Kanske för att det är en lögn?

Jag läste för en tid sedan en fullständigt bedrövlig recension (eller vad man nu ska kalla texten) på Aftonbladet - en text som bokstavligt talat fick mig att må dåligt. En Ulrika Stahre recenserar en bok av den amerikanska filosofen Judith Butler med namnet "Who´s Afraid of Gender?". Jag har givetvis inte läst boken, och efter att ha läst recensionen skulle jag inte ta i den ens med tång. 

Stahres recension (om det nu som sagt är en recension, texten framstår närmast som en exercis i klagan på allt och alla) är full av galenskaper, säkerligen för att Butlers bok är det samma. Butler har, av allt att döma, fräst fram i våldsam överhastighet och dragit rakt i alla kurvor när hon försökt hitta vad som förenar alla som kritiserar genusteori. Här är påven, Putin och transkritiska feminister i samma frontlinje som de som lever med ett "rasistiskt kolonialt arv". 

Försöket att dra alla över en kam är givetvis patetiskt i sig, men ännu värre blir det när Stahre, uppenbarligen i Butlers fotspår, helt förbigår det som de facto torde förena alla som kritiserar genusteori. I stället för att konstatera att det som förenar genusteorins kritiker är att de alla har insett att den helt enkelt är falsk fantiserar Butler/Stahre ihop de mest konstfärdiga förklaringar om hur de mest olika personer och fenomen har någon form av gemensamma tankerötter. 

Men, det är klart, att säga det uppenbara här skulle givetvis vara att skjuta sig själv i benet. Så varför göra det? Nå, i processen att fabricera det som inte finns och samtidigt blunda för det som verkligen finns torde den bok som blev resultat av denna process framstå som den mest onödiga bok som har skrivits på länge.

Om att flagga för uppror

En lokal nyhet från senaste vecka var att också Pedersöre kommun nu går in för Pride-flaggning i juni. Beslutet fattades i kommunstyrelsen med rösterna 7-4 (och betecknande nog gav ÖT namnen på de fyra ledamöter som röstade mot förslaget, men inte på de som röstade för). 

Så nu går också Pedersöre alltså in för att flagga för "allas lika värde", som det heter. Problemet är förstås bara det att Pride-flaggan står för så mycket mera. Framför allt står den för ett öppet uppror mot Guds goda ordningar och hans bud och vilja. Det ska vi nu alltså flagga för också i Pedersöre, enligt beslutet också på kommunens skolområde på Sursik-backen. Ursäkta mig att jag inte sällar mig till de som jublar över beslutet! 

Samtidigt har den gångna veckan varit osedvanligt orolig i kommunens högstadieskola på just Sursik-backen. Polisen har varit på plats flera gånger, det har skett ett fall av misshandel (efter skoldagen) och många elever har känt sig otrygga. Detta t.o.m. så att ÖT:s ledarskribent Sofie Stara går ut och vädjar till politikerna att göra något för att stoppa oroligheterna innan det blir värre. 

Det att flagga för uppror mot Guds goda ordningar, hans vilja och hans bud är samtidigt att högmodigt säga nej tack till hans beskydd och det innebär att vi öppnar för mer oroligheter och elände. Att en andligt sett blind ledarskribent på ÖT inte begriper detta är i och för sig inget att förundras över, men åtminstone jag hade hoppats på mer klarsyn från våra politiker. Men icke.

På sätt och vis-demokrati

Rubriken ovan kunde lika gärna lyda "Låtsas-demokrati", men jag tycker den jag valde låter bättre. Hur som helst är det Sverige jag syftar på. Efter onsdagens beslut i riksdagen att godkänna den nya "könstillhörighetslagen" (bl.a. med 16 års åldersgräns för könsbyte) står det klart att Sverige inte längre är någon demokrati i egentlig mening. Lagen pressade igenom mot folkets vilja och mot en majoritet av de folkvaldas vilja. T.ex. bland de moderata riksdagsledamöterna sades t.o.m. 80% motsätta sig lagen, men ändå tvingades de rösta för den. Samma sak gällde de liberala riksdagsledamöterna, om än procentsatsen där är mer höljd i dunkel. 

