onsdag 22 mars 2017

Mitt svar i kyrkofrågan, del 3/3


I den förra texten gick jag igenom de tre första sakerna på min lista över saker som vi behöver göra och se till ifall vi ska stanna kvar inom en kyrka där villoläran och villolärarna dominerar. Listan i sin helhet ser alltså ut som följande:

1. Ta avstånd från villolärarna och deras predikstolar
2. Uppsök rätta lärare och de predikstolar där dessa undervisar
3. Arbeta för att det ska finnas tillfällen och predikstolar där Guds ord förkunnas rent och klart
4. Se till att det finns sammanhang där våra barn och ungdomar kan gå god kristen undervisning och bra andlig gemenskap
5. Förbered för en framtid där det inte längre finns präster som vi kan lita och lyssna på inom kyrkan
6. Engagemang i kyrkans beslutande organ
7. Träda upp "i tid och otid" och visa på Guds ord och avslöja villolärarna

I det följande går jag in på de fyra sista punkterna, och lät mig ännu säga detta: Denna lista är inte någon komplett lista. Om du har flera punkter som borde vara med får du gärna nämna dessa i kommentarfältet!  

4. För det fjärde, och detta är inte det minst viktiga, behöver vi se till att det finns sammanhang där våra barn och ungdomar kan få god kristen undervisning och gemenskap. Här är skriftskolan väldigt viktig, och det gläder mig stort att både SLEF och LFF i dagens läge har egna skriftskolor. Situationen börjar idag tyvärr vara den att det finns mycket få församlingar där vi kan lita på att den skriftskoleundervisning som ges är sådan att vi kan sända våra ungdomar dit. I en sådan situation är det oerhört tacksamt att det finns andra alternativ. Kvaliteten på församlingarnas barn- och ungdomsarbete överlag varierar kraftigt, och det finns församlingar vars verksamhet vi inte kan sända våra barn och ungdomar till. Samtidigt finns det ännu församlingar där barn- och ungdomsarbetet är sådant att vi kan anlita detta. Problemet är givetvis att det många gånger är svårt att veta vad som är vad.

5. För det femte, och nu kommer vi in på mera långsiktigt arbete, behöver vi se till att det finns något form av system för att få nya präster. Ännu idag kan vi förlita oss på en del i tjänst varande präster och en rad pigga och krya pensionärer, men med det prästvigningsstopp som har varit i kraft redan en längre tid kommer sådana präster vi kan anlita och lyssna till att minska och så småningom ta slut. Hur detta ska ordnas vet jag inte, men det finns nog alternativ. Här framstår missionsstiftet som det kanske mest gångbara. Det som kanske inte alla känner till är att vår kyrkas bekännelseskrifter faktiskt ger alla "i tjänst varande präster" rätten (och även skyldigheten?) att viga nya präster om/när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning". (Observera att i vår situation inte bara ett utan båda villkoren uppfylls!) Denna praxis är något som borde undersökas ytterligare både vad gäller teologiska frågeställningar och rent praktiska saker och även, om möjligt, tas i bruk. Sedan finns det givetvis möjligheten att nya präster vigs inom andra länders lutherska kyrkor, men detta är ändå förknippat med den hel del svårigheter.

6. För det sjätte menar jag att vi behöver engagera oss i församlingens beslutande organ. Allt från församlingsråd till kyrkomöte. Eftersom röstningsaktiviteten är så väldigt låg i kyrkovalen kan vi, bara vi engagerar oss som kandidater och går "man ur huse" på valdagen, ännu åstadkomma en hel del. Församlingsråden har nämligen mycket att säga till om när det gäller församlingens verksamhet och även vid tillsättandet av tjänster. Vidare kan ett församlingsråd t.ex. bidra till att stoppa en villolärande biskop från att predika i församlingens gudstjänst under en biskopsvisitation. Ett församlingsråd kunde också t.ex. deklarera att "i denna församling vigs inga samkönade par". Ett problem på många håll är dock att, även om det säkert finns gott om de rätta insikterna och åsikterna, det är väldigt få som vill ta den strid som detta onekligen innebär och som vill och vågar bära hundhuvudet och komma med de "radikala" (i detta sammanhang) förslagen. Slutsatsen av denna punkt blir, för egen del, att jag allvarligt kommer att överväga kandidatur i nästa församlingsrådsval.

7. För det sjunde, och sista (?), behöver vi som kyrkomedlemmar träda upp (i tid och otid, som aposteln säger) och visa på Guds ords sanning. Detta innebär både att vi lyfter fram det goda, sanna och riktiga, men också att vi avslöjar, med Guds ord, villolärarna och villolärorna. Detta gör att vi kommer att betraktas som obekväma fridsstörare, men villoläran kan inte få regera i kyrkan obehindrat. Eller åtminstone inte utan att uppmärksammas. Min vision är att jag skulle vilja försöka vara en liten, gnagande sten i kyrkoledningens sko, och jag tror att det kan vara en ganska bra beskrivning på hur vi uppfattas. Vi vet hur irriterande redan en liten sådan sten kan vara. Andra sidan av detta, och som också behöver betonas, är vikten av att stöda och uppmuntra de präster och ansvarspersoner inom kyrkan som "ställer sig i gapet" och står upp för Guds ords sanning. Redan ett litet ord av uppmuntran och en aldrig så liten deklaration av stöd kan innebära skillnad mellan att ge upp och att orka fortsätta. Här har vi alla, utan undantag, en viktig uppgift och en möjlighet att göra skillnad!

