Om presidentracet i USA

Demokraternas partikonvent pågår som bäst i Chicago, och därmed fortsätter Kamala Harris "smekmånad" med media och väljarna ännu denna vecka.

Media lyfter fram att Harris´ kampanj har fått en flygande start och att hon är mer populär än någonsin. Problemet med detta är dock att det inte är Harris som är populär utan det är den bild av henne som media har manat fram som rider på popularitetens vågor. Eller som konservativ media uttrycker det: Media har återuppfunnit Harris.

Detta går igen också i de hyllningstal som hålls på partikonventet. Den Harris som hyllas i alla tonarter är långt ifrån den Harris som har existerat i den verkliga världen fram till nu. Sanningen är att Harris egentligen inte har åstadkommit någonting alls under de år hon har varit aktiv politiker. Den egentligen enda uppgift hon hade som vicepresident, alltså gränsfrågan, misslyckades hon totalt med. I själva verket är hon ett oerhört dåligt alternativ som presidentkandidat, och den stora frågan är bara hur länge denna teater kan fortsätta.

Det är tacksamt att media, åtminstone här (jag har inte koll på vänstermedia i USA) allt mer har börjat uppmärksamma detta att Harris så småningom måste börja visa sig och verkligen göra något för att få den mediehajp som pågår att rulla vidare.

Det ska bli mycket intressant att se hur demokraterna (och media - symbiosen är påtaglig och alldeles fullständigt uppenbar) kommer att försöka tackla detta enorma problem som de har framför sig. Men Biden för fyra år sedan kunde de gömma honom i en källare med hänvisning till Covid och låta media driva hans kampanj mer eller mindre helt utan honom. Men det går inte nu.

Den, eller de, debatter som kommer att hållas mellan Trump och Harris kommer att få mycket stor betydelse. Det skulle verkligen inte förvåna mig om demokraterna på något sätt skulle försöka slingra sig ur dessa. Med hjälp av något märkligt svepskäl. Detta är en sak som åtminstone jag kommer att hålla ögonen på i höst. Jag vet inte hur mycket Trump har att vinna på att delta i dessa debatter, men Harris har definitivt allt att förlora. 

---

Överlag kör dock media här fortsättningsvis fullständigt på med sitt glansbildsmålande av Harris, så till den grad att det blir närmast skrattretande. Ibland går idealiseringen av Harris så långt att journalisterna inte ens anser sig behöva försöka dölja att de kopierar det som vänstermedia i USA skriver. Ett verkligt lågvattenmärke och ett studium i Harris-idealisering bjöd ÖT och ledarskribenten Ari Sundberg på för några dagar sedan. Oj, oj, och suck, suck säger jag bara. Hur blåögd kan en ledarskribent få vara?