Regnbågsfascismen i funktion

Debatten kring årets Kyrkhelg blir allt mer bisarr. Den senaste som valt att torgföra sin ilska mot evenemanget är idrotts- och ungdomsminister Sandra Bergqvist (SFP) som, likt flera av medias representanter som tyckt att de behövt ta del i drevet, visar upp en total okunskap om vad kyrkhelgsprogrammet egentligen handlar om. I en artikel under rubriken "Omvändelseförsök borde förbjudas" redogör Svenska Yle för Bergqvists märkliga funderingar.

Som tidigare har konstaterats handlar detta verkligen inte om något "omvändelseförsök" - lika lite som t.ex. ett hbtq-vänlig personporträtt i någon av våra dagstidningar gör det. Det handlar helt enkelt om ett personligt vittnesbörd. Det handlar om en människa som valt en annorlunda väg än de flesta idag och som berättar om detta sitt val. 

Det som är anmärkningsvärt här - och som i allra högsta grad borde vara kontroversiellt - är det som sker bakom det som synes ske i detta medieorkestrerade drev. Media, och nu också en minister och ett regeringsparti, försöker med hjälp av framför allt medias makt tysta en röst och en åsikt som avviker från dagens mainstreamåsikt. Det vill säga: Inskränka yttrandefriheten. 

Detta sker alltså med hjälp av medias makt och med hjälp av falska argument och påstådd omsorg om tänkta hbt-personer som eventuellt kan komma att åhöra vittnesbördet i fråga. 

Detta borde alla reagera kraftigt på. Men tyvärr är reaktionerna på medias fascistoida tendenser här synnerligen lama. Närmast obefintliga. Men åtminstone här kan du få läsa det: Här ser vi, i praktiken, hbtq-ideologins tillskyndares allt mer totalitära och fascistoida drag. Tysta oliktänkarna! Bort med dem!

---

Igår nåddes vi av nyheten att Kyrkans Ungdom, en av arrangörerna för Kyrkhelgen, inte längre vågar stå för det bibliska vittnesbördet och för verklig mångfald. Detta var kanske inte oväntat, men det oaktat är det tragiskt att se hur lätt det tycks vara att falla till föga för världens sätt att tänka och medias (och vissa politikers) påtryckningar. Jag ids inte säga desto mer om detta avfall, men jag konstaterar att det som sägs i de nyhetsartiklar som talar om denna sak kommer synnerligen nära det jag tidigare har kallat "kvarnstensteologi".   

Det som däremot kan påtalas är det tydliga rovdjursbeteende som speciellt Svenska Yles artikel om Kyrkhelgen uppvisade. Likt en hop rovlystna vargar som identifierar och slår till mot hjordens svagaste lyfte Svenska Yle fram (endast) två av Kyrkhelgens arrangörer. Detta givetvis i akt och mening att få dessa två att falla ur ledet och så bli vargarnas rov. 

Så uppmaningen jag gav tidigare är allt viktigare: Du som värnar om sanningen och om Kyrkhelgen: Be för arrangörerna! Speciellt för de personer som har hamnat att klä skott för medias brutala drev. De behöver all förbön de kan få just nu.

Samtal och bön 29/8

Alla som följer nyheterna i media har kunnat lägga märke till att attackerna mot biblisk kristen tro har trappats upp ordentligt också här i våra nejder de senaste dagarna. Denna gång är det Kyrkhelgen i Karleby som har hamnat i fokus, men vi vet att dessa attacker ytterst handlar om våra medmänniskors eviga väl eller ve. 

Därför är det just nu oerhört viktigt att vi som kristna ropar till Herren om vishet, kraft och ståndaktighet för vår egen del men framför allt behöver vi be om att Herren skulle förbarma sig över alla de som ännu inte lever i en frälsande tro på honom att de skulle bevaras från att ryckas med i drevet och därmed dra ytterligare blindhet över sig själva.

Vi samlas igen i kväll, om Herren så vill, klockan 19 i Ytteresse bönehus för samtal och bön. Alla som vill samtala om och be för aktuella ämnen är varmt välkommen med!  

Om det mediala anfallet mot Kyrkhelgen

Den offentliga debatten (läs: smutskastningen) av årets Kyrkhelg fortsatte igår på ledarplats i ÖT. Anna Sourander tar till det grova artilleriet och använder ord som "brottsligt" och "andligt våld" när hon kastar sten mot evenemanget. 

