J’accuse

För en tid sedan fick jag e-post av broder N. Han ville berätta för mig att han och hans fru hade skrivit ut sig ur vår kyrka och också varför de hade tagit detta smärtsamma beslut. En tid senare fick jag höra att broder T. och hela hans familj hade gjort samma beslut, och i dag pratade jag med broder D. som berättade hur han mognat fram till beslutet att skriva ut sig ur vår kyrka. Tre goda vänner och bröder i kampen för "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" som under en kort tid har tagit steget ut ur kyrkan. Tre ansvarsbärare som i olika uppgifter tjänat i vår kyrka men som nu ansett att den kyrka de vuxit upp inte längre är sådan att de varken vill eller kan vara med i den längre.

Det här är så oerhört tragiskt! Broder D. sade att det att han gått ur inte är någon förlust för kyrkan, men jag är av helt annan åsikt. Han, teologen och ledaren som vår kyrka så nödvändigt skulle behöva idag och i framtiden, fick ingen prästvigning. Biskopen och kyrkans/stiftets ledning ansåg sig inte behöva honom, så han fick söka sig ett "civilt" arbete utanför kyrkan. Kanske började han t.o.m. tro att det faktiskt var så att han inte behövdes. Nå, nu vet jag att detta förstås inte är orsaken till att han skrev ut sig. Orsaken är att kyrkan fjärmat sig från den Herre vars namn hon bär, men ändå. För mig som ser på det hela lite från sidan så flyter dessa två saker ihop. Vår kyrka tar inte i tjänst de unga män som Gud kallar, som han har utrustat och avskilt till tjänst. I stället städslar biskoparna och kyrkoledningen personer som borde göra något annat, men eftersom de "rätta" åsikterna idag betyder så mycket mera än kvalitet och kvalifikationer blir det så här. Och kyrkan - och kyrkfolket - blir de stora förlorarna. Jag har sagt det förut, och jag säger det mer än gärna igen: Om vår kyrka skulle vara en kyrka värd namnet skulle broder D. om några tiotal år ha gått i pension som biskop. I stället får vi nu dras med en villolärande biskop som inte ens borde vara präst, och efter honom kommer något ännu värre. Sanna mina ord.

Jag återkommer hela tiden i mina tankar till orden som Björn Vikström skrev i insändaren i kp nr. 6. Hur han bedyrade att han och kyrkans ledning bär omsorg om de kvinnliga prästerna och om de församlingsmedlemmar som vill ha en kvinnlig präst. I den insändare jag skrev, och som blev refuserad uppenbarligen eftersom frågan är alltför känslig för att få ställas, efterfrågade jag Vikströms omsorg om alla de församlingsmedlemmar som vill ha en präst som vill hålla sig till Guds ord. Någon sådan omsorg finns uppenbarligen inte, och här ser vi nu en del av resultatet. Sådana män, och kvinnor, som vår kyrka så desperat behöver, sådana som bär ansvar ute i församlingarna och som vill vara lydiga den Herre de i dopet är förenade med, dessa visas nu på dörren. En kyrka som beter sig på detta sätt, som förringar, marginaliserar och tvingar ut sina mest trogna medlemmar kommer inte att kunna överleva.

Det vi ser nu är förstås resultatet av en lång process, men inte desto mindre en process vars fart har eskalerat något oerhört under bara de senaste månaderna och åren. Inte minst med att Björn Vikström gav ut boken "Monta rakkautta". Hur hårt detta än kan tänkas låta så måste jag säga att jag håller Björn Vikström ansvarig för den nu uppkomna situationen och det att vår kyrkas mest trogna medlemmar flyr kyrkan. Nå, nu betyder det kanske inte så mycket vem jag håller ansvarig, men jag fruktar att Kyrkans Herre också gör det samma. Och det är så oerhört mycket allvarligare.

Angående rubriken kan jag säga att jag inte pratar franska, men att jag fann den lämplig i detta sammanhang.