Detta är den stora svagheten med Sveriges valsystem med långa listor där väljaren röstar på parti och inte på person. Den riksdagsledamot som inte röstar "rätt" riskerar att i nästa val hamna på icke valbar plats på listan. I detta fall hade partitoppen, ingen har talat om när eller hur, bestämt sig för att denna lag ska trumfas igenom, och partipiskan ven så hårt att endast en moderat och en liberal vågade gå emot partilinjen. 

Således har nu Sverige fått en ny "könstillhörighetslag" som en majoritet av folket och de folkvalda inte ville ha. Vem som ligger bakom att lagen på detta synnerligen odemokratiska sätt trumfades igenom vet vi inte. Den som lutar åt olika former av konspirationsteorier har här alla möjligheter att fabulera friskt. Men faktum är att lagen tillkom på ett synnerligen odemokratiskt sätt, och det finns idag på allvar fog för att ifrågasätta demokratins tillstånd i vårt västra grannland. Det kommer givetvis dock inte media att göra, men om något liknande (men med motsatta förtecken) skulle ha skett t.ex. i Ungern skulle domen inte ha varit nådig. Det kan vi vara helt säkra på.

"För att garantera allmän säkerhet"

Smaka på rubriken ordentligt. Låter det inte bra? "För att garantera allmän säkerhet". Visst kan, och behöver, myndigheterna göra vissa saker för att garantera den allmänna säkerheten - det anser vi säkert alla. Som t.ex. att följa med potentiella terroristceller, (försöka) säkerställa att inga terrorister slår till mot publika evenemang (som t.ex. ESC i Malmö i maj) och liknande. Detta görs för att "garantera allmän säkerhet", och gott så. 

Men som sagt, smaka på orden i rubriken! Varför denna uppmaning, undrar du kanske? Svaret är: För att detta troligtvis är det mantra som i framtiden kommer att användas för att slå ner på allt som inte passar det värdeliberala etablissemanget. I tisdags fick vi en försmak av detta när kravallutrustad polis, på order av den socialistiske borgmästaren i Bryssel Emir Kir, stormade The National Conservative Conference (NatCon) och stängde ner det fullständigt fredliga evenemanget mitt under Nigel Farages tal till konferensen. Med motiveringen att man behövde "garantera den allmänna säkerheten". 

NatCon kallas i motiveringarna för tillslaget (och i motiveringarna till varför tillstånd inte gavs för konferensen) "extremhöger", och detta visar tydligt hur definitionen har glidit över tid - något jag många gånger har påtalat här på bloggen. Det som för bara några år sedan var "höger" är nu "extremhöger" och det som var "extremvänster" är nu bara "vänster" eller t.o.m. "mainstream". 

Ser du hur man går till väga här? Och med "man" avser jag givetvis det värdeliberala värderingsklustret som idag dominerar totalt både inom politiken och framför allt inom media i väst. Först stämplas motståndarna och sedan behandlar man dem i enlighet med den stämpel de har fått. I detta fall genom att skicka kravallutrustad polis för att avbryta en fredlig konferens. För att "garantera den allmänna säkerheten". 

Det är så här det liberala, post-kristna, samhället behandlar de som inte har anammat den värdeliberala världssynen - med allt vad den innebär. 

"I framtiden" skrev jag ovan. Detta hände nu, i Bryssel. Det är långt borta, kan vi tänka. Både geografiskt och tidsmässigt. Men förberedelserna för att stämpla alla som ens luktar lite värdekonservatism (och som vågar ge uttryck för denna) är redan långt hunna också här. Detta syns tydligast i hbtqi(p)-frågekomplexet. Positionerna flyttas hela tiden fram, och de som inte spelar med stämplas redan, framför allt i media. 

"För att garantera den allmänna säkerheten" ska givetvis inte förstås som "för att garantera den allmänna säkerheten" som sådan, utan det orden egentligen betyder är "för att se till att inga åsikter sprids som kan utmana det värdeliberala samhället". Eller, för att använda ord från hbtqi(p): "För att inga åsikter ska spridas som utmanar tanken på hela samhället som ett tryggt rum". 

