Varför ska vi gå?

"Skulle det inte vara lättast att bara gå?" Frågan har ställts efter de tre texterna jag under de senaste dagarna publicerat här rörande kyrkofrågan. Och visst, mycket skulle säkert vara lättare på det viset. Men jag skulle vilja kontra med en motfråga: Varför är det vi som ska gå?

Ja, varför ska vi gå? Varför inte de andra? Vi delar vår kyrkas tro och hennes bekännelse, vi har den bibelsyn som det ges uttryck för i bekännelseskrifterna och i kyrkoordningens första paragraf och vi bär på och försöker levandehålla det reformatoriska arvet. Det är inte vi som har orsakat och orsakar den svåra splittring som vår kyrka drabbats av. Så varför ska vi gå? Borde inte i stället de gå ut som har orsakat splittringen genom att försöka förändra "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga", som inte (utan att korsa fingrarna bakom ryggen) kan omfatta och läsa med i vår kyrkas bekännelse och som försöker få det reformatoriska arvet att handla om något helt annat än det de facto handlar om?  

Björn Vikström har gång efter annan hävdat att vi bör kunna samlas vid samma nattvardsbord, alla vi medlemmar i vår kyrka. Han har också uttryckt en viss sorg över att detta inte är möjligt. Det han uppenbarligen inte begriper är att det är han och hans gelikar som är orsak till att situationen är sådan den är. Vi står kvar där vår kyrka alltid har stått, alltså på Guds ords fasta grund. Vi har inte förflyttat oss någonstans. Det är de andra som har förflyttat sig och därmed omöjliggjort ett gemensamt nattvardsfirande. Men Björn Vikström är givetvis välkommen tillbaka! Via omvändelse och bättring, givetvis, och offentlig avbön för hans irrläror, men dock välkommen tillbaka. Det finns inget jag hellre skulle vilja än att fira nattvard tillsammans med honom och de som idag delar hans syn t.ex. i ämbetsfrågan. Detta är som sagt inte omöjligt, men det kräver att de kommer tillbaka till det som de har övergett. Med mindre än så går det inte.

Nu inser jag givetvis att Björn Vikström et alii varken kommer att skriva ut sig ur kyrkan eller komma tillbaka till den kyrkans gemenskap (med oss och med Kyrkans Herre) som de har övergett bara för att jag säger detta. Men likväl menar jag att det behöver sägas. Om inte annat så för att visa att det inte är vår kyrkas ledning som är och anger vad som ska vara norm i en kristen, luthersk kyrka. De vill gärna få oss att tro att det är de, alltså heretikerna, som har tolkningsföreträde, men så är det givetvis inte. Kyrkans grund och centrum är vad det är, och den som överger denna grund/detta centrum kan aldrig hävda att det är de som är kyrkan och att kyrkan är vad och där de hävdar att den är.

Vad var det reformatorerna konstaterade? Jo att kyrkan finns där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Smaka på det en stund och se vad detta får för följder för vår kyrkliga situation.

Jag menar att vi borde sluta vara snälla och ta tillbaka initiativet innan det är alldeles för sent.