handlar inte om vart man vill komma och vart man är på väg utan om var man är. Att man står i en innerlig kärleksgemenskap med Herren Jesus. I denna innerliga gemenskap blir bönen inte någon automat som vi stoppar in vår begäran eller våra önskemål i, utan bönen blir/är ett förtroligt samtal vänner emellan. När det är så kan bönen bli ett redskap genom vilket Guds vilja sker.

Bönen i Jesu namn handlar vidare om tro, tillit och förtröstan på Herren Jesus. Detta så till den grad att gemenskapen och samtalet blir det viktigaste, inte bönesvaret. Svaret kan dessutom, i denna gemenskap, vara antingen ett JA eller ett NEJ. Egentligen så kvittar det vilket. Även de gånger vi ber om fysiskt helande. Gemenskapen med Herren Jesus är det viktiga, och denna gemenskap fortsätter, och fördjupas, oberoende av vilket svaret på våra böner blir. Den fortsätter här i tiden, i mänsklig svaghet, sjukdomar, lidanden men också i upprättande och helande – och sedan när vår tid en dag tar slut, om det sedan sker snart eller längre bort, i himlens glädje dit inga sjukdomar och lidanden får tillträde och där all gråt för alltid har stillats.

Inser du vad detta innebär? Jo, det innebär att den som lever i tro på Herren Jesus aldrig kan förlora! Oberoende av om svaret på våra böner blir ett ja eller ett nej, oberoende av om vi är friska eller sjuka, ja, oberoende av om vi lever eller om vi dör så får vi leva i en innerlig och nära gemenskap med den Herre som har allt i sin hand och som älskar oss alla så högt att han till och med gick i döden för vår skull. Så bra har vi det, vi som tror på Herren Jesus!

Sedan finns det, precis som "Eflop" har läst, stora och härliga löften knutna till bönen i Jesu namn. Också löften om kroppsliga helanden. Det här får vi som kristna stava vidare på och lära oss mera om. Men gemenskapen med Herren Jesus kommer som sagt alltid först.

Koronarangiografi

Igår tillbringade jag hela dagen i taxi och på Vasa Centralsjukhus. Jag genomgick en sedan i februari planerad kranskärlsröntgen med besläktade undersökningar. Allt är, tack och lov, i ordning. Inga förträngningar, inga förkalkningar och alla klaffar fungerar som de ska. Nå, den här undersökningen var bara ämnad för att utesluta kranskärlssjukdom, och nu är det alltså gjort. Rytmstörningarna består, men dessa är ju inte farliga, bara obehagliga. Speciellt som jag nu alltså kan utesluta några bakomliggande, allvarligare, orsaker. Rytmstörningarna kan ju dessutom behandlas och lindras med medicinering.

Sedan kommer jag ju inte ifrån att det är fantastiskt vad vården idag klarar av. Genom ett hål i handleden kan man gå in och fotografera hjärtat och hjärtats kranskärl. (Fotograferingen skedde ju nog förstås från utsidan, men om jag förstod saken rätt sprutades kontrastvätskan in från insidan.) Så nu är alltså mitt hjärta fotograferat, ultraljudsundersökt och friskförklarat. Skönt! Det enda som påpekades i epikrisen är att jag har ett lite större hjärta än normalt, men, som min hustru så snällt konstaterade, det har vi ju nog vetat redan tidigare... Ja, och så har jag en gulmålad arm med en massa hål med tillhörande blåmärken, men dessa ska väl läka ut ganska snart.

Ja, och så kan jag inte låta bli att berömma personalen på hjärtstationen i Vasa. Jag blev bemötta av proffs som samtidigt var oerhört vänliga. Det var, förutom det kroppsliga obehaget förknippat med själva undersökningen, ett sant nöje att tillbringa dagen där. Med detta sagt hoppas jag att jag aldrig behöver återkomma! :)