---

Det är en främmande tanke att t.ex. SLEF:s årsfest eller väckelserörelsernas gemensamma satsning Kyrkhelgen skulle stormas av kravallpolis för att "garantera den allmänna säkerheten". Eller hur? Men det är inte där det börjar, även om vi behöver öppna också för detta framtidsscenario. Det börjar, som för NatCon, med att stora stämpeln tas fram. Sedan, när stämpeln har gjort sitt, kommer vi fram till att myndigheterna inte ger något tillstånd. Först efter det är vi framme vid kravallutrustningen. 

Som sagt: Smaka på orden i rubriken. De kommer att vara i flitig användning framöver. 

Insändaren som ÖT inte publicerade

Det nedanstående är en insändare jag skrev som en reaktion på en artikel på ÖT:s webbplats 2/4 som handlade om samkönade vigslar i församlingarna i Österbotten. Tyvärr tycks ÖT inte alls vilja publicera insändare som går åt kyrkans makthavare för deras godtycklighet, inkonsekvens och fullständiga ryggradslöshet gentemot världens drev i äktenskapsfrågan, säkerligen för att media överlag är påpiskare i detta drev. Min insändare åstadkom ändå att ÖT korrigerade de värsta grodorna i texten innan den publicerades i papperstidningen. 

Här är alltså texten som ÖT inte ville/vågade publicera:

Österbottens tidning publicerade en något märklig artikel på webben 2/4 som handlade om samkönade vigslar i Österbottniska församlingar. I något skede måste något ha blivit galet, troligtvis i kommunikationen mellan Vasa svenska församling och journalisten som skrev artikeln. I artikeln sägs nämligen att "Församlingar kan fatta egna beslut om vigsel av samkönade par, som exempelvis Vasa svenska församling har gjort". Vidare påstås Anders Lundström, kaplan i Vasa svenska församling, ha sagt att "församlingen [har] haft få samkönade vigslar sedan de började viga samkönade".

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har en äktenskapssyn enligt vilken äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Denna syn är grundad på kyrkans grunddokument, Bibeln, och har bekräftats av ett antal beslut i kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Således stämmer det inte att "församlingar kan fatta egna beslut om vigsel av samkönade par". En församling kan helt enkelt inte ha en egen linje i denna fråga.

Om det ändå är som Lundström säger och Vasa svenska har handlat tvärt emot vår kyrkas linje och lära måste domkapitlet ta tag i detta och se till att de församlingar, och de präster, som har brutit mot kyrkans linje i denna fråga utsätts för tillräckliga disciplinära åtgärder. Vigsel av samkönade är ett klart brott mot både kyrkans lära, dess grunddokument och den rådande linje kyrkan har och som kyrkomötet har bekräftat. I klartext: En präst som på ett så flagrant sätt har gått emot kyrkans lära och linje kan svårligen fortsätta som präst i kyrkan.

Detta bör dessutom sättas i relation till hur domkapitlet i Borgå stift har behandlat präster som i åsikt och handling har gått emot kyrkans linje i ämbetsfrågan. Där har det dessutom konstaterats att den gammalkyrkliga synen inte går emot kyrkans lära och därmed inte är någon heresi, varför domkapitlets bestraffning av de präster som går emot kyrkans rådande linje (och lära) i äktenskapsfrågan rimligtvis borde vara klart hårdare. Om domkapitlet har någon som helst strävan att bibehålla någon form av trovärdighet och att vara konsekvent, vill säga.

Om domstolsutslaget och tro på magi

I veckan fällde Europadomstolen ett utslag till förmån för en grupp schweiziska åldringar som stämt staterna i Europa för att inte göra tillräckligt för att stävja klimatförändringarna. Enligt den svenske professorn i miljörätt, Jonas Ebbesson, "tydliggör domen hur staters ansvar för klimatförändringarna ser ut." Han säger att "det är tydligt att det måste finnas ett bindande regelverk på plats där staten anger hur växthusgaserna ska fasas ut. Detta är i linje med Parisavtalet."

Detta ungefär samtidigt som undersökningar visar att befolkningen i stort är för mycket mer åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna än vad de politiker är som sitter vid makten.