Jag ids inte gå in alla huvudlösheter i hennes ledartext, men några saker kan jag inte låta bli att lyfta fram. Hon skriver att "Bakers personliga vittnesbörd kan jämställas med ett så kallat omvändelseförsök." Något som alltså, enligt Sourander, kan "tolkas som brottsligt" i flera länder. 

Notera att detta bara är fråga om Souranders egna fantasier. Ett vittnesbörd kan givetvis aldrig jämställas med omvändelseterapi (som tyvärr i vissa länder har blivit olagligt). Termen "omvändelseförsök" är också det Souranders egen uppfinning. Baker kommer, om jag har förstått det rätt, att berätta om sig själv och sina egna livsval. Om detta är ett problem, ja då har vi nog sannerligen större problem. Alltså när det gäller yttrande- och åsiktsfrihet. 

Jag kan inte begripa vad Sourander är ute efter här - om det alltså inte handlar om att allvarligt vilja inskränka yttrande- och åsiktsfriheten. 

Ännu konstigare blir det när Sourander skriver: "Det är sorgligt att arrangörerna inte ens bemödat sig om att även ha program som erbjuder alternativ till omvändelsetanken. Ingenstans i programmet medverkar exempelvis någon från Regnbågsrörelsen ..." 

Detta är ju bara så oerhört genomskinligt. Om du inte förstår vad jag menar kan du tänka dig att hon i stället skulle skriva om ett Pride-evenemang och säga samma sak gällande "alternativ" till arrangörerna där. Nå, det skulle hon givetvis inte göra. Den så omhuldade "mångfalden" gäller nämligen bara för vissa och bara i en riktning. Enfald är en bättre beskrivning. Likriktning likaså. 

Så tar Sourander till det verkligt tunga artilleriet när hon skriver: "Hur många fler sexuellt förvirrade ungdomar har de ultrakonservativa kristna kretsarna i Österbotten gjort illa?"

Detta är alltså det tunga artilleriet. Dels för att det säkert finns en gnutta sanning i det hon skriver. Sexualiteten är en oerhört känslig sak, och det kan förstås inte uteslutas att det också i kristna sammanhang någon gång har skett övertramp och ordval som inte alltid har varit de bästa. Men framför allt har det ofta skett misstolkningar och missförstånd - Sourander lyfter i sin ledartext fram en person som många gånger och i många sammanhang har visat att han har misstolkat det kristna budskapet när det gäller homosexualitet. Den stora frågan i det sammanhanget blir då: Ska kristna och den kristna tron verkligen hållas ansvariga för att i och för sig känsliga personer allvarligt misstolkar det som framförs? (Detta är den kanske mest centrala frågan här, och den får jag säkerligen orsak att återkomma till flera gånger.)  

Men jag skulle vilja vända på Souranders resonemang: Hur många (sexuellt) förvirrade ungdomar har dagens värdenihilistiska och människofientliga samhälle gjort illa? Då tänker jag förstås på sådana som skulle vilja göra rätt när det kommer till sexualiteten men som har förletts till promiskuitet av ett samhälle där allt är tillåtet? Eller alla de barn/unga som upplever könsdysfori och som har utsatts för direkt skadlig påverkan av samma samhälle och som, i värsta fall, har förletts till att undergå direkt skadliga medicinska åtgärder av samma samhällsströmning? 

Sourander kastar faktiskt sina tunga stenar i ett glashus. Men det tragiska är att hon inte själv inser det.  

Om vad den kristna tron är - och vad den inte är

Det var förstås bara en tidsfråga innan media skulle snappa upp - och kritisera - Ray Bakers ("Varför jag inte är gay trots att jag gillar killar") medverkan i höstens Kyrkhelg i Karleby. Så skedde nu idag i.o.m. att ÖT lyfter fram detta och låter två röster kraftigt kritisera kyrkhelgsprogrammet. 

Jag känner inte Ray Baker och jag är heller inte med och planerar Kyrkhelgen, men vi har deltagit varje gång den har ordnats och vi ser som familj fram emot att få delta i år igen. Även om jag börjar ha nog av just denna fråga (och mer än gärna skulle se att världen slutade driva den så att vi därmed skulle slippa reagera på lögnerna) ser jag fram emot att höra vad Baker har att säga. 

Nåväl. Nu har alltså ÖT fått vittring på vad som är på gång och har, tydligen mer än gärna, dragit igång drevet. Karleby svenska församlings kyrkoherde Per Stenberg får försvara arrangörerna, och trots att han själv inte har varit med och planerat helgen gör han detta med den äran. (Vi får be för honom, för Karleby svenska församling och för alla arrangörer emedan detta drev torde kunna bli både långvarigt och hårt!)

