Media, Polen och värdeliberalismen

Media i väst upprepar med jämna mellanrum, likt något av ett mantra, hur oerhört det är att Polens regering gått åt landets rundradiobolag och lagt på bolaget en ökad politisk styrning. Nu är det dags att förnya rundradiolagen här i Finland också, och media ropar redan i högan sky och befarar en liknande ökad politisk styrning också här. Henrik Othman ägnar dagens ledare i ÖT åt detta ämne: "För ett drygt år sedan antog Polen en medielag som betydligt ökade regeringens kontroll över landets public service-medier. Det ledde till kraftiga internationella protester, bland annat skrev vd:arna för på de tre svenska public service-bolagen en debattartikel under rubriken "Polens sak är vår" och satte också press på den svenska regeringen att agera. Ska de svenska mediebossarna nu, ett år senare, se sig tvungna att skriva ett likalydande brev om läget i Finland?"

Nåväl. Nu inser jag givetvis att det inte är så alldeles lyckat att den politiska ledningen i ett land får makt över vad landets rundradiobolag skriver/publicerar. Men med detta sagt så torde alla (?) inse att dagens situation är sådan att något måste göras. Media överlag, och public servicebolagen i synnerhet, driver idag en synnerligen värdeliberal agenda som långt har övergått från att presentera nyheter till att bedriva ren och skär propaganda. Denna extrema värdeliberalism motsvarar inte på långt nära, speciellt inte i ett land som Polen men inte heller här i Finland, den värdegrund som finns i de djupa folklagren. Situationen med en media som går i otakt med folket har därför lett till att förtroendet för den så kallade mainstreammedia långt har försvunnit och människorna långt har börjat ta in nyheter från så kallad alternativ media. På gott, förstås, men också på ont. Förtroendekrisen är ett stort problem, och ett problem som måste åtgärdas. Men eftersom mediehusen givetvis inte själva kommer att åtgärda detta blir frågan hur detta i så fall kan åstadkommas på annat sätt än att politikerna går in och styr upp situationen i de bolag och de sammanhang där de har makt och inflytande att göra det?

Situationen i Polen är som sagt långt ifrån optimal, men frågan är alltså om det finns något bättre sätt att göra detta på? Jag skulle gärna ha sett att Othman skulle ha svarat på den frågan i sin ledare, men det är fullt möjligt att han, liksom en förkrossande majoritet av mediefolket, är så förskansad inne i sin bubbla att han/de inte ens inser att detta är ett problem som måste åtgärdas.