Dessa båda saker, undersökningen och utslaget, visar klart och tydligt hur fel detta har blivit. Media trummar på med sina hotbilder och sin tro på magiska lösningar på klimatförändringen och "utfasandet" av fossil energi, och den vanlige nyhetskonsumenten - som inte har någon verklig insyn i vad som är möjligt att göra i verkligheten och inte bara i fantasin - tror på och låter sig luras av dessa berättelser. Politikerna däremot, som har ansvar för att deras beslut också ska fungera i verkligheten och inte bara i fantasin, kan givetvis inte göra nära på tillräckligt eftersom det inte finns några fungerande redskap för att åstadkomma det som efterfrågas. 

Men vad än värre är, och då är vi inne på domen i Europadomstolen, är att också politikerna har låtit sig luras av denna tro på magi. Parisavtalet, som åberopas i kommentarerna till utslaget, är också den ett papper som baseras starkt på tro på magiska lösningar som det inte finns någon teckning för i verkligheten. Men eftersom trycket från allmänheten (läs: media) var så starkt lät sig de som förhandlade fram avtalet (av vilka många dessutom var klimataktivister i olika form och skepnad) pressas att ingå ett avtal som ingen visste hur man skulle klara av att uppfylla. Grejen var ju den att det är långt till 2035 och när den dagen kommer är det andra politiker som har makten och därmed får bära skulden för att fantasierna inte blev verklighet. Dessutom är det ju möjligt - kan man inbilla sig - att det genom något magiskt skeende uppdagas någon lösning som gör att avtalet kan uppfyllas. 

Det går givetvis att peka finger mot Europadomstolen som fäller ett dylikt utslag, och säkert finns också där sådant som kan kritiseras. Men den stora skulden för detta rent av löjliga utslag har de politiker och tjänstemän som skrev Paris-avtalet. 

Det blir följder som denna när man sätter sin tilltro till magiska lösningar i en icke.magisk värld.  

Mycket läsvärt!

Jag kollar extra nog på ÖT:s insändarsidor i dessa dagar, och även om min insändare om samkönade vigslar i de österbottniska församlingarna inte tycks bli publicerad, hittade jag i dagens tidning en mycket aktuell och insiktsfull insändare skriven av Nicolas von Kraemer. Insändaren handlar om media och om den i allt högre grad politiserade (rödgröna, värdeliberala) journalistkåren. von Kraemer konstaterar bland annat att hotet mot pluralismen inom media inte handlar om Bonnier-familjens monopol utan om likriktningen inom journalistskrået. "Pluralismen kan inte hotas av dominanta storägare eftersom journalistkåren avlivat den för länge sedan."   

von Kraemer konstaterar också bland annat det jag många gånger har påtalat, nämligen att objektivitetstänkandet inom journalistskrået allt mer har lagts på undantag och att journalisterna allt mer ser det som sin uppgift att förändra samhället (i värdeliberal riktning). "Främst bland yngre journalister är idén om att journalisten ska driva samhällelig förändring dubbelt mera förekommande (38 procent) än hos äldre journalister", skriver han.

Sedan fortsätter han med att konstatera att när journalistkåren blir allt mer olik (vänstervriden) än samhället i övrigt kommer den "allmänna opinion" de återger/försöker skapa att bli allt mer artificiell. Kritik mot detta skeende utmålas sedan som "hatretorik" och ett "hot mot demokratin". Detta har gjort att vi idag lever i vad von Kraemer kallar "en mediekontrollerad stat". (Jag har använt ordet "mediokrati" om detta fenomen eftersom det ordet dels säger vad det handlar om, dels är lagom dubbeltydigt...)  

När von Kraemer skriver att "Det står helt klart att den ideologiska enkelspårigheten inom journalistkåren inte är slumpmässig, utan bottnar i en slags spontan politisk sammansvärjning vars existens man samtidigt förnekar" berör han också en sak jag många gånger har skrivit om här på bloggen. Jag har inte använt orden "politisk sammansvärjning" eftersom det indikerar att detta skulle handla om ett medvetet och avsiktligt skeende (ordet "spontan" öppnar dock upp för något mera), utan jag har använt termen "värdeliberalt kluster" när jag har beskrivit vad som pågår. Med detta menar jag att de flesta journalister knappast ens är medvetna om vad de håller på med och är del i utan att de närmast fungerar som viljelösa handdockor i en medial dockteater där krafter ligger bakom som de knappast känner till eller ens erkänner som sådana.

