Mera pk-totalitarism

Det finns mycket jag inte gillar. Kommunism, nazism, rasism, främlingsfientlighet för att nämna några antipatier som (till tre fjärdedelar åtminstone) delas av dagens pk-elit. Men min lista kan förstås göras betydligt längre än så. Förintelseförnekelse, judehat, all form av propaganda, Hbt-aktivism, olika genusideologier, inskränkningar i yttrande-, åsikts- och religionsfriheterna, evolutionismens totala monopol inom vetenskap och skola, blindhet för New Age-inflytande osv, osv.

Den stora frågan är vad vi ska göra när saker vi inte gillar tar plats i det offentliga. Det västerländska (frisinnade) svaret har alltid varit att: Ta debatten! Bemöt eländet och avslöja det för vad det är! Behöver jag säga att detta också är mitt svar. Problemet är bara att detta är så väldigt krävande. Det kräver att man sätter sig in i de saker man vill bemöta, att man går igenom en (för det mesta jobbig) tankeprocess och att man kastar tid på problemet. Jobbigt var alltså ordet. Därför blir alternativet så väldigt lockande. Vilket är då detta alternativ? Jo, att börja ropa på, och införa, förbud. Förbjud rasism! Förbjud hatprat! Förbjud nazismen! Förbjud förintelseförnekande! Förbjud...allt som vi inte gillar.

Att förbjuda allt som vi inte gillar är således den lätta vägen. Eller rättare sagt: Lättjans väg. Men det är också en oerhört farlig väg. För om vi börjar förbjuda sådant vi inte gillar kan det snart visa sig att kostnaden blev oerhört hög. Förespråkarna för dessa förbud säger gärna att dessa förbud införs för att trygga demokratin och åsikts- och yttrandefriheten. För att trygga de värderingar vi bygger vårt samhälle på. Gärna backar man upp detta med exempel från historien. Nazismen i Tyskland på 30-talet är här ett väl använt och tacksamt exempel. "Se vad som hände när man inte tog itu med problemet i tid!"

Problemet är bara det att man inte kan värna friheten genom att införa förbud. Man kan inte värmna demokratin genom att förbjuda dess yttringar. Inte ens den del av dem som vi ogillar. Man kan inte försvara åsiktsfriheten genom att inskränka den samma. För vem är "vi" i det föregående stycket? Allt är gott och väl, eller så kan det åtminstone uppfattas, så länge jag är med i detta "vi". Men vad händer när jag hamnar utanför? När "vi" inte längre rymmer mig, mina åsikter och mina värderingar? Då är det inte så trevligt längre. Då inser jag att denna frihet egentligen inte var annat än en förklädd totalitarism. Men då är det redan för sent.

Jag hittade en fullständigt bedrövlig debattartikel på Aftonblandet.se. Artikelskribenten menar, tydligen på fullt allvar, att vi - i demokratins namn och för att skydda demokratin - bör införa förbud för en del människor att utöva sina demokratiska rättigheter. "Oavsett om det är nationalistiska, vänsterradikala eller extrema islamistgrupper, ska vi aldrig acceptera att dessa paraderar på våra gator. Vi ska inte acceptera att de rekryterar och gör reklam för sina avskyvärda intressen. Extremistiska tankar och idéer behöver bromsas tidigt innan de får fäste. Vi behöver se ett krafttag från vår regering och åberopa totalförbud och nolltolerans mot frammarschen av extremister och fundamentalister av alla slag. Det är inte att förneka demokrati, det är att främja den."

Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar. Idag är det extrema politiska grupperingar och deras åsikter som ska förbjudas och inte få synas. Vad kommer som följande? Abortmotstånd? Säkert. Ifrågasättande av hbt-lobbyns agenda? Givetvis. All form av synlig religionsutövning? Med största sannolikhet. Allt detta i demokratins namn och för att främja demokratin, givetvis.

Problemet är bara det att detta inte är demokrati. Det är totalitarism. En majoritetens diktatur, och en Pandoras ask som förr eller senare, om vi öppnar den, kommer att sluka all frihet. Då blir vår demokrati  en "Henry Ford-demokrati". Du får ha vilken åsikt du vill. Bara du har en som är godkänd.

Propaganda och värdeliberal totalitarism

Jag har nu i flera repriser lyssnat på det senaste avsnittet av ett av mest propagandistiska program som idag sänds på radio Vega, nämligen Pia med flera. Detta program låter i de olika avsnitten diverse värdeliberaler komma till tals och dessa får, helt oemotsagda, gå emot vedertagna (konservativa) värderingar och vissa gånger t.o.m. demonisera dessa. Så som programmet är upplagt får man som lyssnare en synnerligen snedvriden bild av dagens samhällsströmningar.

I det senaste avsnittet diskuterades "den uteblivna handskakningen" – alltså den svenske politikern Yasri Kahns vägran att ta en kvinnlig journalist i hand och den diskussion detta gav upphov till. Hur intressant detta ämne än kan tänkas vara ska jag inte uppehålla mig vid det desto mera. Jag konstaterar bara att jag är av diametralt motsatt åsikt till de fyra röster som hördes i programmet. De enades om att detta var "krångligt". Jag anser att det inte är det. Yasri Kahn gjorde inget olagligt. Det är nämligen inte olagligt att vägra skaka hand med en annan människa. Således borde han utan vidare ha fått fortsätta i sina politiska uppdrag fram till nästa val då väljarna skulle ha fått avkunna sin dom. Enkelt, redigt och framför allt rättvist. Men som det nu blev lästes åtalet upp i media, och media avkunnade domen och han tvingades avgå. Hans brott var att han gick utanför åsiktskorridoren, och sådana som gör så avsäger sig samtidigt tydligen alla sina rättigheter. Åtminstone i Sverige.

