Om bönen

Jag återkommer med jämna mellanrum till en sak jag läste i en bok av Michael Green, en gång världens (mig veterligen) enda professor i evangelisation och som jag hade den stora förmånen att få lyssna till i Åbo i början av 1990-talet. Han skriver om en undersökning som visade att engelska kristna (på 1990-talet) i genomsnitt satte en minut om dagen på bön. En minut! Och då talar vi alltså om sådana människor som beskriver sig själva som troende kristna.

Detta är närmast chockerande siffror. En minut! Gissningsvis har dessutom denna siffra inte stigit sedan undersökningen gjordes, snarare tvärtom. Detta trots alla de enorma löften vi har i anslutning till bönen och den enorma förmån vi som kristna har att vi får komma inför och samtala med universums suveräne Skapare och Herre.

Med bakgrund i denna siffra är det kanske inte så konstigt att världen ser ut som den gör!

Jag kom att tänka på denna undersökning igen den gångna helgen när jag fick höra att ännu en Herrens trogna tjänare och ivrig bönemänniska fått flytta hem till Herren. Något som gör att genomsnittssiffran för hur mycket tid Finlands kristna sätter på bön per dag minskade ytterligare en aning. Givetvis får vi tro att andra stiger till när de äldre faller bort, men trenden är säkerligen ändå nedåtgående.

Som sagt har vi enorma löften knutna till bönen. "Be och ni ska få!", säger Jesus. Men frågan är om vi kristna verkligen  vågar tro på dessa löften, eller vad det beror på att vi inte ber mer än vad vi gör? Alla som ber VET att löftena håller och att Gud hör våra böner och också svarar på dem. Men ändå är vi så oerhört tröga när det gäller att be. Varför?

En gudsman förklarade det på detta sätt: När vi lovsjunger Herren står vi inför tronen. Där är det härligt att vara. Men när vi ber ser vi åt andra hållet, mot den fallna världen och går in i kamp för och om människorna och mot själafienden. Det är hårt arbete och allt annat än härligt. Det är därför vi ber så lite som vi gör. Citat slut. (Citatet är inte ordagrant, därav inga citationstecken.)

Världen är i uppror idag. Inte bara mot Herren och hans goda vilja, utan vi ser idag hur människor och folk reser sig upp mot varandra och hur lögnen regerar på ett allt mer hänsynslöst och ogenerat sätt. Människor dör varje dag och går in i evigheten utan att stå i den frälsande livsgemenskapen med Herren Jesus. Detta är förstås den största katastrofen av alla, och dessutom så fruktansvärt onödigt.

Jag tror att det vi, som kristna och som land och folk, mest av allt behöver idag är en böneväckelse. Att vi kristna skulle få upp ögonen för hur viktig bönen är och hur viktigt det är att vi ber till Herren, att vi ropar till honom för de icke-frälsta och för vår värld som sitter allt hårdare fast i själafiendens lögner.

Vill du be tillsammans med mig om en sådan väckelse?