Det som står ut i ÖT:s artikel är ett par saker i det som Bo-Göran Åstrand säger. Dels blir det mer än tydligt att den "mångfald" som stiftet för fram i hbtq-frågan i själva verket inte är något annat än enfald. Likriktning, med andra ord. Åstrand menar helt tydligt att det enda som borde få komma fram är det som världen har att säga i denna fråga. (Tänk att det gått så långt att en biskop talar med världens röst!) Det som borde vara kyrkans tydliga och enstämmiga röst i denna fråga är, enligt Åstrand, idag "en marginell åsikt inom kyrkan". Min fråga är: Har det verkligen gått så långt? 

Sedan talar Åstrand om att församlingen ska vara en "trygg plats". Med detta menar han inte att den som kommer till församlingen ska kunna känna rent fysisk trygghet, utan "tryggheten" förklaras av det han säger i det följande: "Den som kommer till kyrkan ska inte ifrågasättas". Med detta menar Åstrand att den människa som kommer till kyrkan inte ska ifrågasättas gällande sina livsval. 

Det är givetvis sant att människan inte ska ifrågasättas. Syndare är och ska vara välkomna till kyrkan - om inte skulle kyrkbänkarna konstant vara tomma. Men påståendet att en människas gärningar och livsval inte ska ifrågasättas är så fel det kan vara. Eller om vi säger det rakt ut: Det Åstrand gör sig till tolk för är inte kristendom utan en helt annan religion. Vilken vet jag inte och om jag säger det som det är så bryr jag mig inte heller. Men som sagt: Kristendom är det inte. (Tänk att det har gått så långt att vårt stift har en biskop som representerar en annan religion än kristendomen!) 

Saken är nämligen den att Guds lag alltid ska, ja inte bara ska utan MÅSTE, ifrågasätta våra gärningar och våra val. Om en människa som kommer till kyrkan inte blir ifrågasatt på detta sätt begår den som står i predikstolen faktiskt tjänstefel. Så alltså uttryckligen i en kristen kyrka. Inom Åstrands religion gäller uppenbarligen något annat. 

Men det slutar förstås inte där. Det kristna budskapet är att vi får vara med trots våra felaktiga val och gärningar. I en kristen kyrka förmedlas syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn till alla som bekänner sin synd och vill överge den. (Och det frågas inte ens efter hur bra man lyckas, det är viljan som räknas!) I en kristen kyrka slutar det inte med lag, utan det slutar alltid med evangelium. I en kristen kyrkan får alla syndare höra avlösningens ord - vi får höra att vi får vara med trots att vi är syndare. Ja, och det slutar inte ens där. I en kristen kyrka får vi vara med och be om kraft att kämpa mot vår synd och våra onda böjelser, och när vi går ut ur en kristen kyrka får vi gå i frid med Gud, rena och rättfärdigförklarade. Trots att vi har gjort, och säkerligen också i framtiden kommer att göra, felaktiga val. 

Men i en kristen kyrka slätas synden aldrig över och framför allt bejakas den aldrig. Den ifrågasätts. Den bekänns. Och framför allt förmedlas syndernas förlåtelse. 

Så alltså i en kristen kyrka.

Om rättesnöret

Den konflikt i Petrus församling som ledde till att Puls-gemenskapen lösgjorde sig från församlingen går, åtminstone enligt Svenska Yle, tillbaka på ett så kallat "mångfaldsdokument" som den nya kyrkoherden valde att implementera trots att församlingsrådet motsatt sig detta. 

Jag har inte bekantat mig med dokumentet i fråga, men var och en kan säkert själv göra en kvalificerad bedömning av vad dokumentet innehåller. Notera här att jag inte kommenterar dokumentet i sig, jag får kanske orsak att göra det sedan jag (eventuellt) bekantat mig närmare med det. 

Det jag noterar är de ord Svenska Yle använder i sin artikel (och som de med stor sannolikhet fått från intervjun med Johannes församlings kyrkoherde Johan Westerlund): Mångfaldsdokumentet ska fungera som rättesnöre för verksamheten. 

Problemet här är att det för en luthersk församling bara finns, och kan finnas, ett rättesnöre för verksamheten, nämligen Bibeln. Att här införa ytterligare ett rättesnöre som, av allt att döma, på centrala punkter går tvärt emot det enda rättesnöret som kan och får finnas är inte bara problematiskt. Det är, med förlov sagt, grund för disciplinära åtgärder. Men sådana kommer givetvis domkapitlet inte att ta till. Disciplinära åtgärder är endast förbehållna sådana präster som vill hålla sig till det enda rättesnöret som kan och får finnas.

