torsdag 23 mars 2017

Varför ska vi gå?


"Skulle det inte vara lättast att bara gå?" Frågan har ställts efter de tre texterna jag under de senaste dagarna publicerat här rörande kyrkofrågan. Och visst, mycket skulle säkert vara lättare på det viset. Men jag skulle vilja kontra med en motfråga: Varför är det vi som ska gå?

Ja, varför ska vi gå? Varför inte de andra? Vi delar vår kyrkas tro och hennes bekännelse, vi har den bibelsyn som det ges uttryck för i bekännelseskrifterna och i kyrkoordningens första paragraf och vi bär på och försöker levandehålla det reformatoriska arvet. Det är inte vi som har orsakat och orsakar den svåra splittring som vår kyrka drabbats av. Så varför ska vi gå? Borde inte i stället de gå ut som har orsakat splittringen genom att försöka förändra "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga", som inte (utan att korsa fingrarna bakom ryggen) kan omfatta och läsa med i vår kyrkas bekännelse och som försöker få det reformatoriska arvet att handla om något helt annat än det de facto handlar om?  

Björn Vikström har gång efter annan hävdat att vi bör kunna samlas vid samma nattvardsbord, alla vi medlemmar i vår kyrka. Han har också uttryckt en viss sorg över att detta inte är möjligt. Det han uppenbarligen inte begriper är att det är han och hans gelikar som är orsak till att situationen är sådan den är. Vi står kvar där vår kyrka alltid har stått, alltså på Guds ords fasta grund. Vi har inte förflyttat oss någonstans. Det är de andra som har förflyttat sig och därmed omöjliggjort ett gemensamt nattvardsfirande. Men Björn Vikström är givetvis välkommen tillbaka! Via omvändelse och bättring, givetvis, och offentlig avbön för hans irrläror, men dock välkommen tillbaka. Det finns inget jag hellre skulle vilja än att fira nattvard tillsammans med honom och de som idag delar hans syn t.ex. i ämbetsfrågan. Detta är som sagt inte omöjligt, men det kräver att de kommer tillbaka till det som de har övergett. Med mindre än så går det inte.

Nu inser jag givetvis att Björn Vikström et alii varken kommer att skriva ut sig ur kyrkan eller komma tillbaka till den kyrkans gemenskap (med oss och med Kyrkans Herre) som de har övergett bara för att jag säger detta. Men likväl menar jag att det behöver sägas. Om inte annat så för att visa att det inte är vår kyrkas ledning som är och anger vad som ska vara norm i en kristen, luthersk kyrka. De vill gärna få oss att tro att det är de, alltså heretikerna, som har tolkningsföreträde, men så är det givetvis inte. Kyrkans grund och centrum är vad det är, och den som överger denna grund/detta centrum kan aldrig hävda att det är de som är kyrkan och att kyrkan är vad och där de hävdar att den är.

Vad var det reformatorerna konstaterade? Jo att kyrkan finns där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Smaka på det en stund och se vad detta får för följder för vår kyrkliga situation.

Jag menar att vi borde sluta vara snälla och ta tillbaka initiativet innan det är alldeles för sent.

12 kommentarer:

