Är kampen över?

I kommentarfältet under den senaste texten blev diskussionen, som väntat, både affekterad och väldigt snedvriden. De som verkar för hbt-lobbyns sak klarar helt enkelt inte av att föra en sansad debatt. Nåväl, det var ingen överraskning precis.

En av de märkligaste kommentarerna inleddes på följande sätt: "Nyman Translagen gick igenom. Nu får du sluta med dina skriverier om detta tema."

Denna kommentar visar hur oerhört svårt det kan vara att förstå vad detta handlar om – och vilka följder denna lag (och andra liknande lagar som hbt-lobbyn har pressat fram) får för samhället i stort. Saken är förstås den att det att denna lag godkändes ingalunda är något slutmål. Aktivisterna själv erkänner, som jag konstaterade i den senaste texten, att detta bara var ett etappmål. Med andra ord befinner vi oss på ett sluttande plan där det slutliga målet är höljt i dunkel. Eller kanske rättare sagt: Medvetet höljs i dunkel. Orsaken till detta är givetvis att det, historiskt sett, finns ett "p" i bokstavsraddan som på svenska börjar med "hbt". Det är värt att notera att det var först så sent som 1993 de övriga hbt-organisationerna tog avstånd från den rörelse som drev på pedofilernas rättigheter. Jag har flera gånger skrivit om detta, och det är ett litet under att Wikipediasidan om NAMBLA fortfarande får finnas kvar och att inte "Sanningsministeriet" har fått bort den ännu. Det kommer garanterat att ske, av orsaker jag kommer in på nedan.

Det hbt-lobbyn håller på med, speciellt i transfrågan, är en kamp mot verkligheten. Denna kamp manifesteras kanske tydligast i uttrycket "social konstruktion" – som i att könet är en social konstruktion. Detta är en ren och skär lögn, och inte bara det, det står i strid mot verkligheten. faktum är att könet inte är något vi har konstruerat eller hittat på, och det är heller inget vi kan definiera som det passar oss och våra nuvarande könsnihilistiska mål bäst för tillfället. Nej, verkligheten är den att könet är ett biologiskt faktum. Människan har dessutom två, och endast två, kön. Manligt och kvinnligt. Detta är verkligheten, och den som försöker hävda något annat kämpar mot inget mindre än verkligheten.

Problemet när man kämpar mot verkligheten är emellertid att man kommer att få problem med fakta. Om man alltså tillåter fri och öppen debatt. Det är därför denna fråga ytterst handlar om, just det, yttrandefrihet. När de som har makten och stiftar lagarna ligger i strid med verkligheten kan man inte ha yttrandefrihet. Om man hade det skulle obekväma och ohavliga fakta oundvikligen stiga till ytan och blottlägga galenskapen. Därför måste, om bluffen ska hålla, yttrandefriheten inskränkas.

Det vi har sett i diskussionen inför riksdagens behandling av translagen är ett förta steg. Statsminister Marin och många medier gick ut och förtalade meningsmotståndarna genom att, i Marins fall, offentligt låtsas be om ursäkt för nivån på debatten i riksdagen. I media – i det fall jag lyfte fram handlade det om en artikel i ÖT – lät man förstå att nivån på debatten var låg och själva debatten rent av en fars. Detta alltså när riksdagen skulle behandla ärendet och båda sidorna lade fram sina synpunkter. Detta - att nedvärdera det motståndarsidan och det de säger utan att ha några egentliga motargument - är ett första steg i att kringskära yttrandefriheten. Hellre än att bli idiotförklarad i media, eller av statsministern, väljer nämligen många självmant att tiga och därmed censurera sig själva.

Ett annat steg handlar om att ta fram kränkthetsstämpeln och därmed ta detta med "public/online shaming" till nästa nivå. Och förvisso: Det är tveklöst så att människor kan bli kränkta av en debatt kring dessa frågor. Men notera mycket noggrant att detta inte beror på att en sida lyfter fram sanningen utan på att de som blir kränkta har försökt kämpa mot verkligheten. När man gör så kommer man att tvingas ta emot en del stötar och förr eller senare faller man och, bildligt talat, skrapar sina knän och armbågar på hårda fakta. Det är bara så det fungerar. Men om man blir kränkt av att någon lyfter fram verkligheten sådan den är ska man inte skjuta budbäraren.

Följande steg handlar sedan om direkt lagstiftning och rättsprocesser, och knappast har någon missat vad som är på gång i Finland gällande hbt-lobbyn och en av våra främsta sanningssägare (Päivi Räsänen). Delvis har vi alltså redan hunnit så långt i maktens kamp mot verkligheten och därmed mot yttrandefriheten.

"Translagen gick igenom. Nu får du sluta med dina skriverier om detta tema", skrev alltså en anonym kommentator. Svaret på det blir: Nej, det kan jag verkligen inte. Kampen mot lögnen och för sanningen går vidare. Det måste den göra. Om vi slutar och lägger ner kampen är hela samhället så som vi nu känner det i fara.