Mer om prästbristen

ÖT har idag publicerat en artikel om prästbristen, och detta med speciellt fokus på norra svenska Österbotten. Det är tacksamt att detta lyfts fram. De som har följt min blogg har förstås noterat att detta är något som också jag har bekymrat mig för, och dagens artikel ger mig orsak att igen komma in på ämnet.

I artikeln konstateras att det idag är få österbottningar som väljer att börja studera teologi. Redan på 90-talet, när jag studerade i Åbo, var vi medvetna om att detta kommer att bli ett problem i framtiden ifall den då införda linjen med prästvigningsstopp för gammaltroende prästkandidater står fast. Nu är vi då där. Detta ska dessutom sättas i relation till det faktum att Borgå stift under hela sin 100-åriga existens har förlitat sig på just Österbotten - och väckelserörelserna som är starka här - för sin rekrytering av präster. De österbottniska prosterierna, och väckelserörelserna som i huvudsak är verksamma här, har varit drivbänken för de kyrkliga arbetarna i Borgå stift. Inte minst när det gäller prästerna. 

Det sägs inte riktigt tydligt i artikeln (de ansvariga vill givetvis inte erkänna sin egen del i dagens problem), men det är fullständigt självklart att orsaken till dagens situation är prästvigningsstoppet. Detta är inget som någon med ens lite insyn i situationen kan förneka eller ens ifrågasätta.

I artikeln målas det upp en mycket dyster framtid för kyrkan. Inom tio år kommer 40% av kyrkans arbetare att gå i pension, och inom fem år kommer det att behövas mellan tio och femton nya präster bara i Österbotten. Det stora problemet är emellertid inte, som biskopen säger, att det kan bli en lång väntetid på kyrkliga förrättningar. Detta är förstås också ett problem, men det stora problemet är att församlingsmedlemmarna riskerar att bli utan Guds ords predikan och pastoral omsorg.

Varken biskopen, akademin (representerad av förre biskopen Björn Vikström) eller de kyrkoherdar som intervjuades hade någon lösning på problemet. Eller i varje fall presenterades ingen sådan. Jag noterar att biskopen gärna skjuter ansvaret för lösandet av problemet ifrån sig, på församlingarna, när han konstaterar att domkapitlet kommer in i bilden [först] när någon har bestämt sig för att bli präst. Detta är, måste jag säga, att fly sitt ansvar. Både för hur problemet har uppstått och för hur det ska kunna lösas. Men det är trots allt kanske inte någon större överraskning.

Det finns emellertid en lösning. Den är inte ny, och det är inte jag som har lyft fram den. Men jag menar att den absolut behöver dammas av. För så här kan vi INTE ha det. Lösningen har två delar som sedan följs av uppbyggandet av en ny modell som bygger på de två lösningsdelarna.

1. Avskaffa parokialprincipen. Eller om den inte avskaffas helt och hållet bör den luckras upp radikalt. (Parokialprincipen går ut på att man hör till den församling på vars geografiska område man bor.) 

2. Avskaffa prästvigningsstoppet för gammaltroende prästkandidater och ge dessa möjlighet att söka alla tjänster som är lediga.

På detta så den nya modellen: Låt människorna "rösta med fötterna".

Denna lösning kan givetvis göras mindre radikal genom att bara luckra upp parokialprincipen och t.ex. ge en tillräckligt stor grupp kyrkomedlemmar (boende på olika orter) möjlighet att bilda en församling utanför det nuvarande församlingsnätet och så kalla sina egna församlingsarbetare. Detta skulle alltså gå ut på att införa någon form av av personförsamlingar.

Jag tror att detta kunde vara en lösning på dagens problematiska situation, eller åtminstone skulle det kunna vara en lösning på lite längre sikt. Tyvärr kommer detta ändå knappast att ske. Kyrkans ledning och biskoparna är alldeles för formkonservativa och rädda för att komma på kant med "världen" genom att ordinera präster som inte köper de nya obligatoriska dogmerna. Men kanske, kanske, om det hela blir ännu mycket mer hopplöst om något år kan någon även i kyrkans ledning våga tänka i dessa banor. För det finns faktiskt all orsak att tro att det kommer att bli det om inget radikalt görs.