Demokratin i USA i kris

Demokraterna i USA går till val med att de vill "rädda demokratin", och faktum är att demokratin i USA verkligen är i fara. Men knappast på det sätt som framställs i media, alltså att republikanerna och Trump är demokratins fiender. 

Nej, demokratin hotas på andra sätt. I media har det gång på gång lyfts fram hur republikanerna gått in för att flytta gränserna för valdistrikten för att åstadkomma så fördelaktiga förhållanden som möjligt för att vinna val. Detta är givetvis något som inte är förenligt med demokrati så som vi gärna förstår den. 

¨Den senaste tiden har dock en ännu värre attack mot demokratin uppdagats. Demokraterna har gått in för att få bort de så kallade "tredje partiernas kandidater" från valsedlarna i de stater där valet i praktiken avgörs ("Swingstates"). Denna attack har speciellt drabbat det gröna partiets kandidat Jill Stein, som ju konkurrerar om väljarna som befinner sig långt till vänster på partiskalan. Alltså de väljare som därför aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på republikanerna utan kommer - i fall de ändå väljer att rösta - att rösta på den demokratiska kandidaten. Om detta synnerligen demokratifientliga drag lyckas kan det mycket väl avgöra hela presidentvalet.

Denna allvarliga attack på demokratin är alltså orkestrerad av det demokratiska partiet och därför skriver inte vänstermedias i USA om det - och därför seglar detta också under vår medias radar. 

Så ja, demokratin i USA är verkligen hotad. Men som sagt inte på det sätt som media målar upp det.

Om de orealistiska klimatmålen

 En av dagens nyheter är att oförmågan att uppfylla de (orealistiska) klimatmål som Finlands förhandlare på diverse klimatkonferenser har godkänt gällande trafiken kan komma att kosta Finland dryga böter. Detta enligt en färsk rapport från Finlands klimatpanel.

Detta är givetvis fullständigt galet, och med det budgetunderskott vi redan nu kämpar med har vi helt enkelt inte råd att betala några sådana böter. Den enkla lösningen är förstås att helt enkelt vägra göra det. Samtidigt torde det finnas orsak att utmana andra länders redovisning av hur de har uppfyllt sina klimatåtaganden. Ingen kan få mig att tro att t.ex. Italien, som sägs ha utsläppsrätter till salu, har klarat av att uppfylla sina åtaganden med sådan nit att det blir utsläppsrätter över. Vi vet att Finland (och Sverige) alltid har en strävan att vara bäst i klassen och att fusk med beräkningarna (för att undgå bestraffning) inte finns på bordet överhuvudtaget. Det samma kan däremot inte ens med bästa vilja sägas om alla andra länder.

Om det ändå i slutändan blir så att Finland tvingas betala böter för försummelse att uppnå de orealistiska mål våra förhandlare har godkänt bör dessa givetvis ställas till svars för det. Att godkänna vad alla visste var fullständigt orealistiska mål kan nämligen aldrig försvaras och bör definitivt leda till allvarliga följder för vederbörande. 

 

Språkpolisens anteckningar

Jag läser mycket, både nyheter på nätet och olika böcker. Både i fast form och som ljudböcker. Dessutom skriver jag mycket, både bloggtexter och böcker - bl.a. är jag som bäst inne på min femte roman. Det här betyder att jag har blivit bra bekant med det svenska språket, även om de böcker jag för tillfället läser (två romaner och en faktabok) alla är på engelska. Man kunde t.o.m. säga att jag har kommit att gilla språket och, om jag får säga det själv, blivit ganska bra på det. Detta också på så sätt att ett korrekt språk har kommit att bli något jag både strävar efter (för egen del) och uppskattar (när det gäller sådant andra skriver).

Därför reagerar jag också när jag ser artiklar, och framför allt böcker, som är skrivna på dålig svenska. Eller engelska. Eller finska. När det gäller andra språk är mina kunskaper på den nivån att jag inte kan bedöma huruvida språket är bra eller inte. Men jag reagerar alltså. 

