Orättvist!?

Idag firar vi inom den västliga kristenheten det vi i de nordiska kyrkorna kallar Domsöndag. Fokus är denna söndag på det glädjefyllda budskapet att Kristus ska komma tillbaka för att hålla dom och för att ta de sina till sig. Huvudtexten för domsöndagen är texten om fåren och getterna i Matt. 25:31-46, en text som ofta missförstås så att man tror att den anger våra gärningar som grund för frälsningen. 

Vid en första genomläsning är detta kanske inte så konstigt. Där talas det om att besöka de sjuka, mätta de hungrande, ge de törstande att dricka, att ta emot främlingen och att kläda de nakna. Goda gärningar, helt enkelt. Getterna, alltså de som hamnar på fel sida, blir dömda för att de inte har utfört dessa gärningar, medan fåren - de som sägs ha gjort detta - får gå in i sin Herres glädje efter domen. Så det är kanske inte så konstigt att detta ses som en problematisk text och en text som går stick i stäv med resten av NT som talar om frälsning av nåd allena. 

Men när vi läser lite noggrannare ser vi att Jesus trots allt inte ens här ställer fram gärningarna som grund för frälsningen. Vi ska nämligen mycket noggrant notera dels fårens och getternas reaktion på Jesu dom, dels Jesu motivering till att domen blir som den blir. Båda grupperna blir överraskade. "När?", frågar de alla. När gjorde vi detta, frågar fåren, och getterna ställer den motsatta frågan, alltså: När gjorde vi inte detta? 

Båda grupperna blir alltså överraskade. Fåren vet att de har missat här. De har verkligen inte alltid gjort det som Jesus efterfrågar. Getterna vet också att det är något galet här. De har ju visst gjort detta. De har förstås inte gett kläder åt alla nakna, besökt alla fängslade eller gett mat åt alla hungrande (vem kan göra det?), men de HAR ju gjort det allt detta. Tydligen inte sällan heller, av deras reaktion att döma. 

Men då ska vi se på Jesu motivering - en motivering som vid en första anblick kan synas vara fruktansvärt orättvis. Åt fåren säger han: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Getterna igen får höra: "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

Alltså: Fårens tillkortakommande räknas inte. För dem räknas bara det de HAR gjort. Men när det gäller getterna räknas INTE det de har gjort, bara det de har missat att göra. När vi ser detta tänker vi förstås att detta är oerhört orättvist. Varför bedöms inte de två grupperna på samma grunder? Svaret kan bara vara ett: För att gärningarna INTE är grund för frälsningen! 

Grunden för fårens frälsning är Jesu försoningsverk. På denna grund har de sedan byggt sina liv, och därför har också deras gärningar betydelse. Ja, här finns till och med mer än så. Inom teologin talar vi om Kristi aktiva lydnad, alltså en fullkomlig laguppfyllelse som tillräknas dem som tror. Detta alltså så att Jesu fullkomliga uppfyllande av Guds lag räknas de troende tillgodo. Således: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Tillkortakommandena, och de finns och är inte få, räknas således inte. 

Getterna däremot har förkastat Jesus försoningsverk. De har inte byggt sina liv på den enda grund som håller utan i stället tvingas de stå inför Guds domstol med sin egen bristfälliga laguppfyllelse. Och den räcker förstås inte till. Därför orden "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig." 

Är detta orättvist? Visst är det! Men bara om det är våra gärningar som är grund för frälsningen. Men våra gärningar är alltså INTE grunden för vår frälsning. De är grund för en fällande dom, ja, men för alla de som tror gäller inte gärningarna, utan där gäller Guds nåd och Jesu fullkomliga frälsningsverk.