  1. Kristian. Vad menar du med orden att "vi borde sluta vara snälla"? Dels tror jag inte att en gemenskap med "arga lutherska män" kan samla Kristi får till bra betesmarker. Nya testamentet varnar för gudstjänstgemenskap med förvillare, ja, men uppmanar oss också till vänlighet och saklighet. Dels gör ingen bättring om han eller hon skälls ut ur gemenskapen. Bättring sker som Guds verk genom lag och evangelium. Alltså att man ständigt blir påmind om saker och ting. Med den kärlek som Gud ger. Vi vill ju inte att de som nu vilseleder eller är vilseledda hamnar i förtappelsen utan att de får vända om och bli saliga. Nu vill jag inte försvara våra kyrkliga beslutsfattare och bibeltolkare. Men jag undrar ditt ordaval då du talar om "heretiker". Det finns ju en skillnad mellan heresi och villolära (och skisma för den delen). Med den viktiga skillnaden att en heretiker inte kan bli frälst pga grov villolära. Så med vilka grunder anser du att någon är heretiker tex i vår nuvarande kyrko- och stiftsledning? Måste från min egen del konstatera, att de fördjupande studierna i dogmhistoria har gjort mycket gott då jag har varit tvungen att möta mångfalden i den kristna traditionen. Utan att jag för den delen skulle ha behövt överge min djupa kärlek till de lutherska bekännelseskkrifterna eller tilliten till dem som bibeltolkning. Marko Sjöblom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marko. Här finns en hel del kommentarer som borde besvaras, men eftersom tiden inte riktigt räcker till får jag lov att ransonera svaren. Din senaste kommentar vill jag dock besvara emedan jag finner det nödvändigt. Jag menar främst två saker med att vi borde sluta vara snälla. För det första så behöver vi sluta gå som katten kring het gröt och öppet kalla saker för vad de är. Björn Vikström är en heretiker, en villolärare (orden är synonymer). Det behöver sägas klart ut. Dels för alla deras skull som ännu litar på honom, dels för hans egen skull. Om ingen säger detta rakt ut så kan han tro att allt är väl och att hans teologiska linjedragningar ryms inom kristna ramar. 2Joh. 1:7 ger ju den klaraste definitionen på hur vi kan känna igen en villolärare, och Vikström går tydligt över denna gräns när han talar om patriarkalism och hävdar att "Jesus och hans lärjungar var barn av sin tid".

      För det andra menar jag att vi behöver sluta vara snälla i den meningen att vi behöver ta till alla de redskap som t.ex. bekännelseskrifterna ger oss när det gäller prästvigningssituationen. Hittills har vi pratat. Punkt. Med den påföljden att biskoparna tror att de kan göra vad de vill, köra med väckelsens folk hur som helst och ignorera oss hur som helst: Vi kommer ju ändå aldrig att göra något åt saken. Om vi öppet skulle gå ut med att vi är öppna för att gå förbi biskopen i prästvigningsfrågan skulle han nog vakna, förmodar jag.

      Givetvis menar jag inte att vi ska vara elaka, men vi behöver sluta vara blöta och bödiga.

      Radera
    2. Kristian, enligt min erfarenhet har vi "bekännelsetrogna" en obehaglig böjelse. Vi använder gamla och etablerade starka begrepp om allt mindre avvikelser från den traditionella kristna tron. Samtidigt ökar risken för missförstånd. I den gamla lutherska traditionen gav de teologiska fakulteten och teologmöten utlåtanden i frågor om villolära. Så enligt min mening har inte vi enskilda teologerna rättighet att förklara någon till heretiker eller villolärare. Sådant kan ske endast efter att flera kunniga teologer konstaterar ett allvarligt avfall. Var vi i dagens finska kyrka kan hitta en sådan instans är åtminstone för mig en öppen fråga. Själv lutar jag mot Missionsstiftet (eller Teologiska Institutet) som båda ju har en pool med kunniga teologer. De har tagit ställning till diverse frågor. Med detta vill jag inte försvara våra biskopars uppenbara fel men utropa en viss grad av realism till dessa debatter. Dessutom följer jag den kyrkliga traditionen enligt vilken den teologiska kritiken av biskopar egentligen är förbehållet teologie doktorer. Marko Sjöblom

      Radera
    3. Marko. Man behöver ju nog inte vara någon TD för att inse att det här är fråga om villolära. Givetvis är det möjligt att analysen skulle tas mera på allvar ifall en TD gör den, men ändå. Här är det alltså inte fråga om någon liten avvikelse.

      Sedan, om vi ser på kyrkohistorien, uttryckligen den finländska, så är vi nog mycket snälla idag jämfört med hur fallet var på t.ex. 1800-telet. Idag talar ju ingen längre alls om irrlära och irrlärare. (Och då talar jag alltså om lärda män och kvinnor - här har det skett någon enstaka gång.) Detta t.o.m. så att någon för en tid sedan konstaterade att det är fint att leva i denna tid när det överhuvudtaget inte finns någon felaktig lära!