Den senaste tiden har jag ofta riktigt hoppat till där jag suttit och läst nyhetsartiklar där diverse småord har lämnats bort. Första gångerna jag läste sådana artiklar tänkte jag att det var ett slarvfel, men ju fler artiklar med denna defekt jag har snubblat över desto osannolikare har jag kommit till att så verkligen är fallet. Jag har insett att det är länge sedan mediehusen slutade korrekturläsa sina alster, och när så skedde föll nivån på språket i artiklarna ganska drastiskt. Ett sådant exempel hittade jag strax innan jag började skriva denna text - en journalist på ÖT envisas i sin artikel med att skriva om "Flodpärlsmusslan" i stället för det korrekta "Flodpärlmusslan". Och ja, jag vet att detta är en petitess, men jag reagerar som sagt på slarv med språket och tål inte dylikt "smusslande". 

Men detta med småorden torde vara fråga om något annat. Jag undrar om det är AI som är skyldigt? Kan det nämligen vara så att artiklar numera granskas automatiskt med AI och att det är AI som är att skylla för de frånvarande småorden? Låt mig ge ett exempel på en mening där inte bara ett utan två ord har fallit bort. Igen saxar jag från ÖT och en artikel om Jaros osannolika förlust senaste söndag. "Det var ett försök att få med Eremenko i boxen eftersom han är bra på höjddueller. Vi många hörnor och några var riktigt farliga, men det känns som att det inte spelade någon vad vi hittade på denna dag."

Orden som saknas är förstås "hade" och "roll". 

---

Ja, jag vet att någon säkert uppfattar detta som att jag är småpetig. Men ett korrekt språk ÄR viktigt. Nu undrar jag om det är någon annan som har märkt denna nya trend inom nyhetsjournalistiken eller om det, trots allt, bara är en slump och några enstaka fall det handlar om?

Om presidentracet i USA

Demokraternas partikonvent pågår som bäst i Chicago, och därmed fortsätter Kamala Harris "smekmånad" med media och väljarna ännu denna vecka.

Media lyfter fram att Harris´ kampanj har fått en flygande start och att hon är mer populär än någonsin. Problemet med detta är dock att det inte är Harris som är populär utan det är den bild av henne som media har manat fram som rider på popularitetens vågor. Eller som konservativ media uttrycker det: Media har återuppfunnit Harris.

Detta går igen också i de hyllningstal som hålls på partikonventet. Den Harris som hyllas i alla tonarter är långt ifrån den Harris som har existerat i den verkliga världen fram till nu. Sanningen är att Harris egentligen inte har åstadkommit någonting alls under de år hon har varit aktiv politiker. Den egentligen enda uppgift hon hade som vicepresident, alltså gränsfrågan, misslyckades hon totalt med. I själva verket är hon ett oerhört dåligt alternativ som presidentkandidat, och den stora frågan är bara hur länge denna teater kan fortsätta.

Det är tacksamt att media, åtminstone här (jag har inte koll på vänstermedia i USA) allt mer har börjat uppmärksamma detta att Harris så småningom måste börja visa sig och verkligen göra något för att få den mediehajp som pågår att rulla vidare.

Det ska bli mycket intressant att se hur demokraterna (och media - symbiosen är påtaglig och alldeles fullständigt uppenbar) kommer att försöka tackla detta enorma problem som de har framför sig. Men Biden för fyra år sedan kunde de gömma honom i en källare med hänvisning till Covid och låta media driva hans kampanj mer eller mindre helt utan honom. Men det går inte nu.

Den, eller de, debatter som kommer att hållas mellan Trump och Harris kommer att få mycket stor betydelse. Det skulle verkligen inte förvåna mig om demokraterna på något sätt skulle försöka slingra sig ur dessa. Med hjälp av något märkligt svepskäl. Detta är en sak som åtminstone jag kommer att hålla ögonen på i höst. Jag vet inte hur mycket Trump har att vinna på att delta i dessa debatter, men Harris har definitivt allt att förlora. 

---

Överlag kör dock media här fortsättningsvis fullständigt på med sitt glansbildsmålande av Harris, så till den grad att det blir närmast skrattretande. Ibland går idealiseringen av Harris så långt att journalisterna inte ens anser sig behöva försöka dölja att de kopierar det som vänstermedia i USA skriver. Ett verkligt lågvattenmärke och ett studium i Harris-idealisering bjöd ÖT och ledarskribenten Ari Sundberg på för några dagar sedan. Oj, oj, och suck, suck säger jag bara. Hur blåögd kan en ledarskribent få vara? 

Varför slå sönder?

