Väckelse?

När jag var ung, någonting mellan 16 och 20, hade vi ungdomar i Esse Bibel- och bönesamlingar i kyrkan på fredagskvällarna. Det här var värdefulla samlingar. Jag kommer speciellt ihåg en kväll när ungdomsledaren ställde en fråga som har levt i mitt minne och sinne under de dryga trettio år sedan den ställdes. Han hade säkert läst frågan någonstans och delade den vidare med oss som var samlade. Frågan lydde: "Vill jag väckelse och vad får det kosta?"

Jag var lite osäker på om jag verkligen ville svara ja på den första frågan eftersom ett jakande svar uppenbarligen var förknippat med någon form av kostnad. Hur som helst bad vi om väckelse då, och jag har fortsatt att be om väckelse ända sedan dess. Men jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstod följdfrågan då - det är först nu efteråt som jag har börjat förstå vad den frågan gick ut på.

Väckelse, när den kommer, är ofta sådan att den kostar. Framför allt kostar den vår bekvämlighet. Vi människor har alltid "bagage" med oss, och när en människa kommer till tro och råkar ut för det ultimata paradigmskiftet (som det ju de facto är fråga om) behöver detta "bagage" processas. I väckelsetider när många människor kommer till tro samtidigt betyder detta att det är mycket "bagage" som ska processas - och där får vi som "gamla" troende räkna med att vara behjälpliga.

Men det är ändå inte denna kostnad jag tänker på nu. Åtminstone inte i första hand. Nej, nu tänker jag på den (kollektiva) kostnad som måste erläggas för att väckelse ska bli möjlig.

Det bästa med att vara predikant är att man får lära sig mycket nytt. Dels när man arbetar med de bibliska texterna, dels när man är ute och träffar människor. En av de viktigaste lärdomar jag fått i detta sammanhang bjöd en äldre dam på vid kaffebordet efter ett möte. Hon sade att hon vet att hon ber olycka över sin släkting när hon ber att han ska komma till tro. Detta låter galet, eller hur? Visst gör det! Men när man tänker på det lite inser man sanningen i det. Det är nämligen så att en människa som har ett ordnat liv och där allt flyter på i normal ordning knappast inser att han eller hon behöver Herren. För att denna insikt ska få rum i en människas tankevärld behöver de falska (salighets)stöden först tas ifrån henne. Och detta kommer att göra ont.

När man ser på historien kan man se ett ganska tydligt mönster. Väckelsetider har så gott som alltid gått hand i hand med orostider i olika former. 1700-talets väckelser följde efter krigshärjningarna som riket utsattes för när ryssarna härjade. De stora väckelserna på 1800-talet följde på hungeråren på 1860- och 70-talen och på de stora samhällsomvälvningar som industrialiseringen orsakade. Väckelsen på 1960-talet gick hand i hand med den oro som präglade stormaktspolitiken med det kalla kriget och det överhängande hotet om kärnvapenkrig.

När allt är lugnt och välstånd råder tror vi människor nämligen att vi klarar oss utan Gud. Det gör vi givetvis inte ens då, men det är lättare att lura sig själv när det råder lugn och ro och allt är väl i landet.

Så tillbaka till dagens situation och frågan jag inledde med. Vill vi väckelse, och vad får det kosta? Man behöver inte ha värst livlig fantasi för att klara av att tänka sig vilka olyckor som kan tänkas drabba vårt land och vår värld idag om Herren vill dra mattan undan vår inbillade säkerhet. Så, frågan kommer igen: Vill vi (verkligen) väckelse, och är vi beredda på att det kan komma att kosta oss mycket av det vi idag har tagit för självklart som fred, trygghet och välstånd?

Det kan vi nämligen vara säkra på att det inte räcker med en liten elpriskris.

Men faktum är att det är allvar. Varje dag dör det människor som går evigt förlorade. Vi behöver väckelse. Desperat. Men är freden, vår trygghet och vårt välstånd viktigare för oss än våra medmänniskors eviga väl?

Här hos oss fortsätter vi att be om väckelse. Är du villig att komma med i det bönearbetet?