      Radera
    4. Kristian. Jag forskar själv i 1800-talsteologi. Den dåtida polemiken är nog ingenting att sträva efter. Till exempel FGHedberg ångrade på gamla dagar sin tidigare polemiska stil (finns noterat bla hos W Schmidts utmärkta Hedbergbiografi). Dessutom finns det en gammal teologisk tradition som säger att man i teologisk debatt också kan godkänna sådana ståndpunkter som skulle vara villolära i kyrkan. Jag håller naturligtvis med dig i saken att det är heresi om man godkänner samkönat äktenskap och samkönade förhållanden. Plus att man ska undvika andlig gemenskap med uppenbara villolärare. Men vi har tyvärr inte på en lång tid haft den situationen i vår kyrka att prästerna och teologerna skulle ha delat en gemensam grundsyn på bibeltolkning. Detta gör det otroligt svårt att diskutera utan att man talar förbi varandra. Polemik behövs varken i den teologiska diskussionen eller i undervisningen (som är nödvändigt för att kyrkfolket skulle förstå hur det ligger till). Missionsstiftet utgår mig veterligen ifrån att det inte finns någon renlärig biskop i vår folkkyrka. Och till sist. Så länge som vi båda är med i folkkyrkan, jag som präst och du som förtroendevald, är vi också medlöpare till systemet. Vi har inga riktigt bra lösningar till förfogande, tycker jag. Då måste vi väl lita på Guds ledning, be, arbeta och välja de alternativ som är minst dåliga. För min egen del har jag fullt upp i min nuvarande församlingstjänst som jag försöker sköta så bekännelsetroget som det går. Vad hindrar Dig förresten att söka prästvigning i Missionsstiftet eller bli anställd av någon inomkyrklig organisation och i samråd med arbetsgivaren söka prästvigning i Kenya eller i Ingermanländska eller lettiska kyrkan? Dessa vägar är ju redan i användning. Marko Sjöblom

      Radera
    5. Marko. Nej, jag menar inte heller att det är något att sträva efter, jag bara påpekade att det inte alls gick så städat till förr.

      Sedan förstår jag inte det du säger om den teologiska debatten. Detta handlar ju inte om teologisk debatt, utan om verkligheten i kyrkan och ute i församlingarna.

      Sedan är det ju ett uppenbart faktum att det är precis som du säger: Det är otroligt svårt att diskutera utan att man talar förbi varandra. Därför behöver vi, menar jag, vara så tydliga vi bara kan.

      Sedan behöver jag kanske förtydliga: Detta handlar inte om mig. För min del har tåget redan gått vad gäller prästvigning. (Med detta förstås inte sagt att det kan komma tillbaka, men det ser jag inte hända inom någon överskådlig framtid.) Jag har ett företag där jag sätter in 2500-3000 arbetstimmar i året, och då hinner man inte med några "prästerier". Det jag försöker lyfta fram handlar om den åtminstone lite större bilden.

      Radera
    6. Kristian, vår kyrka har inte (ännu) godkänt samkönat äktenskap. Det pågår faktiskt en teologisk debatt om saken i Teologisk tidskrift, Perusta och Kotimaa24. På ett sätt är det sorgligt att vi ens behöver ha en sådan debatt. Men: Vi debatterar godkännandet av homosexualitet. I medeltiden debatterade man mariologi och påvens ofelbarhet. I själva verket var det oftast en kyrklig praxis som kom först och teologerna utformade läran efteråt. Jag tror att det nu pågår en motsvarande process som dock styrs av vissa kyrkliga dignitärer. För min egen del vill jag tjäna folkkyrkan så länge som det går utan att blanda mig i grannförsamlingarnas situation. Men eftersom våra församlingar inte är självständiga påverkas vi alla av utvecklingen. Och vid något skede blir det nog verklighet i Esse (eller var som helst) att man måste fatta det svåra beslutet: kan jag ännu delta i församlingslivet eller inte? Då måste vi välja: Antingen fortsätter man ändå som förr och anpassar sig eller så tar man till konstruktiva alternativa lösningar (fristående församlingar med egna pastorer osv). För att den rätta tron skulle få leva vidare i vårt land. Och då behöver vi inte polemik men samla hjorden kring det rena Gudsordet. Nu räcker denna diskussion för min del. Marko Sjöblom

      Radera
  2. God förmiddag, Kristian Nyman. Jag tar chansen (risken?) att kommentera under eget namn, trots att jag råkar göra det under anyonym profil (lättaste vägen).

