"Yttrandefriheten är inte absolut!"

Ett av de idag absolut farligaste uttrycken som används i samhällsdebatten idag är det jag satte som rubrik för denna text. "Yttrandefriheten är inte absolut." Orsaken till att detta uttryck är så farligt är att det är sant. Yttrandefriheten ÄR inte absolut. Jag kan t.ex. inte skriva vad som helst om en namngiven person här på bloggen, och jag har vid ett par (sällsynta) tillfällen ansett mig vara tvungen att radera kommentarer som har hoppat på namngivna personer. Som sagt, yttrandefriheten är inte absolut.

När lagen om samkönade äktenskap förbereddes i det offentliga samtalet och sedan trumfades igenom i riksdagen hette det ofta att "Detta är inget som drabbar dig". Motargumentet var att detta visst är något som kommer att drabba oss alla – jag skrev t.ex. en text här på bloggen om just detta. Det vi bl.a. sade var att yttrandefriheten kommer att vara det första offret. Med rättegången mot Päivi Räsänen ser vi att vi nu börjar vara där. Och hör vad som ofta sägs bland de som anser att hon borde fällas: Yttrandefriheten är inte absolut!

Det stora problemet är att detta uttryck är ett argumentationsmässigt gummiband. Det går att tänja det och få det att omfatta precis vad som helst – om de som har makten, den politiska och den juridiska och framför allt den massmediala, så vill. När någon säger något som inte faller makten på tungan gäller detta alltid: "Yttrandefriheten är ju inte absolut! Det där får man inte säga!"

Saken är den att antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi det inte. Om det avgörande för vad man får eller inte får säga är kränkthetskriteriet, alltså att ingen får bli kränkt av det som sägs samhällsdebatten, ja då har vi inte längre någon yttrandefrihet. Då är all samhällsdebatt i praktiken omöjliggjord. Annat då än för de som månar sig om att alltid vara politiskt korrekta, vill säga. Men i ett sådant samhälle är samhällsutvecklingens riktning cementerad redan innan några politiska beslut har tagits. Om oppositionen ges munkavle kan makten regera fritt och ostört. Och notera detta mycket noggrant: Det är här inte alltid fråga om en politisk makthavare. Även i en demokrati kan vi drabbas av diktatur i den meningen att det är ett, som jag brukar kalla det, värderingskluster som tagit makten och som tillämpar mer eller mindre fascistiska principer på ett eller flera samhällsområden. Och där kommer inskränkningar av yttrandefriheten mycket väl till pass. Se t.ex. min föregående text för att förstå hur detta fungerar i praktiken i Finland idag.  

Men tillbaka till detta med att yttrandefriheten inte är absolut och den gummibandsfunktion som finns inbyggd i detta. Tänk dig vilken diktatur och diktator som helst i historien. De skulle alla, utan undantag, ha kunnat hävda att "I vårt land har vi yttrandefrihet" – om de alltså fått lägga till detta att "men den är inte absolut". Om makten, i detta fall diktatorn, alltså får bestämma var gränsen går.

Många, också jag, har hävdat att rättegången mot Päivi Räsänen är avgörande för yttrandefrihetens framtid i Finland (och i västvärlden överlag). Men frågan är om detta är sant. Om Räsänen frias kommer det nya fall. För finns det någon som på allvar tror att regnbågsfascismen skulle ge sig bara för att det blir en friande dom i detta fall? Utvecklingen kan i bästa fall bromsas en aning, men knappast hejdas och absolut inte vändas. Inte så länge vi har detta argumentationsmässiga gummiband som vidlåder samhällsdebatten och hela samhällsinstitutionen.