Media går över gränsen, del 1

"Kristersson måste göra sig av med Jomshof. Sverigedemokraten har gått över gränsen." Med de orden inleds dagens ledare (!) i svenska Aftonbladet. 

Det hela handlar om att Richard Jomshof (Sd), riksdagens justitieutskotts ordförande, har skrivit ett inlägg på Twitter där han kritiserar den "islamisering" av det svenska samhället som "islamister och en lång rad medlöpare" arbetar på. Vidare skriver han att Muhammed var "krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare" samt att Islam är en "våldsförespråkande och kvinnofientlig religion/ideologi". 

Detta uttalande har lett till att en ledande socialdemokratisk politiker (Morgan Johansson) krävt att Jomshof sparkas från sitt ordförandeuppdrag, och nu förenar sig alltså Aftonbladet i detta krav. 

Vad gäller Jomshofs uttalande kan man väl bara konstatera att han var snäll mot Muhammed emedan han inte lade till även p-ordet. Muhammed var allt det Jomshof beskyller honom för att ha varit, och som sagt mer därtill. Men p-ordet får man inte använda, då kan man bli dömd i domstol, trots att p-ordet skulle användas om alla andra som gifter sig med en 6-åring och fullbordar äktenskapet när flickan är nio år gammal.  

Vad gäller påståendet att Islam är en våldsförespråkande religion/ideologi behöver man inte göra annat än att gå till deras heliga skrift för att se hur det ligger till med den saken. Kvinnofientligheten kan förstås diskuteras, men det är onekligen så att kvinnas ställning inom Islam inte är den samma som den är i kristna och postkristna länder. 

Då återstår så bara påståendet om islamiseringen. Detta är givetvis ytterst kontroversiellt, och om man med islamisering menar införande av Sharialagar är Jomshof förstås ute och seglar. Dock kan islamiseringen ta sig andra uttryck. Det som också är ett faktum, och som ledaren i Aftonbladet är ett bra exempel på, är att det finns många "medlöpare" som arbetar på att få det svenska samhället att böja sig inför Islam och det hot mot det fria samhället som Islam utgör. 

Det är alltså Aftonbladet som går över gränsen här genom att försöka få Jomshof avsatt för att han har sagt sanningen. Det är förvisso sant att detta sanningssägande kan orsaka ytterligare slitningar mellan Sverige och den muslimska världen och leda till ytterligare hot mot Sverige och svenskarna, men vad är vår frihet värd om vi inte får använda den? Att bränna en Koran offentligt är, som jag har konstaterat, bara dumt. Det visar bara att den som bränner inte har något annat att komma med än att försöka provocera. Men att lyfta fram fakta om Koranen, eller som i Jomshofs fall om Islam och om Muhammed, är en helt annan sak. Om det inte är tillåtet är vår demokrati och våra friheter satta ur spel. 

 

 

Om hur man bygger upp konsensus inom klimatvetenskapen

Jag har länge försökt visa på hur den skenbara konsensusen i klimatfrågan har byggts upp och upprätthålls, och senast nu torde det vara klart utom all tvekan hur rätt jag har haft. Min huvudtes har varit att de forskare som är av annan åsikt än det allenarådande narrativet (alltså att människans verksamhet på jorden håller på att förorsaka en klimatkatastrof och att den enda räddningen är att vi helt lägger om hela vårt sätt att leva och verka) inte kommer till tals eller ens ges möjlighet att bedriva klimatforskning eftersom dessa forskare snabbt och obarmhärtigt klipps av från all finansiering, alla jobb och alla karriärmöjligheter inom klimatvetenskapen. Kvar blir då bara de som snällt fogar sig i det som måste vara sant. Och vips: Så har vi konsensus inom vetenskapen!

Problemet här är att det inte går att tysta ner alla. Det finns nämligen sådana forskare som redan har byggt upp en sådan plattform att de inte går att tysta ner. Som t.ex. fjolårets nobelpristagare i fysik, John Clauser. Denne Clauser skulle idag ha hållit ett föredrag under rubriken “Let’s talk – How much can we trust IPCC climate predictions?” på ett IMF-evenemang, men när det visade sig att han gett uttryck för en högst politiskt inkorrekt hållning i klimatfrågan (och troligen skulle ha besvarat frågan i föredragets rubrik med "Not so much") blev han direkt avbokad och den aktuella plattformen ges sannolikt i ett senare skede till någon annan forskare som håller sig inom acceptabla ramar.