Jag läste idag på Kyrkpressen att en stor del av Puls-gemenskapen i Petrus församling lämnar församlingen och går in för att fortsätta verksamheten inom Puls i egen regi. Det är ingen överraskning att så sker eftersom det en längre tid har varit tydligt att många inom denna gemenskap inte har varit på samma linje som den av domkapitlet valda nya kyrkoherden Pia Kummel-Myrskog. Valet, som skulle göras av församlingsrådet, blev oavgjort och därför kom domkapitlet att göra det slutgiltiga valet. Trots att valberedaren, Ulrik Sandell, kommit till att den andra kandidaten (t.f. kyrkoherden Ronny Thylin) skulle ha varit mer lämpad för uppgiften valde domkapitlet ändå Kummel-Myrskog till tjänsten. 

Under sommaren har det i skymundan förts en del diskussioner om domkapitlets agerande. Kanske framför allt när det gäller Karleby församling, men även när det gäller Petrus. Frågan som har hörts i dessa diskussioner är varför domkapitlet aktivt går in för att slå sönder och förstöra de några församlingar som ännu fungerar någorlunda i vårt stift. I Karleby har, enligt de uppgifter jag har fått del av, gudstjänstdeltagandet sjunkit ordentligt sedan den kvinnliga prästen som domkapitlet förordnade dit inledde sitt arbete. Det har, vad jag har förstått, inte heller riktigt fungerat med den nye manlige prästen i församlingen, något som domkapitlet också, indirekt men dock, också får ta på sitt konto. Vad jag har förstått har situationen i Karleby gått så långt att någon eller några av de anställda har sökt sig bort från församlingen.Och nu alltså detta med Petrus och Puls-gemenskapen. 

Frågan som har ställts i det tysta i diskussioner över kaffebord och vid grillbrasor är alltså varför domkapitlet aktivt går in för att slå sönder de församlingar som ännu fungerar. Är det fråga om ett behov och en vilja att främja "mångfald" i både ämbete och lära? Eller handlar det om något annat? Slutresultatet är i vilket fall som helst bedrövligt. Vestigia terrent, som det heter på det bättre språket. 

Jag inser att det kan vara känsligt att lyfta fram denna fråga på detta sätt, men jag upplever att det måste göras. Knappast kommer någon från domkapitlet att svara, men deras skamliga beteende behöver påtalas. 

Så igen: Varför på detta sätt slå sönder det som fungerar?

Dags att tänka om?

Förra veckan presenterade finansministeriet sitt förslag till nästa års budget. Trots det stora nedskärningspaketet som regeringen sjösatt landar budgeten på erbarmliga minus 12,2 miljarder. Detta är siffror som säger väldigt mycket om Finlands ekonomi, och alla torde förstå att detta inte kommer att kunna fortsätta på detta sätt. Oppositionen har anklagat regeringen för bristande insatser när det gäller att få ekonomin att växa, och det finns helt säkert fog för denna kritik. Men frågan är vad som kunde ha gjorts annorlunda i den situation vi nu befinner oss i? Vissa kosmetiska saker kunde säkert har gjorts, men den stora bilden förblir ändå oförändrad. Något det faktum att oppositionen, när de partierna var i regeringsställning, inte heller visade sig ha några redskap för att vända på skutan tydligt visar.  

Framtiden ser dessutom mycket dyster ut. Konkursvågen bland små och medelstora företag (och stora byggföretag) tilltar fortsättningsvis, arbetslösheten ökar och vårt "nya Nokia" - skogsindustrin - är i kris p.g.a. de höga råvarupriserna. Vilket i sin tur beror på att importen från Ryssland har strypts.

Jag tror att vi i denna situation behöver säga det som ingen får eller vågar säga. (Även om jag har varnat för detta flera gånger här på bloggen.) De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland har drabbat den finländska ekonomin oerhört hårt. Detta samtidigt som Ryssland, som har förvandlat sin ekonomi till en krigsekonomi, inte alls lider av sanktionerna på ett sådant sätt som tanken var. Frågan är: Är Finland det land som har drabbats allra hårdast av dessa sanktioner? 

Detta är något som absolut borde undersökas - grundligt och förutsättningslöst - och om det visar sig att så faktiskt är fallet borde något göras. Jag säger givetvis inte att sanktionerna borde avskaffas. Rysslands anfall på Ukraina kan inte nonchaleras och bör få följder på alla områden, men ifall sanktionerna inte fungerar och det visar sig att det är andra länder som får ta smällen borde en korrigering i hur sanktionerna utförs absolut övervägas. Kanske också EU borde upprätta någon form av krisfond som skulle stöda de länder som drabbats hårdast av sanktionerna? Detta skedde i samband med Corona-pandemin, så varför inte också nu? 