Det här var nu sju punkter som talar om hur jag menar att vi som kristna ska och behöver göra när vi lever och verkar i en avfallen kyrka. Min avsikt är alltså, åtminstone som det nu ser ut och så länge jag tillåts vara kvar, stanna i kyrkan. Jag är mycket medveten om att andra kan komma, och också har kommit, till en annan slutsats. Jag dömer inte dem för detta. Verkligen inte. Vår situation är svår, och något sätt att handla kan inte sägas vara absolut rätt eller absolut fel. Var och en behöver själv tänka över sin situation och framför allt fråga Herren vad han/hon bör göra här och nu. Med detta sagt så behöver och vill jag infoga den brasklappen att det jag skriver här idag kan ändra redan i morgon. Men detta är, som sagt, min avsikt i detta nu. Mitt svar på den fråga som ställdes.    

4 kommentarer:

  1. Jag uppskattar att du lyfter fram problematiken ordentligt och inte heller tvekar att nämna just problemen. Själv har jag stångat mig blodig både i kyrkomöte och församlingsråd. Rent konkret ledde ett ställningstagande som jag gjorde i kyrkomötets höstsession 1981 (om jag minns rätt) till att jag fick problem att delta i den avslutande nattvardsgången, eftersom predikan i den gudstjänsten direkt konfronterade mitt inlägg, och jag insåg att enheten inte var tillräcklig för att delta.
    För övrigt, ang. punkt 5 finns precis nu på lördag ett exempel på hur saken kan ordnas. En prästvigning i din närmiljö, i Lepplax bykyrka kl 16, med pastorer från fem bekännelsetrogna kyrkor. Kallelsen har skett efter långvariga studier i en bekännelsetrogen gemenskap. Välkommen!

    SvaraRadera
  2. Det är väldigt beundransvärda och genomtänkta "teser" du har tecknat upp. Själv orkar jag inte längre vara med i en församling där Guds ande inte får verka. Jag väljer att lyssna till förkunnare, präster och pastorer som högaktar Guds Ord vare sig de är utbildade eller inte. Vår lutherska kyrka kommer inte att stå sig länge till. Det går som för svenska kyrkan ifall inget radikalt händer. Tom och död på andligt liv, men full av allehanda verksamhet, konserter och politiskt engagemang.Det är nog bara en tidsfråga hur länge vi kan vara med.Så tror jag, men ingen är lyckligare än jag om det inte förhåller sig så som jag befarar....

    SvaraRadera
  3. Kristian, Tack för dina tankar. Det ser ut att du tänker ganska långt i motsvarande banor som jag för 25 år sedan. Problemet är att en sådan kyrkokamp som du skisserar inte längre räcker till eftersom striden om folkkyrkan redan är förlorad. Jag tycker att Ola Ö har helt rätt: Vi behöver ett ställe dit vi kan gå i stället för att varje söndag besöka en ny kyrka. Det går ännu att köra till den egna församlingskyrkan eller till grannförsamlingen i Österbotten men hur länge? Var går gränsen då vi inte längre kan delta i högmässan? Räcker det tex med en manlig präst som avvisar samkönade förhållanden och är i huvudsak konservativ men som godkänner kvinnliga präster och samarbetar med dem? (Annars kan han ju inte ha blivit prästvigd). Har gränsen för det acceptabla redan överskridits med Borgåöverenskommelsen och dess utvidgade nattvardsgemenskap? Hur skall vi som bekännelsetrogna agera om Borgå domkapitels förslag om utvidgad nattvardsgemenskap med de frikyrkliga godkänns av biskopsmötet och kyrkomötet? Hur som helst måste vi tänka på framtiden för att det skall finnas församlingar där ordet predikas rent och sakramenten förvaltas rätt i enlighet med Kristi instiftelse. Jag tror att de rätta lösningarna bör hittas nu och inte först då när nejdens alla prästtjänster är vakanta eller sköts av nyliberaler. Och samtidigt är jag smärtsamt medveten om att många vanliga kristna i nejden inte ens förstår vilken skatt vi äger i vår lutherska bekännelse och inte heller ser stundens allvar. Må Herren leda oss rätt! Marko Sjöblom

    SvaraRadera
  4. Kristian,
    Vill erkänna att din argumentation och tankemöda i kyrkofrågan gör mej enbart trött!Suck..
    Det är förödande för det personliga gudstjänst livet att leva detta "nomadliv"som du föreslår.Är livsviktigt att ha en församlings gemenskap dit man kan gå med förtroende!Det går väldigt lätt att vänja sig av och klara sig utan ett regelbundet gudstjänst liv vilket är tendensen idag!
    Att tro att "de" skall lämna är enbart naivt,antar att du inte tror på det själv!
    Alternativen finns,Missionsstiftet församlingar i Vasa,Jakobstad o Åbo,(på finskt håll drygt 40 görsamlingar).
    St Johannes församling i Vasa och Pedersöre.
    Tack Marko för din kommentar,den gladde!

    SvaraRadera