Om betydelsen av bön

Jag hade igår förmånen att få vara med på en karagruppsamling i Terjärv församling. Det var trosstärkande att få träffa så många bröder på samma gång och speciellt diskussionen efteråt var uppbygglig (åtminstone för mig!) Eftersom jag vet att många av de som var med läser denna blogg vill jag passa på att också här säga tack för att jag fick vara med!

Vi kom in på bönen och jag konstaterade att när man ser på kyrkohistorien är det regel att väckelser så gott som alltid föregås av böneväckelser – alltså att Herren väcker kristna människor till en nöd för sina icke troende medmänniskor och börjar be för dem och deras frälsning. Det är troligt att orsaken till att vårt land, och vår kyrka, är i det förnedringstillstånd som råder just nu för att vi kristna ber alldeles för lite.

I diskussionen kom också fram att gångna generationer ofta var bönemänniskor som hade skolats, genom ett hårt liv, i att ropa till Gud – framför allt om förbarmande och frälsning. Dessa äldre generationer har nu långt flyttat hem till Herren och lämnat över bönemanteln till oss. Frågan är om vi har tagit upp den eller om den ligger oanvänd och skräpar någonstans? Jag är tyvärr rädd för att det är fallet.

Jag fick mig också en pratstund med broder Gunnar (94 år) som berättade att han inte längre orkar be så mycket som han skulle vilja. Åldern tar ut sin rätt, och speciellt på nätterna (när han har brukat be) somnar han ofta ifrån bönen. Tycker du att detta låter märkligt, alltså att en gammal man gärna ber (också) nattetid för sin församling och sina medmänniskor? Om du, likt mig, tycker det beror det inte på att det är märkligt utan på att vi, du och jag, har förlorat insikten om hur viktig bönen är. Kort sagt: Om vi tycker detta är konstigt beror det på att vi är konstiga. Givetvis behöver vi alla sova, men bönen är så viktig att vi behöver bereda rum för den, och om det passar oss bäst att göra detta nattetid är det inget konstigt med det.

Jag har gjort detta förr, och nu vill jag igen komma med denna uppmaning: Gör det till en vana i ditt liv att avsätta tillräckligt med tid för bön! (Denna uppmaning riktar jag givetvis lika mycket till mig själv som till någon annan.) Det vårt land behöver mest av allt idag är väckelse. Människor behöver få upp ögonen för sin synd och för syndarnas Frälsare som är vårt enda hopp, både här i tiden och framför allt inför evigheten. Men jag har svårt att se att det skulle komma någon väckelse om det inte börjar med att vi kristna ropar till Herren om att han ska sända den. (Givetvis kan han om han vill göra det ändå, men det skulle i så fall vara ett, kanske t.o.m. sällsynt, undantag.)

När jag var ung och med i ungdomsgruppen i Esse församling sade ungdomsledaren en gång en sak som jag aldrig kommer att glömma. Han ställde frågan "Vill vi ha väckelse?" Och sedan följdfrågan: "Vad får det kosta?"

Detta är något alla allvarligt sinnade kristna alltid behöver fundera på: Vill jag ha väckelse, och vad är jag beredd att betala (i form av försakelse och bönekamp) för att väckelsen ska komma?

Herren sänder som sagt väckelse om och när han vill, men kyrkohistorien visar oss att väckelsen så gott som alltid har föregåtts av en böneväckelse. Är du och jag beredda att bli väckta? Det kan vara ganska smärtsamt, och det kan komma att kosta. Men vad är mera värt än en människas eviga själ? T.ex. när det gäller din arbetskamrat, din skolkamrat eller en anonym kommentator här på bloggen.