    För en som läst religionshistoria med alla nivåer av förföljelser (från det kristna Roms förföljelse av minoriteter till 1600-talets religionskrig och 1700-talets förföljelser) klingar åtminstone ditt användande av "heretiker" ganska obehagligt.

    Börjar man benämna andra som "heretiker" är redan första steget taget till en avhumanisering, och vad det kan leda till ser vi alltför klart med historiens lykta. Särskilt i grupp blir tematiken svår när man börjar leta efter en yttre fiende. Kan så vara att vi inte kommer framåt mera i dessa frågor, men att ta till sådana ord skapar bara bråk.


    Och "blöta och blödiga" vet jag inte om jag skulle kalla er falang. Ni vill ha rätten att säga vad ni tycker - och ni gör det. Ofta. Med ordalag av varierande hårdhet och argument av mera och mindre besinningsfull kvalitet. Nej, jag åtminstone uppfattar er inte som vare sig blöta eller blödiga - utan desto oftare som någonting annat.

    Knappast vill någon en splittring, så varför skriva och resonera som om en sådan vore oundviklig, frågar jag mig.

    Mvh,
    Torbjörn Anderssén



    SvaraRadera
    Svar
    1. Torbjörn. En liten fråga, bara. Vad menar du att vi ska kalla det vi ser hända idag då ifall vi inte får kalla det heresi/villolära?

      Radera
    2. Kristian. Jag vet inte på rak arm. Något mindre laddat ord finns säkerligen, men det är egentligen inte bara ordet utan helhetsbilden det är frågan om.

      Som jag ser på saken är användandet av "heretiker" och "villolärare" alltför långt kopplat till skapandet av fiendebilder; det vill säga uppvigling.

      Jag tror inte att Finlands lag har några spärrar som hindrar er från att använda det begreppet (om kyrkans mera liberala medarbetare/medlemmar eller vårt stifts biskop). Om ni så prompt vill göra det, kan jag heller inte hindra er, förstås.

      Däremot vill jag poängtera att det är en allvarlig sak att använda det offentligt mot någon av annan åsikt. Det stämplar och omintetgör all diskussion, och gör därför mera skada än nytta.

      Frågas kan om ni ens behöver ett sådant paraplybegrepp för att få er åsikt fram? Denna framgår ju ändå per era skriverier på sociala medier.

      Mvh,
      Torbjörn Anderssén

      Radera
    3. Torbjörn. Jag kan hålla med dig om att det kan vara allvaligt, ja t.o.m. farligt, att stämpla någon som villolärare - om den som stämplas är i en redan utsatt situation. Men här handlar det tvärtom om makten som far med villolära, och då är det inte alls samma sak. Dessutom får jag påpeka att detta inte bara handlar om olika åsikter. Här är det fråga om något långt allvarligare. Sedan ännu vad gäller blötheten och blödigheten så gäller denna knappast i talet. Men jag tänkte på handlingen. Det har allt för längre varit mycket prat och lite verkstad, och det är där, när det gäller att handla, som jag menar att vi borde sluta vara för snälla. En som bara pratar behöver man inte ta på så stort allvar.

      Radera
  3. Kristian. Att handla är ingen dålig sak och det finns ju många sätt att handla kristet i vardagen och visa sin tro på. Inget fel i det - så länge handlingarna bär god frukt och inte åsamkar rädsla och/eller lidande för de redan utsatta. Av frukten känner man trädet, står det skrivet, och för handlingarna som för våra ord ska vi ju svara på domedagen. Låt hoppas att man kunde nå en konstruktiv riktning i bådadera, så blir också frukten Gud behaglig.

    Jag tror det är gott att dra streck här för min del denna gång, och tackar för svar så här långt. Ha en fin vecka!

    Mvh,
    Torbjörn Anderssén

    SvaraRadera