Jag noterar att Clauser konstaterat att "misguided climate science has metastasised into massive shock-journalistic pseudoscience”. Och givetvis har han helt rätt.  

Det är så här det fungerar inom "klimatvetenskapen" idag. Den som inte spelar med får inte alls vara med. Då är det sannerligen inte konstigt att det finns en konsensus - om än alltså endast en skenbar sådan. Men det är så det måste vara för att det ska gå att fortsätta att lura framför allt unga människor att tro att de, när de likt Greta Thunberg går över gränsen för det lagliga, gör något gott och "agerar i linje med vetenskapen".

Väckelse?

När jag var ung, någonting mellan 16 och 20, hade vi ungdomar i Esse Bibel- och bönesamlingar i kyrkan på fredagskvällarna. Det här var värdefulla samlingar. Jag kommer speciellt ihåg en kväll när ungdomsledaren ställde en fråga som har levt i mitt minne och sinne under de dryga trettio år sedan den ställdes. Han hade säkert läst frågan någonstans och delade den vidare med oss som var samlade. Frågan lydde: "Vill jag väckelse och vad får det kosta?"

Jag var lite osäker på om jag verkligen ville svara ja på den första frågan eftersom ett jakande svar uppenbarligen var förknippat med någon form av kostnad. Hur som helst bad vi om väckelse då, och jag har fortsatt att be om väckelse ända sedan dess. Men jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstod följdfrågan då - det är först nu efteråt som jag har börjat förstå vad den frågan gick ut på.

Väckelse, när den kommer, är ofta sådan att den kostar. Framför allt kostar den vår bekvämlighet. Vi människor har alltid "bagage" med oss, och när en människa kommer till tro och råkar ut för det ultimata paradigmskiftet (som det ju de facto är fråga om) behöver detta "bagage" processas. I väckelsetider när många människor kommer till tro samtidigt betyder detta att det är mycket "bagage" som ska processas - och där får vi som "gamla" troende räkna med att vara behjälpliga.

Men det är ändå inte denna kostnad jag tänker på nu. Åtminstone inte i första hand. Nej, nu tänker jag på den (kollektiva) kostnad som måste erläggas för att väckelse ska bli möjlig.

Det bästa med att vara predikant är att man får lära sig mycket nytt. Dels när man arbetar med de bibliska texterna, dels när man är ute och träffar människor. En av de viktigaste lärdomar jag fått i detta sammanhang bjöd en äldre dam på vid kaffebordet efter ett möte. Hon sade att hon vet att hon ber olycka över sin släkting när hon ber att han ska komma till tro. Detta låter galet, eller hur? Visst gör det! Men när man tänker på det lite inser man sanningen i det. Det är nämligen så att en människa som har ett ordnat liv och där allt flyter på i normal ordning knappast inser att han eller hon behöver Herren. För att denna insikt ska få rum i en människas tankevärld behöver de falska (salighets)stöden först tas ifrån henne. Och detta kommer att göra ont.

När man ser på historien kan man se ett ganska tydligt mönster. Väckelsetider har så gott som alltid gått hand i hand med orostider i olika former. 1700-talets väckelser följde efter krigshärjningarna som riket utsattes för när ryssarna härjade. De stora väckelserna på 1800-talet följde på hungeråren på 1860- och 70-talen och på de stora samhällsomvälvningar som industrialiseringen orsakade. Väckelsen på 1960-talet gick hand i hand med den oro som präglade stormaktspolitiken med det kalla kriget och det överhängande hotet om kärnvapenkrig.

När allt är lugnt och välstånd råder tror vi människor nämligen att vi klarar oss utan Gud. Det gör vi givetvis inte ens då, men det är lättare att lura sig själv när det råder lugn och ro och allt är väl i landet.