von Kraemers avslutningsord är så mitt i prick att jag inte kan låta bli att citera också dem: "Mediacentralisering är givetvis alltid av ondo. Men handen på hjärtat: Hur mycket skulle medieinnehållet i sanning förändras fastän hela det finlandssvenska mediefältet slogs ihop med Svenska Yle och bildade ett enda Upplysningsverk? Pluralismproblemet handlar inte om ekonomisk rationalisering eller centraliseringsprocesser, utan om journalistkårens självförvållade likriktning. Som tur är lösningen enkel: Börja skriva om sådant som allmänheten ser som på riktigt intressant och viktigt."

 ---

Sofie Stara klarade givetvis inte av detta utan ansåg sig behöva komma med ett långt svar. Det enda hon åstadkommer med detta sitt svar är att visa att hon är fullständigt blind för denna problematik. Men det är förstås ingen nyhet.

 

Monstret som hotar oss alla

Jag hoppas att alla är medvetna om det jag har skrivit om här på bloggen många gånger: Att EU hela tiden tar över olika uppgifter som de olika medlemsstaterna tidigare har kunnat besluta om. EU, som började som ett fredsprojekt, har stulit åt sig rovdjurspolitik, jord- och skogsbrukspolitik, energipolitik mm, mm. Nu har EU också beslutit att man inte längre får elda trädgårdsavfall på egen tomt. Uppenbarligen är detta något som de flesta inte känner till, men från och med 1/1 2024 är detta inte längre tillåtet. EU har nämligen bestämt att trädgårdsavfall ska återvinnas. 

EU är ett monster som glufsar i sig all självbestämmanderätt som de olika medlemsstaterna har haft. Frågan är om det inte skulle vara på sin plats med en aning civil olydnad här? Det finns dessutom ett lagligt sätt att kringgå denna nya bestämmelse, och det har med ett annat monsterbeslut att göra. Man får nämligen elda upp så kallade "invasiva arter" på egen tomt. Så när man eldar trädgårdsavfall är det bara att se till att man eldar en lupin eller två samtidigt...

Om bönen

Jag återkommer med jämna mellanrum till en sak jag läste i en bok av Michael Green, en gång världens (mig veterligen) enda professor i evangelisation och som jag hade den stora förmånen att få lyssna till i Åbo i början av 1990-talet. Han skriver om en undersökning som visade att engelska kristna (på 1990-talet) i genomsnitt satte en minut om dagen på bön. En minut! Och då talar vi alltså om sådana människor som beskriver sig själva som troende kristna.

Detta är närmast chockerande siffror. En minut! Gissningsvis har dessutom denna siffra inte stigit sedan undersökningen gjordes, snarare tvärtom. Detta trots alla de enorma löften vi har i anslutning till bönen och den enorma förmån vi som kristna har att vi får komma inför och samtala med universums suveräne Skapare och Herre.

Med bakgrund i denna siffra är det kanske inte så konstigt att världen ser ut som den gör!

Jag kom att tänka på denna undersökning igen den gångna helgen när jag fick höra att ännu en Herrens trogna tjänare och ivrig bönemänniska fått flytta hem till Herren. Något som gör att genomsnittssiffran för hur mycket tid Finlands kristna sätter på bön per dag minskade ytterligare en aning. Givetvis får vi tro att andra stiger till när de äldre faller bort, men trenden är säkerligen ändå nedåtgående.

Som sagt har vi enorma löften knutna till bönen. "Be och ni ska få!", säger Jesus. Men frågan är om vi kristna verkligen  vågar tro på dessa löften, eller vad det beror på att vi inte ber mer än vad vi gör? Alla som ber VET att löftena håller och att Gud hör våra böner och också svarar på dem. Men ändå är vi så oerhört tröga när det gäller att be. Varför?

En gudsman förklarade det på detta sätt: När vi lovsjunger Herren står vi inför tronen. Där är det härligt att vara. Men när vi ber ser vi åt andra hållet, mot den fallna världen och går in i kamp för och om människorna och mot själafienden. Det är hårt arbete och allt annat än härligt. Det är därför vi ber så lite som vi gör. Citat slut. (Citatet är inte ordagrant, därav inga citationstecken.)

