Inte bara i Ryssland och Kina!

Jag skrev för några dagar sedan om den insändare på ÖT (skriven av journalisten Robert Björkenwall och den "diplomerade omvärldsanalytikern" Jaan Ungerson) som gav mig kalla kårar. De kalla kårarna berodde främst på att de två skribenterna, förhoppningsvis i okunskap om historien, närmast efterlyste ett kärnvapenkrig. Men i insändaren finns mer otrevligheter.

De två skriver: I sin roman "1984" beskriver George Orwell en värld där tekniken gjort det möjligt för ”Storebror” att i varje sekund följa vad varje medborgare gör. Han beskriver en värld där verkligheten förvrids efter behov och där den offentliga lögnen är regel. Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Vi har aldrig sedan demokratins genombrott på 1900-talet levt närmare den orwellska dystopin än vi gör i dag. Ryssland och Kina står som avskräckande exempel.

Detta är sant. Men denna verklighet är inte närvarande bara i Kina och Ryssland idag. I dessa två länder är det mer uppenbart att det är på detta sätt, men samma verklighet, om än mer fördolt, finns även här hos oss i väst. Och just det att den är mer fördold gör att den är desto mer bedräglig. Även här hos oss "förvrids verkligheten efter behov" och "den offentliga lögnen är regel", åtminstone på en del områden. Jag tänker främst på energifrågor och vurmen för förnyelsebar energi, hela frågekomplexet som har att göra med könsnihilismen och även frågor som har med livets ursprung att göra. Men även i frågan om Covid och Covid-vaccinerna har lögnen fått regera på ett närmast chockerande sätt.

Björkenwall och Ungerson skriver också: I Orwells samhälle fanns förutom den övervakande ”Storebror” också ett Sanningsministerium som i varje stund talade om för folket hur världen skulle tolkas och vad som skulle betraktas som sant. All politiska opposition var tystad. Fri press och fria media fanns inte ens kvar som idé.

Smaka på dessa ord och jämför med dagens situation i Västeuropa! Inom mediefältet ser vi i våra länder idag en närmast total dominans av ett, vad jag har brukat kalla, värdeliberalt åsiktskluster. Allt som händer pressas genom en tolkningsmodell som har formats inom detta värderingskluster och serveras oss färdigtuggat och färdigtolkat. Någon egentlig åsiktsopposition finns inte, och i den mån den finns tillåts den inte att komma till tals, annat än som undantag.

Sverige är ett bra exempel på hur den politiska oppositionen har tystats ner, eller pressats till konformitet med den dominerande åsiktsströmningen. Alla "godkända" partier är mer eller mindre konforma och de som inte är det har (åtminstone hittills) varit utträngda i marginalen. Är det någon som missade hur Kd:s ordförande Ebba Busch dansade i Pride-tåget för bara någon vecka sedan? Detta var, som jag ser det, den yttersta förnedringen av Kd och även slutet för partiet som trovärdigt politiskt alternativ.

Den fria pressen finns förstås ännu kvar som hyllad idé, men knappast som mer än det.