---

Sedan noterar jag med tillfredsställelse att Tyskland har utfärdat en efterlysning på en ukrainsk man som misstänks för Nordstream-sabotaget. Jag skrev, när det begav sig, att Ryssland (som sitter på stängkranarna) inte hade någon som helst orsak att spränga sina egna gasledningar, men de "experter" som intervjuades i media (liksom de flesta av den kritiska kommentatorerna här på bloggen) hävdade att det måste vara Ryssland som ligger bakom. 

Nå, vad kan vi lära oss av detta? Ja, kanske framför allt att det, inte ens i en krigssituation, lönar sig att kasta logiken och det kritiska tänkandet över bord...

Om exitplanen

Vi deltog i helgen i en härlig missionsfest i Kronoby, och vid sidan av den goda undervisningen och den fina gemenskapen blev det också tid för en del mer allvarliga samtal. I flera av dessa kom situationen i världen upp, och i speciellt ett samtal kom vi in på den totala blindhet och ovilja till fred som tycks ha drabbat hela det politiska etablissemanget i väst. Vi kom också in på medias totala enkelspårighet och den rent av aggressiva hållningen mot allt och alla som försöker göra ens någon liten trevare efter fred.

Känslan just nu är, som jag har skrivit i tidigare texter också, att ledarna och media i väst springer blint rakt mot stupet och gör alla fel man kan göra på vägen mot den stora katastrofen. Det är precis som om de skulle vilja ha ett storkrig med allt vad det kommer att innebära av kärnvapenkrig och förstörelse. Samtidigt som de tycks tro att de för en god kamp och att de gör det rätta.

Jag vet förstås inte vad denna blindhet beror på, men den vishet vi människor kan få del av genom läsande av Guds ord kan eventuellt låta oss förstå att det inte till någon liten del handlar om en blindhet som kommer av att vi har förkastat Gud, hans vilja och av ett undertryckande av sanningen och det att vi har struntat i kunskapen om Herren Gud. Inte heller kan vi bortse från det faktum att de länder, och de ledare, som nu svamlar på i denna totala blindhet alla har förkastat den självklara vetskapen att det finns två kön och att äktenskapet är en institution som innefattar en man och kvinna. Den som har följt denna blogg under en längre tid har förstås läst att jag har varnat för att detta kommer att leda till någon form av dom, men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att detta straff skulle komma i denna form. Men när vi nu ser det hända går det förstås inte att säga att det på något sätt är konstigt eller i strid med Guds ord och hans handlande med oss människor i äldre tider. All möjlig blindhet har ofta följt på upproret mot Herren.

Efter denna långa inledning kommer jag nu till det som jag vill säga idag.

Vi vet förstås inte vad framtiden för med sig. Kanhända låter Herren denna smällknut vi har försatt oss i desarmeras och allt bara rinna ut i sanden. Eller så går vi rakt in i en stor katastrof. Men oberoende av vad som väntar oss är det just nu viktigare än någonsin tidigare att se till att vi har allt klart med Herren. Som jag har sagt vid ett flertal tillfällen också här på bloggen: Det är av yttersta vikt att vi alla har vår exitplan ur denna världen i skick.

Människan är nämligen en evighetsvarelse, och när detta livet är slut tar evigheten vid. Denna kan vi tillbringa antingen tillsammans med Herren i en evig härlighet och en härlig evighet – i det vi kallar himlen – eller så får vi tillbringa den utan Herren i vad som därför kommer att vara en evighet av mörker och elände – det vi kallar helvetet.

Allt handlar om Jesus och vår relation med honom. Inga goda gärningar och ingen egen förtjänst duger eller räknas. Allt vårt eget är nämligen fläckat av synden. Det enda som duger inför Guds domstol och hans tron är Jesu förtjänst och hans gärningar. Den som går in i evigheten tillsammans med Jesus får räkna hans fullkomliga gärningar och hans förtjänst som sin egen. Alla andra måste lita till sig själv och sina egna ofullkomliga gärningar och sin egen förtjänst. Och då går det illa.

Vi behöver därför alla pröva oss själva. Har vi vår exitplan klar? Lever du i trons gemenskap med Herren Jesus? Om du, liksom jag, gör det kan vi möta precis vad som än framtiden för med sig med stor förtröstan. Om du däremot inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus, då vill jag råda dig att så fort som möjligt se till att få det rätt ställt med honom. Vi vet som sagt inte vad framtiden för med sig, men det ser inte bra ut. Det vi ser just nu är en massa blinda ledare som sitter på en hel hop kruttunnor och leker med elden. Om detta slutar med annat än en enorm smäll är det bara för att Guds nåd, barmhärtighet och tålamod visar sig vara så mycket större än vår galenskap.     