Så tillbaka till dagens situation och frågan jag inledde med. Vill vi väckelse, och vad får det kosta? Man behöver inte ha värst livlig fantasi för att klara av att tänka sig vilka olyckor som kan tänkas drabba vårt land och vår värld idag om Herren vill dra mattan undan vår inbillade säkerhet. Så, frågan kommer igen: Vill vi (verkligen) väckelse, och är vi beredda på att det kan komma att kosta oss mycket av det vi idag har tagit för självklart som fred, trygghet och välstånd?

Det kan vi nämligen vara säkra på att det inte räcker med en liten elpriskris.

Men faktum är att det är allvar. Varje dag dör det människor som går evigt förlorade. Vi behöver väckelse. Desperat. Men är freden, vår trygghet och vårt välstånd viktigare för oss än våra medmänniskors eviga väl?

Här hos oss fortsätter vi att be om väckelse. Är du villig att komma med i det bönearbetet?

Försök till statskupp?

Medias fullständigt frenetiska grävande i gamla uttalanden på sociala medier fortsätter. Avsikten med detta grävande är utan tvekan att avsätta en för vänstermedia ohavlig regering innan den kommer åt att inleda sitt arbete att få landet på fötter igen. 

Med  detta sagt går det förstås inte att på något sätt försvara de skriverier vice statsminister Purra gjort sig skyldig till. Även om de har rivits ur sitt sammanhang är de alltför grova för att de inte skulle kräva en ovillkorlig ursäkt och ett totalt avståndstagande för att kunna bortses från. Trycket på Purra att prestera detta (vilket hon ännu inte fullt ut har gjort) kommer sannolikt att leda till att så sker. Den stora frågan blir då, alltså när Purra presterat en ovillkorlig ursäkt och tagit avstånd från det hon skrev, om ens detta räcker. Min gissning är att det inte kommer att göra det. Vi lever nämligen idag i ett nådelöst samhälle där gamla synder för alltid vidlåder den som också i övrigt är ohavlig (men bara den!) och där högerpartier och högerpolitik skys som pesten och bör motarbetas med alla medel. 

Mitt intryck av denna "regeringskris" är att det handlar om vad som nästan kunde beskrivas som ett mediedrivet försök till statskupp där de "misstag" som gjordes i regeringsbildningen ska korrigeras. Som sagt med alla medel.

Om livet i Babel

Vi som lever i Västvärlden idag lever, bildligt talat, i Babel. Eller åtminstone på tröskeln till Babel. Bilden syftar förstås på Israels folk som levde i fångenskap i det fientliga Babylonien under 70 år på 500-talet f.Kr.

Guds folk har förstås alltid varit i opposition, helt enkelt för att världen är och – allt sedan syndafallets dagar – har varit i den ondes våld. (1Joh. 5:19) Men detta går givetvis i vågor. Ibland har Guds folk lättare tider, ibland är det sämre tider. Just nu tycks vi vara på väg mot svårare tider. Vi lever ännu inte i förföljelsetider (om man inte heter Päivi Räsänen), men riktningen är klar och tydlig. Än så länge gäller: Anpassa er eller bli marginaliserade! Från detta är steget inte långt till regelrätt förföljelse. Så ja, vi lever idag i Babel. Eller om vi inte gör det är vi i rask takt på väg mot Babel.

En av de viktigaste nyheterna den senaste tiden är en nyhet som de flesta inte ens har hört. Nyheten i fråga talar om att fotbollsträndaren Christophe Galtier har gripits och kommer att ställas inför domstol, troligen i november. Anklagelsen? Rasism. Och, får jag säga, ingen grov rasism jämfört med vad t.ex. vårt lands nya finansminister hävde ur sig för 15 år sedan. Galtier påstås ha sagt att han inte vill ha så många svarthyade och muslimska spelare i sitt lag. Rasistiskt? Javisst. Otrevligt? Javisst. Något han borde sparkas från sitt jobb för? Med största sannolikhet, ja. Men något han bör bli arresterad och dömd i domstol för?  

Varför är nu detta en så viktig nyhet? Jo, för att i Babel idag dras rasister och så kallade "homofober" långt över samma kam. Du förstår säkert varför jag använde citationstecknen. Någon som håller sig till Bibelns äktenskapsdefinition och som anser att det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna är den enda samlevnadsformen som har himmelsk sanktion stämplas idag, givetvis helt felaktigt, som just "homofob". Och om en rasist kan gripas och åtals är steget givetvis inte alls långt att även en "homofob" kan råka ut för det samma.

