Jag ska avsluta diskussionen angående amerikansk politik och
Trump för den här gången (men jag kommer givetvis att återkomma till saken genast
det finns orsak att göra det) med att länka till en mycket intressant diskussion jag hittade på Youtube. I klippet diskuterar journalisten Piers Morgan Trump
och hans chanser i presidentvalet med psykologen och uttalandeautomaten Jordan Peterson.
Hela intervjun är mycket belysande och intressant (tyvärr är
den på engelska), men jag vill speciellt lyfta fram det Morgan säger om Trump
och Petersons reaktion på det. Det hela börjar med att Peterson säger det samma
som jag har påtalat, nämligen att Trumps problem är att hans person är så
oerhört splittrande. På detta fortsätter Morgan:
"När jag gjorde "The Celebrity Aprentice" år
2008 [som Morgan vann] såg jag Trump över styrelserumsbordet i tre timmar per
dag i sex veckor. Och när man gör det lär man känna en person ganska bra, faktiskt.
Mycket av det som sades kom inte med i programmet. Om Trump nu skulle visa ens
ett uns av den empati som han visade mot människorna där då, om han skulle visa
ens lite av den humor han har utan den elakhet [som han visar upp idag]. Om han
skulle visa mindre av det att "slå alla på käften" och i stället
sätta en metaforisk arm runt axlarna på människor skulle det hur han uppfattas
förändras dramatiskt. Men han tycks tro att det enda sättet att vara en
politisk ledare är att vara en [swaggering, trashtalking very aggressive person].
Och det är tråkigt. Tråkigt för honom, och tråkigt för sådana som mig som ser
så mycket gott i Trump. Jag menar, han var väldigt god mot mig. När jag lämnade
USA, när jag lämnade CNN, och återvände till Storbritannien så kan jag räkna de
människor på en hand – inom branschen alltså – som höll kontakt med mig. Trump
var en av dem. Han ringde åt mig på relativt regelbunden basis för att kolla
hur det gick för mig och om han kunde hjälpa mig med något. Du vet, det fanns
inget som sade att han måste göra det, men han gjorde det. Så, han har de här
kvaliteterna. Det är bara det att jag ser inte mycket av detta i honom nu som
en politisk ledare. Han har helt enkelt tagit en annan väg."
Petersons svar på detta är oerhört intressant. Han
konstaterar att vänstern har gett de mjuka värdena, som t.ex. empati, dåligt
rykte ("a bad name"). "När Trump står emot, speciellt de
radikala, har han hamnat i en position där han tvingas stå emot [hela det sätt
som vänstern byggt upp synen på människan i termer av offer och förövare], så
en del av hans image bygger på ett ideologiskt problem. Jag vill också säga att
det har inte funnits någon politiker, förutom då kanske Nixon, som har blivit
mer konsekvent och på ett synnerligen lögnaktigt sätt, utmålad som en skurk
("more villified")."
Så långt denna mycket intressanta intervju. Se den gärna i
sin helhet!
---
Det Morgan och Peterson alltså säger är att Trump har valt
att spela rollen av den hårde och slagkraftige skitstöveln för att han har
bedömt att det är det bästa sättet att vinna val. Hela den bild han ger ut av
sig själv är en roll han spelar och något som alltså är ett medvetet val från
hans sida.
Detta säger förstås mycket mera om det amerikanska samhället
(och också, om än kanske inte i lika stor utsträckning, om hela västerlandet
idag) än det säger om Trump. Den som spelar teater – och gör det bra – kan nå
sina mål och t.o.m. vinna ett presidentval. Men till vilket pris? Det är den
stora frågan.
Som sagt är Trump idag, som ett resultat av den bild av sig
han valt att föra fram, en person som splittrar det amerikanska samhället något
enormt. Hans politik är utan tvekan så oerhört mycket bättre än demokraternas
och Bidens politik, men priset är ett folk som är splittrat till gränsen av ett
inbördeskrig. Som jag tidigare konstaterade har demokraterna och vänstermedia
utmålat Trump (och republikanerna) som ett allvarligt hot mot demokratin, och
en Trump-seger i valet i november kan mycket väl utlösa någon form av
maktövertagande från vänsterns sida, allt för att "bevara
demokratin". Manegen är helt klart krattad för detta.
Jag undrar om Trump och republikanerna inser vilken fara USA
står inför här? Om Trump skulle veta det, och han verkligen skulle drivas av
vad som är bäst för USA (och hela världen), skulle han dra tillbaka sin
kandidatur och låta någon annan kandidat med samma politik men med mycket
mindre detonationsrisk ta över. DeSantis och Ramaswamy är två helt gångbara
namn som utan tvekan skulle sopa golvet med Biden i valet i november.
Men den stora frågan är om Trump klarar av att sätta landet och
dess väl före sitt eget ego och sin egen framgång. Som det nu är har jag lite
svårt att se att det skulle ske. Tyvärr.