Dumt, så oerhört dumt!

Jag begriper mig verkligen inte på demokraternas valstrategi inför höstens presidentval i USA. Förväntningarna, och förhoppningarna hos dem som hoppas att demokraterna ska vinna valet, var väl närmast att Harris skulle välja en moderat mittendemokrat till sin vicepresidentkandidat för att fria till den, trots allt, stora gruppen som står mitt emellan de båda partierna. Detta skulle ha gjort att hennes närmast omöjliga uppgift att slå republikanerna och Trump i valet eventuellt skulle ökat något. Men vad gör hon? I stället väljer hon att gå till val tillsammans med Tim Walz, en om möjligt ännu mer vänstersinnad politiker än hon själv är. (T.ex. Svenska Yle konstaterar att detta var ett frieri till de progressiva väljarna.) 

Det verkar som om demokraterna gör allt de kan för att förlora höstens val. Som om de skulle vilja att Trump ska vinna.

Som sagt, jag begriper verkligen inte detta. Som jag ser det finns det tre möjliga förklaringar på detta (ursäkta språket!) fullständiga idiotdrag - och det första är det absolut mest troliga. 

1. De har fullständigt tappat kontakten med verkligheten. USA är INTE vänstervridet. Att gå till val med två vänsterradikaler på valsedeln visar att de inte har begripit detta. Något som i och för sig inte alls förvånar. Identitetspolitik och woke överlag är både förblindande och fördummande. 

2. De har insett att de inte kan vinna detta val, varför det är lika bra att lägga sig platt och satsa på valet om fyra år. 

3. De beter sig om Finlands ishockeylandslag gjorde i VM 1987. I stället för att satsa för att vinna (över Tyskland) visste de att de hade ett ess i rockärmen i form av ett regelbrott (Fallet Sikora) som i slutändan ändå skulle ge dem segern genom protest. (Något som slog fullständigt fel när det visade sig att arrangörerna struntade i regelboken...) Med andra ord: Demokraterna har något i rockärmen som de vet, eller tror sig veta, att kommer att ge dem presidentposten trots att de får stryk i valet. Vad detta är kan vi förstås bara spekulera i. Kanske de rättsprocesser som de har dragit igång mot Trump? Kanske (hemska tanke) ett regelrätt maktövertagande (givetvis för att "rädda demokratin")? 

Vem vet. Men som sagt är det första alternativet ändå det överlägset mest troliga.

"Jesus is Lord"

Den som såg på damernas 5000 metersfinal i OS igår kunde, i direktsändning, se hur en av de tävlande efter målgång visade upp baksidan av sin nummerlapp på vilken orden "Jesus i Lord" var skrivna. Detta var givetvis ett trevligt och välkommet vittnesbörd som gjorde åtminstone mig glad. Nu i morse hörde jag om diskningsskandalen gällande loppets tvåa Faith Kipyegon och en påstådd trängning av en annan tävlande under det nästsista varvet av tävlingen. Denna diskning upphävdes sedan efter en motprotest och har sedan kritiserats kraftigt av expertkommentatorer. Den påstådda trängningen var nämligen av sådan art att den på inga villkor borde ha renderat henne en diskvalificering. 

Eftersom det är allmänt känt att OS-arrangörerna är kraftigt allergiska mot alla former av kristet vittnesbörd (bl.a. annat den brasilianska skejtaren Rayssa Leal fick höra att hon skulle bli diskvalificerad ifall hon gjorde det) tänkte jag att jag borde kolla upp vem av de tävlande det var som visade upp orden på baksidan av sin nummerlapp. Så att det bara inte var därför Kipyegon blev diskad och trängningen bara var ett svepskäl. Så jag gick in på arenan och såg målgången och firandet en gång till. Döm om min stora förvåning när Yle helt kallt hade gått in och klippt bort detta vittnesbörd! 

Uppenbarligen är dessa ord "Jesus is Lord" så farliga att de inte får visas upp på detta sätt. Behöver jag säga att mina redan oerhört låga tankar om Yle efter detta är, om möjligt, ännu lägre?

Så nu vet jag ännu inte vem av de tävlande det var som avgav detta frimodiga vittnesbörd, och Google har inte heller kunnat hjälpa mig. Om du som läser detta vet vem det var får du gärna skriva det i kommentarfältet!