Världen är i uppror idag. Inte bara mot Herren och hans goda vilja, utan vi ser idag hur människor och folk reser sig upp mot varandra och hur lögnen regerar på ett allt mer hänsynslöst och ogenerat sätt. Människor dör varje dag och går in i evigheten utan att stå i den frälsande livsgemenskapen med Herren Jesus. Detta är förstås den största katastrofen av alla, och dessutom så fruktansvärt onödigt.

Jag tror att det vi, som kristna och som land och folk, mest av allt behöver idag är en böneväckelse. Att vi kristna skulle få upp ögonen för hur viktig bönen är och hur viktigt det är att vi ber till Herren, att vi ropar till honom för de icke-frälsta och för vår värld som sitter allt hårdare fast i själafiendens lögner.

Vill du be tillsammans med mig om en sådan väckelse?  

 

Om magiskt tänkande

 För en gångs skull har Anders Lindberg på Aftonbladet rätt. Eller åtminstone lite rätt. Ja, eller egentligen har han (som vanligt) helt fel, men han har rätt när han använder orden "magiskt tänkande". Men han använder orden helt fel. Så egentligen har han alltså igen helt fel. Men det var roligt att se att han använde samma ord som jag gjorde för en tid sedan när jag skrev om klimatfrågan. 

Lindberg skriver att "klimatpolitiken styrs av magiskt tänkande", och med det avser han den nuvarande svenska regeringens klimatagerande när utsläppen ökar samtidigt som klimatmålet är att Sverige ska bli klimatneutralt till år 2045. 

Det här kan förstås låta logiskt, men saken är den att det magiska tänkandet finns på helt annat håll. Problemet är nämligen inte regeringens åtgärder utan det faktum att vi i västvärlden har satt upp fullständigt orealistiska klimatmål. När så är fallet ser det förstås ut som om de som är ansvariga skulle tro på magi. Men i själva verket är det de som har satt upp klimatmålen som gör just det. Det går nämligen inte att trolla fram ett klimatneutralt samhälle när medlen för att nå målen saknas. Därför behövs det magiska tänkandet. "Vi slår fast målet om klimatneutralitet och så lyckas vi säkert uppnå det." Vad är det om inte magiskt tänkande? 

Media har under de senaste åren tutat ut glädjebudskapet om vind- och solenergi och fått både väljare och politiker att tro att det går att uppnå klimatneutralitet genom att övergå till dessa energiformer. Problemet är som sagt bara det att detta är en lögn. En lögn som bara kan bli sann genom att på något magiskt sätt få det att blåsa hela tiden och att få solen att lysa mitt i mörkaste vintern. 

Lösningen heter givetvis energilagring, men det är där problemets kärna sitter. Det finns nämligen inga fungerande sätt att lagra de enorma mängder energi det handlar om här. Om vi skippar ordet "magi" för en stund kan vi konstatera att klimatmålen bygger på den fromma förhoppningen att vi kommer att kunna lösa energilagringsproblematiken på ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt inom en snar framtid, men detta är, än så länge, bara som sagt en from förhoppning. 

Nej, här behövs nog Harry Potter till hjälp. Tyvärr är han bara en sagofigur. Men kanske J. K. Rowling skulle kunna vara behjälplig? Men inte heller hon är tillgänglig eftersom hon tycks vara på väg i fängelse för att hon har kallat en kvinna för en kvinna...

Mitt i prick!

Det är sällan numera jag har haft orsak att applådera något som kommer från redaktionellt håll på ÖT/Vbl. I går fanns det dock ett närmast lysande genmäle till en insändare gällande den gröna omställningen. Marcus Jansson kommenterar en insändare av en Erik Skogström som målar upp den gröna omställningen som något både lönsamt och oundvikligt. Läs gärna Janssons text - den finns både i papperstidningen och på nätet!

Slutklämmen är så träffande att jag inte kan låta bli att citera den: "En grön omställning som drivs ideologiskt och med en toxisk dos av skrämselpropaganda och alarmism bakom, den leder sannolikt till enbart dåliga beslut, men osannolikt rika konsulter."