I Babel duggar lögnerna tätt, speciellt när det gäller just hbtq-frågor och sådana som motsätter sig det rådande paradigmet. För några dagar sedan kunde vi läsa om att Settlementhuset i Kallio i Helsingfors avbokat föreningen Aito Avioliittos bokning eftersom "Settlementrörelsen inte accepterar diskriminerande beteende i våra lokaliteter. Aito Avioliittos agerande bryter mot våra principer och hotar känslan av säkerhet och inkludering hos människor som är engagerade i Settlementrörelsen".

"Hot mot människors säkerhet"? Känner någon igen Aito Avioliitto och de (kristna) människor som är engagerade i AA i detta? Givetvis inte. Men lögnen behövs för att rättfärdiga marginaliseringen. Settlementrörelsen slår fast att AA agerar diskriminerande eftersom rörelsens verksamhet "syftar till att förneka samkönades rätt till äktenskap och adoption och förnekar begreppet könsmångfald".

Så bort med dem! Det är så här Babel fungerar. Lögnen regerar, och den som inte böjer knä inför lögnen (och Lögnens Fader) göre sig inte besvär. Frågan är, med bakgrund i fallet Christophe Galtier, hur länge det räcker med (olagliga) avbokningar?

---

Profeten Daniels bok beskriver Daniels och hans tre vänner liv i Babel. Jag tror att vi som kristna, som lever i det moderna Babel, har all orsak att läsa på om hur dessa fyra unga män gjorde för att hållas kvar i den Levande Gudens gemenskap i en fientlig omgivning. Och vad det kostade dem.

Det vi inte kan eller får göra oss skyldiga till i Babel är aningslöshet. Liksom vi inte heller kan eller får ägna oss åt kompromissande i avsikt att hålla goda relationer till Babel och den tidsanda som råder i Babel. Då kommer avfallet som ett brev på posten. Här kan vår kyrka och dess ledning tjäna som ett varnande exempel.

I det moderna Babel är också Hebreerbrevet mycket god läsning. Jag klipper till sist in ett lite längre avsnitt från Hebr. 13:

Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod. Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.

 

Om yttrandefrihet om om att bränna heliga skrifter

Journalisten Wolfgang Hansson lyft för en tid sedan fram en oerhört intressant frågeställning i en kolumn på Aftonbladet. Rubriken på hans text lydde: "Yttrandefriheten har ett pris - är svenskarna beredda att betala?" 

I kolumnen lyfter han fram hur koranbränningarna i Sverige ökar risken för terrorhot och äventyrar svenskarnas säkerhet i muslimska länder och att det givetvis minskar Sveriges chanser att bli Natomedlem. Den fråga Hansson ställer är som sagt oerhört intressant: Är svenskarna beredda att betala detta pris för yttrandefriheten?  

Hansson säger det egentligen inte rakt ut, men han tycks vara för att det bör införas ett förbud mot att bränna Koranen i yttrandefrihetens namn. Hans kolumn slutar med orden: "I Ukraina dör tusentals människor för att försvara sin frihet. Hur många svenskar är beredda att dö för att Paludan och en kristen irakier ska få bränna koranen?"

Problemet med detta resonemang är att det ställer upp felaktiga premisser. Visst. Paludan och den kristne irakierna är en del av detta, men det handlar inte bara om dem. Ja, egentligen handlar det mycket lite om dem. Det är bara så att dessa två just nu har hamnat i blickfånget. 

I själva verket handlar det om allas vår yttrandefrihet. Om vi, eller i detta fall Sverige, ger efter för påtryckningar och inskränker yttrandefriheten för att blidka extrema element ger vi oss in på en väg som kan, och jag säger bara att det kan, leda till ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten. Om vi nu motiverar en inskränkning i yttrandefriheten för att öka säkerheten kan vi givetvis göra det samma igen när nästa kris uppkommer. Hur låter t.ex. detta resonemang: Yttrandefriheten har ett pris, är vi beredda att betala det? Om vi tillåter människor att säga att homosexualitet är synd kommer detta att leda till att många människor blir kränkta. Är vi faktiskt villiga att betala ett sådant pris för yttrandefriheten? (Detta var nu bara ett, aktuellt, exempel. Du kan säkert själv komma på flera.) 

