Utanför

Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod. Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. (Hebr. 13:11-14)

De som först läste detta, de hebréer som mottog hebréerbrevet, var på väg att tröttna. De hade råkat ut för motstånd för sin tros skull. De hade hånats för sin tro på Jesus och de sågs allmänt som lägre stående, kunde vi säga, för att de trodde nådens evangelium. Och det är ju så, det berättar också andra bibliska författare för oss, att korset i världen ses som en dårskap. Och de som tror på nådens evangelium ses som dårar av denna världens visa.

Det är faktiskt så här det ska vara. Förstås är det inget självändamål att det ska vara på det här viset, men så här ska det vara för att det är så här Guds ord säger att det är. Och det kommer att vara. Världen har alltid sett, och kommer alltid att se, på korset och på nådens evangelium som en dårskap. Om vi, som kyrkan i olika tider har försökt göra, försöker vinna världens respekt och gillande genom att tona ner nåden och sluta tala om korset är det i slutändan bara vi själva som är förlorarna. Visst. Vi kan kanske vinna vissa fördelar i världen. Uppnå en viss respekt och en viss – om nu inte gillande så åtminstone – acceptans. Men då blir den kristna tron till något annat än den är och ska vara.

All sann kristen tro måste vara sådan att den rör sig utanför stadsporten. Utanför murarna. Utanför lägret. Utanför de kretsar där denna världens visa, höga och förnäma människor rör sig. Helt enkelt för att det är där Jesus är. Och en kristendom utan Jesus är ingen kristendom. Den är något annat. All sann kristendom är förknippad med ett visst mått av vanära i världens och världens människors ögon. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. En vandring i Jesu efterföljd, i hans efterföljd som led under världens hån och som blev bespottad och till sist avrättad på det nesligaste sätt som fanns och finns, en sådan efterföljd kan inte gå genom denna världens upphöjda och förfinade salar.

Det här är det så oerhört lätt att glömma bort. Speciellt om och när vi som kristna vill vara accepterade och väl sedda. Men detta är något som vi får stava på. Igen och igen. För det är faktiskt så att "Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma." Det här får vi aldrig glömma bort. För gör vi det så står vi i omedelbar fara att dras till denna världens fina salar och fina sammanhang – och där finns som sagt inte Herren Jesus.

Men samtidigt får vi inte heller glömma Jesu ord, i Joh. 16:33, till hans lärjungar som såg svårigheterna i detta att stå utanför: "Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid I mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen."