Bedrägligt om yttrandefriheten

Dan Ekholm skriver en mycket bedräglig ledare i ÖT 25/3 under rubriken "Yttrandefrihet handlar om att tala sanning till makten". Det han skriver kan låta mycket bra vid en första genomläsning, men där finns sådana påståenden som i själva verket makulerar hela begreppet "yttrandefrihet" om och när man skrapar lite djupare på det som påstås.

Ekholms huvudtes är det han inleder med, nämligen att "den starka yttrandefriheten missbrukas ibland på sociala medier", och detta motiverar han med olika utsagor. De grönas ordförande Maria Ohisalo har t.ex. sagt att "Yttrandefrihet kan inte användas för att tysta ner eller utesluta andra. Hatretorik och förföljelse är ägnat att begränsa yttrandefriheten för dem som blir mål för andras yttrandefrihet." Historieprofessorn vad Yale i USA, Timothy Snyder har sagt att "Det finns ett syfte med yttrandefriheten och det är att säga sanningen till makten". Och så kommer det som möjliggör det centrala missgreppet i Ekholms resonemang. Han skriver att Snyder "påpekade att yttrandefriheten allt oftare missbrukas till att sprida lögner och blir en kloak för att få säga obehagliga saker om andra". Ekholm fortsätter sedan att citera Snyder: "Det [är] inte talet som är fritt, det är personen som är fri som ska våga uttala sanningen. Han kallar det för positiv yttrandefrihet att få utmana makten med sanningen. Att få häva ur sig vad som helst utan statliga begränsningar är negativ yttrandefrihet."

Så, var landar vi om vi försöker se vad Ekholm egentligen säger? Vi kan börja med att konstatera att han, baserat på det Snyder sagt, uppenbarligen efterlyser någon form av statliga begränsningar på vad som får sägas. Snyder påstår att han inte efterlyser förbud, men hur kan samhället göra det han är ute efter utan att implementera något form av förbud att säga vissa saker? Nå, det går förstås inte. Enligt den föreslagna modellen ska givetvis det som är sant få sägas, men hur blir det de gånger vi inte med hundra procents säkerhet kan säga vad som är sant? Eller, och det är ännu viktigare, de gånger vi är oeniga om vad som är sant och vad som inte är det? Vem ska avgöra vad som får sägas i sådana fall? Jag har svårt att se något annat än att Ekholm med sin ledare öppnar för något som faktiskt kan beskrivas som någon form av statligt sanningsministerium som har att ta ställning till vad som får sägas och vad som inte får sägas baserat på vad som UPPFATTAS vara sanning och osanning. Eller kanske han förespråkar att media ska få denna roll? Det skulle vara intressant att veta vad han egentligen är ute efter här.

Hur som helst är det svårt att förstå annat än att han menar att det måste finnas någon form av stark reglering på detta område. Detta blir tydligt när han låter Ohisalo komma till tals och säga det hon säger om hattretorik och förföljelse? Tänk vad bekvämt! Det enda som behöver göras för att tysta ner ohavliga röster är att stämpla dessa som spridare av "hatretorik och förföljelse" eller, ännu enklare, att hävda att det de säger är osant. Då skulle de alltså inte omfattas av yttrandefriheten.

I slutet av ledaren kommer sedan det mest obehagliga av allt det obehagliga Ekholm skriver. Han lyfter fram sådana som vill "sprida lögner om de svaga" och som därmed, enligt Ekholm, "missbrukar sin yttrandefrihet".  Ser du vad som sker här? Eller hellre: Vad som kan ske på basen av det resonemang Ekholm driver? Ge någon grupp status av "de svaga" och stämpla allt som kan tänkas sägas som berör dessa som lögn, och vips missbrukar de som säger det som stämplats som lögn sin yttrandefrihet. Och då - håll i dig nu! - är det, i större skala, som när Putin invaderar Ukraina!

Nu ska ingen förstå detta som att jag menar att det är ok att säga vad som helst om vem som helst. Det finns de som är verkligt svaga i vårt samhälle och som har fått utstå mycket i form av lögner som spridits. Sådant är givetvis inte ok, men det går helt enkelt inte att bevara yttrandefriheten om vi går in för något sådant som Ekholm skisserar upp. Det finns redan lagar som reglerar förtal. Dessa kan användas för att begränsa dylika lögner. Det vi däremot inte kan och inte får göra är att på förhand slå fast att vissa saker inte får sägas. Gör vi så har vi inte längre någon yttrandefrihet utan då är vi faktiskt framme vid något som kan sägas motsvara det George Orwell beskrev i sin bok 1984.

Det Jan Myrdal sade blir nämligen bara mer och mer aktuellt i vårt samhälle idag: Om vi förbjuder lögnen kommer också sanningen (förr eller senare) att tystas. Först, enligt den föreslagna modellen, det som skrivs och sägs på sociala medier och i diskussioner människor emellan, men om vi ger oss in på den vägen kommer också förr eller senare vad som kan sägas åt makten att bli begränsat. Jag har svårt att se att yttrandefriheten kan delas på det sätt som Snyder, och Ekholm, föreslår. Nej, antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi inte det.