Valets vinnare - och förlorare

Igår var det EU-val, något många finländare tydligen inte hade koll på. (Röstningsprocenten stannade på ynkliga drygt 40%). Idag är det således tid för analys, och jag vill dra mitt strå till den stacken även om min analys ingalunda gör anspråk på att vara på något sätt heltäckande.

Vi kan börja med att lista valets vinnare. Sofflockspartiet blev onekligen valets största vinnare. Det är tydligt att EU inte engagerar och att de reguljära partierna inte lyckades få väckt intresse för valet. Jag menar att det, som fallet är i vissa länder, borde införas någon form av tröskel. Om under hälften av de röstberättigade väljer sofflocket skulle valet ogiltigförklaras, antingen helt eller delvis (i de röstningsområden är procenten är under 50). Som det nu är förverkligas inte demokratin, och något bör absolut göras för att säkra att så är fallet. 

En annan vinnare i detta val är helt klart media. Inför valet var strategin att basunera ut att det fanns en stor risk för en jordskredsseger för högern - och, i ankdammen, att SFP riskerade att förlora sitt mandat. Lydiga och medieförtröstande som vi finländare är tog vi varningarna på allvar och röstade på de som riskerade att förlora, varför vi i vår valkrets (läs: Finland) såg en kraftig vänstervind. Samt att SFP behöll sitt mandat. Media fick som de vill, varför de kan utropas till valets stora segrare.

Li Andersson är också onekligen valets vinnare med sitt rekordstora personliga understöd - säkerligen delvis orsakat av medias "högervarning", men framför allt av att högerväljarna stannade hemma eftersom högern ju ändå skulle vinna valet. Så vi kan nog ändå ta det ganska lugnt. Knappa 20 procent av oss finländare är INTE kommunister, även om det är ytterst otrevligt att se att extremvänstern får ett så här högt understöd i ett val. 

Så till valets förlorare. Sannfinländarnas väljare stannade hemma, och det gör att de blir valets stora förlorare. Här gäller alltjämt den gamla sanningen: Den som inte röstar ska sedan inte klaga på den förda politiken, något Sannfinländarnas väljare lär få höra under den kommande fyraårsperioden. Med rätta, dessutom. 

En annan förlorare är onekligen demokratin. Som sagt, när nästan 60% av väljarna stannar på sofflocket förverkligas inte demokratin. Här får nog alla partier se sig själva i spegeln, men framför allt Riikka Purra och hennes Sannfinländare. EU-valet är helt klart inte så där alldeles pirrande, men vi borde inse att en icke avgiven röst är en röst som de som går till valurnorna får råda över. Således var i detta val varje avgiven röst värd över två röster, och många Sannfinländare gav i praktiken sin röst åt en vänsterväljare att förfoga över. Om vi, som land och folk, inte värdesätter demokratin kommer den att allvarligt naggas i kanterna. 

Gallupinstituten hör också till valets förlorare. Sällan har vi i Finland sett ett val där galluparna har slagit så här fel. Orsaken är givetvis att sofflockspartiet blev så väldigt starkt i det här valet. Det är nämligen en sak att i en gallup säga vem man kommer att rösta på och att sedan verkligen ta sig till vallokalen och avlägga sin röst.  

I detta sammanhang kan också noteras att de partier som vill arbeta mot den pågående federaliseringen av EU (Sannf. och Kd) gick kraftigt bakåt och fick endast ett mandat sammanlagt. Detta innebär att viljan att stävja EU:s strävan att öka detaljstyrningen av medlemsländerna knappast kommer att vara särdeles stark under den kommande mandatperioden - åtminstone inte när vi ser på den finländska representationen. Detta innebär att Finland som land också kan räknas till valets förlorare.

--- 

Detta nu som en kortfattad och snabbt ihoprafsad analys. Mycket mer kunde, och borde, säkert sägas, men det får räcka så här den här gången.