Mitt svar i kyrkofrågan, del 1/3

I dessa dagar är det alltid en fråga som kommer upp när kristna vänner träffas, tycks det mig. "Hur länge kan vi vara kvar?" Givetvis är det medlemskapet i kyrkan som frågan handlar om. Det är förstås Björn Vikströms bok som ligger bakom, liksom vår kyrkas famlande och vacklande överlag. Men det faktum att biskopen i Borgå är en av de värsta villolärarna vår kyrka har sett på länge är nog huvudorsaken. Marko Sjöblom ställde också för en tid sedan samma ytterst relevanta och viktiga fråga här på bloggen, och följde upp den med en direkt fråga till mig. "Hur länge skall och kan vi verka inom ett kyrkosamfund där allt fler dignitärer öppet står emot Guds ord och förklarar vitt till svart och svart till vitt?" "Kristian, vad är ditt eget svar?"

Jag konstaterade att jag inte har något klart svar på denna fråga, men frågan har inte lämnat mig i fred. Speciellt inte som flera av mina goda vänner under de senaste månaderna har ansett att gränsen för vad de kan acceptera har överskridits och de därför har tagit det smärtsamma beslutet att gå ut ur kyrkan. Nu har jag hunnit fundera en aning mera, och mitt svar, som ännu är under bearbetning, är sådant att det eventuellt går att sätta på pränt. Vi får se vad det blir till, jag är åtminstone beredd att försöka. Det kommer att bli en lång text känner jag på mig, mycket längre än vad som är brukligt och ens önskvärt på bloggen. Men ämnet är viktigt, så jag tar mig den friheten. (Efter att texten var klar insåg jag ändå att den blev för lång, varför jag delar upp den i flera delar.)

Det är förstås många saker vi behöver ta i beaktande när vi funderar på vårt förhållande till kyrkan. Dels finns varningarna och uppmaningarna, för att inte säga förbuden, när det gäller samröre med villolärare. Vår kyrka och framför allt vårt stift leds idag som sagt av uppenbara villolärare. Detta kunde givetvis lösas med att helt enkelt skriva ut sig och på det sättet kapa banden till villolärarna och deras irrlära. Men samtidigt finns det i kyrkan många församlingsmedlemmar och även präster som vill hålla sig till Guds ord och som inte är beredda att ta ett sådant steg. Vad händer ifall alla som vågar säga ifrån och varna för villoläran och villolärarna bara tar sitt pick och pack och går? Jag menar att vi inte kan lämna fåren i händerna på herdar som leder hjorden på galna vägar.

Dessutom är vår kyrkas lära, åtminstone på papperet, rätt och god. Som en bibellärare sade när frågan om utträde kom på tal: Varför ska vi gå ut om vi, när vi går, får ta bekännelsen under armen och bära den ut med oss? Vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf slår an grundtonen för hela vår kyrka och dess lära, och så länge denna paragraf står kvar orörd går det väl att motivera att stanna kvar – om än vår kyrka i praktiken har brutit mot denna sin kyrkoordnings kungsparagraf.

När vi talar om kyrkan så brukar vi kunna använda bilden av en mor. Kyrkan är vår mor i andligt hänseende. När vi diskuterar frågan om att stanna eller att gå kan man ta till bilden av den sjuka modern. "Inte lämnar vi vår mor när hon är sjuk." Men hur är det om vi konstaterar att vår mor har en dödlig, smittsam sjukdom som också vi kan drabbas av om vi umgås med henne? Då får vi, hur svårt det än känns, lov att hålla ett visst avstånd till henne, men det innebär förstås inte att vi förskjuter henne eller slutar be för henne att hon ska tillfriskna. Tvärtom kommer vi att be så mycket mera och intensivare. Men samtidigt ser vi noggrant till att inte också vi drabbas av hennes sjukdom.

Mitt svar blir alltså, kort sagt, följande: Jag stannar kvar så länge jag får. Och kan. Eller rättare sagt: Detta är mitt svar just nu. När situationen ändras kan också min position förändras. Men i detta nu är det så här jag ser på saken. I följande texter får jag återkomma till hur detta stannande kvar kan göras rent praktiskt och vilka åtgärder vi ändå behöver ta till för att kunna stanna kvar – och även för att förbereda oss för en framtid innanför eller utanför kyrkan.