I detta sammanhang är det svårt att förbigå citatet av Benjamin Franklin: Det samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge".

I Finland är det inte tillåtet att bränna Koranen offentligt. Och inte Bibeln heller - även om jag misstänker att det förra skulle ge högre straff än det senare. (Enligt det som har kallats den marxistiska maktläran...) Vi har nämligen en hädelseparagraf i vår strafflag. Jag är tveksam till om denna paragraf är bra, men eftersom vi har den (och den nu knappast kommer att avskaffas) får vi leva med den. 

Dock anser jag det vara fullständigt idiotiskt att bränna heliga skrifter, vilka det än må vara. Att göra så vittnar bara, menar jag, om brännarens intellektuella tillkortakommande. För att inte tala om att det är fullständigt kontraproduktivt. Ett eldande av Koranen får den muslimska pöbeln som demonstrerar mot bränningen att se både sansad och rättfärdigad ut. 

Det som däremot kan, och bör, göras - och som är både intellektuellt och imagemässigt fungerande - är att utmana och ifrågasätta Koranen genom att lyfta fram dess tillblivelse och historia. Enligt Islam har Koranen en förlaga i himlen och har i tiderna nedtecknats (av den med största sannolikhet illiterate) profeten Muhammed och påstås därmed vara ofelbar och ha gått genom historien i oförändrad form. Sanningen är förstås en helt annan. Koranen är ett sammelsurium av med varandra oförenliga idéer hämtade från många olika källor, den är osammanhängande och i princip omöjlig att förstå. Koranen har uppkommit genom att flera aktörer har redigerat texten, och den skenbara oföränderligheten i texten har uppstått genom att kalifen Othman i ett avgörande skede i Koranens tillkomsthistoria beordrade att alla konkurrerande textversioner skulle brännas. 

Detta är emellertid något mera intellektuellt krävande, varför man inte kan förvänta sig att t.ex. en Rasms Paludan ska klara av att göra detta. Emellertid får man frukta att ifall det i Sverige införs ett förbud mot att bränna Koranen kommer nästa steg vara att även ett framlyftande av för Koranen, och därmed för alla muslimer, pinsamma fakta kommer att förbjudas. 

Yttrandefriheten har förvisso ett pris. Men frånsteg från yttrandefriheten har också ett pris. Ett pris som kan visa sig vara mycket, mycket högre än det pris vi tvingas betala för bibehållen yttrandefrihet. Är vi verkligen säkra på att vi är beredda att betala det priset?

Om mediekritik

Den senaste tiden har vi sett en lång rad "avslöjanden" i media gällande olika politikerns försyndelser. Givetvis är det medias uppgift att granska makten, men detta kan även gå till överdrift. Det drev som t.ex. just nu pågår i vilket all dynga som bara kan uppbringas ska fram i ljuset gällande vad någon Sannfinländsk politiker någon gång kan ha skrivit eller sagt, oberoende av kontext, är bara pinsamt. För media, alltså. Liksom den bild som grävdes fram från för över 20 år sedan där SDP:s troligtvis blivande ordförande Antti Lindtman ses på en bild med ett gäng nakna, nazihälsande tomtar. Beklagligt nog har nu även denna "skandal" nått över rubrikerna i bl.a. Sverige.

Visst kan allt ha relevans för dagens situation och de uppdrag dessa politiker har eller kan tänkas få. Men det drev som pågår just nu har faktiskt mera drag av häxjakt än av seriös journalistik. Ännu värre blir det av att journalistförbundet ryter till och anklagar politiker som kritiserar (obs, kritiserar, inte kräver munkavle - det skulle vara en helt annan sak) dessa sensationssökande journalister för att hota pressfriheten. 

När media, som här har skett, går in och på detta sätt blir en aktör i det politiska spelet måste media och dess representanter räkna med att få kritik. Denna kritik är INTE ett hot mot pressfriheten utan ska, menar jag, snarare ses som ett sundhetstecken. Sensationslysten media och dess representanter kan inte, och får inte, vara skyddad från all kritik. Skulle så vara vore det närmast en katastrof ur demokratisynvinkel.