Om böneplikten

När man läser vad reformatorerna säger om bönen är det speciellt en sak som förvånar den kristne av idag. Eller åtminstone mig. Det första som Luther lyfter fram i sin stora katekes angående bönen är nämligen att den kristne är skyldig att be. Bön är alltså något som vi som kristna bör ägna oss åt. Det är vår plikt att be. Jag tänkte först skriva "måste", och det ordet borde jag kanske faktiskt också ha använt. Som kristna måste vi be. Luther utgår från buden (när det gäller bönen det andra budet) och hävdar att detta är lika strängt påbjudet som det att vi inte ska dräpa eller stjäla.

Idag tenderar vi att betona det frivilliga. Alltså det att bönen är en gåva och något som vi som kristna får ägna oss åt. Om vi vill, hinner och orkar, vill säga. Därför blir också Luthers betoning av bönen som den kristnes plikt något främmande för oss. Men tyvärr har, kanske som ett resultat av att detta med plikten inte har betonats, också bönen i sig blivit främmande för oss kristna av idag. Om vi vill, hinner och orkar, skrev jag ovan. När bönen blir frivillig för den kristtrogne blir den allt för ofta försummad. Jag läste för en tid sedan om en undersökning – som redan då hade en del år på nacken – som avslöjade att kristna i väst (undersökningen var, om jag kommer rätt ihåg, gjord i England) ber i genomsnitt mindre än en minut per dag. Mindre än en minut! Och så frågar vi oss varför Europa sekulariseras och den kristna tron går bakåt i våra länder!

Den här undersökningen är alltså inte så alldeles färsk längre, och vi kan på goda grunder anta att situationen inte har förbättrats sedan undersökningen gjordes. Snarare då tvärtom. Det var någon som konstaterade, helt riktigt får man frukta, att den generationen som har upplevt våra krig och som idag håller på att flytta hem till Herren är den sista generationen finländare som har fått (läs: tvingats) lära sig att be. Stora kriser, och kanske framför allt ett krig, är den effektivaste böneskolan. De senare generationerna, som inte har upplevt liknande kriser, har inte gått i någon sådan böneskola.

Det är ingen slump att både kyrkan och samhället avkristnas och avfaller från Herren idag. Ett steg åt gången. Här finns en inbyggd funktion som reformatorerna också talar om i bekännelseskrifterna, nämligen det att Gud straffar en furste (och därmed det sammanhang han är satt att styra) för hans synder genom att ytterligare förhärda och förstocka honom, vilket i sin tur leder till att han går allt längre i sitt avfall. (SKB 1985, s. 672) Synden leder alltså till mera och grövre synder. Avfallet från Herren leder till ett större avfall. Finns det då något som kan hindra denna avfallets eskalering? Ja, det finns det. Det som kan vända trenden är de kristtrognas böner. Men om dessa kristtrogna inte ber, ja, då finns det inte längre något försvar mot avfallet, då finns det inte längre någon barriär som håller orenheten borta.

Se vad som har hänt i vårt samhälle under de senaste drygt fyrtio åren! Abortlagstiftningen. Hela frågekomplexet med synen på sexualiteten och nu äktenskapet. Synen på man och kvinna. Partnerskapslagstiftningen och nu det samkönade äktenskapet. Nästa sak som kommer är en lag om eutanasi. Allt detta (och säkert finns det saker man ännu kunde lägga till i denna lista) visar hur rätt reformatorerna hade. Synd mot Guds vilja leder till förstockelse och mera synd, och folkkyrkan följer sedan efter samhället i denna utveckling, och allt detta, vågar jag hävda, långt för att de kristtrogna inte längre ber.

Bön är arbete. Många gånger tungt arbete. Det är bekvämare att göra något annat. Men avsaknaden av bön får följder. Vågar, vill och orkar vi som är satta att leva i denna sena tid ta upp den mantel (eller kanske böneschal?) som de som redan är hemma hos Herren har lämnat över åt oss? Vågar, vill och orkar vi ta upp kampen för vårt folk, vårt samhälle och vår kyrka? Eller är det redan för sent? Har utvecklingen redan gått för långt för att den ska gå att svänga genom bön? Egentligen är detta sista en ickefråga i detta sammanhang. Herren vet. Vår uppgift är att be. Det är vår plikt.