Behöver jag tillägga att jag inte skulle ha röstat på honom? Verkligen inte, och det inte bara på grund av att han vägrar skaka han med kvinnor.

Det intressanta i detta program var emellertid det som Janne Wass, chefredaktör för vänstertidskriften Ny Tid, sade alldeles i början av programmet. "Ett problem i samhället är om vi börjar låta religiösa seder och åsikter bestämma och forma hur vi agerar i samhället och politiken. Detta gäller inte bara islam, utan också kristendomen."

Nu måste jag säga att jag inte alls begriper hur denne Janne Wass tänker. Varför är detta ett större problem än om vi t.ex. låter olika -ismer, som t.ex. socialismen eller kommunismen, forma hur vi agerar i samhället och politiken? Se, alla människor som engagerar sig politiskt har en ideologisk grund för de värderingar och åsikter han/hon försöker implementera i samhället genom sitt engagemang i politiken. Socialistiska värderingar, religiösa värderingar, humanistiska värderingar. Vara vilka värderingar och åsikter det må vara, alla har de en ideologisk grund. Varför ska vissa grunder godkännas medan andra inte duger?

I programmet förfasade sig deltagarna över att vi har en minister i regeringen som motsätter sig rätten till abort. Helt enligt programmets agenda tilläts detta stå oemotsagt, vilket i sig är fullständigt obegripligt. Men propagandaspridning fungerar precis på detta sätt. Nåväl, Wass erkände att han anser att det blir krångligt om vi diskvalificerar en politiker (muslimen Kahn) för hans åsikter medan vi inte gör det samma med en annan (katoliken Soini). Utan att det sades rakt ut kom man här väldigt nära att hävda att alla som har en politisk agenda som bygger på olika religioner borde utvisas ur politiken.

Jag begriper inte hur ett dylikt program kan sändas utan att det leder till massiva protester. Det som antyddes här var alltså att åsiktsfriheten borde inskränkas och demokratins principer åsidosättas. Detta då i de mänskliga rättigheternas namn. (Dessa som tydligen numera också innefattar rätten till abort! En felaktighet som inte heller den, i äktpropagandistisk stil, korrigerades.) Men också religionsfriheten blev i programmet ifrågasatt och även den i olika internationella konventioner fastslagna föräldrarätten kastades överbord — också det helt oemotsagt —när de fyra rösterna förfasade sig över att en förälder hade lärt sina barn att människor kan bli botade från homosexualitet.

Ett radioprogram på en skattefinansierad kanal som går så här långt  utöver allt välgjort borde alltså ha lett till massiva protester. Men vad har hörts? Hur stora demonstrationer har detta program lett till? Inga som helst. Är det någon annan än jag som oroas av denna brist på reaktioner?

Så här totalitär kan värdeliberalismen tydligen bli och vara. Och ingen reagerar. Jag måste säga att jag fasar för vad som komma skall.

Den relevante Jesus

Jag läser numera inte så många bloggar. Tiden räcker inte till. Men Bloggardag försöker jag läsa så ofta jag hinner. Idag hittade jag en mening, eller två, som min tanke spann vidare på. "Samtidens problem är att Jesus nuförtiden måste vara relevant. Det räcker inte längre med att han är sig själv." (Torde vara ett citat från Geoffrey Kirks bok Without Precedent)

Det är ingen hemlighet att den kristna tron och vår tid sedan länge har varit på kollisionskurs i många frågor. Ja, inte bara i många frågor utan också när det gäller synen på själva grunden för tillvaron och egentligen allt tänkande. Klyftan mellan den kristna synen på världen och tillvaron och dagens (om än, det måste medges, brett spretande) dito har blivit allt bredare. När det är så blir givetvis frestelsen att förändra budskapet just för att det ska uppfattas som relevant av dagens människor många gånger övermäktigt. Och med ett förändrat budskap får vi också en förändrad Jesus. En modern Jesus som kommer människan till mötes för att vara, just det, relevant. Men samtidigt en Jesus som inte är den Jesus som Bibeln uppenbarar för oss. Det innebär att vi får en en Jesus som inte finns.

Men måste det vara så att vi behöver böja den kristna tron och Herren Jesus för att komma världen till mötes? Varför kan vi inte böja samtiden för att på det sättet minska klyftan? Svaret är givetvis enkelt: För då riskerar vi att bli irrelevanta. Men. Är det så farligt? Är det så farligt om världen ser oss kristna och vår världsbild som irrelevant? Är det inte värre om vi inte är trogna mot det budskap vi har fått att förvalta - och framför allt mot den Herre som vi är kallade att följa? Dessutom är risken överhängande att vi ändå, trots vår vilja att tidsanpassa oss, kommer att framstå som irrelevanta. Då har vi försatt oss i en situation där vi varken har kvar kakan eller har ätit den.

Om vi ska vara riktigt krassa så får vi dessutom konstatera att det inte tjänar något till att få med sig en massa proselyter som följer en tidsanpassad Jesus som inte finns. Då är det mycket bättre att vi satsar på att vara trogna mot budskapet och den Herre som finns och kanske får med oss någon som ser och förstår att detta som vi har är äkta.

Nå, nu säger givetvis inte kyrkans ledning detta rakt ut, men då har vi ännu frågan om skatteintäkterna. Om vi uppfattas som irrelevanta och människorna därför skriver ut sig ur kyrkan kommer skatteintäkterna att sina. Detta är givetvis sant. Men kan vi faktiskt anföra detta som ett argument för tidsanpassningen? Nej, det kan vi förstås inte, och därför sägs det inte heller rakt ut. Men lita på att detta nog finns med i övervägandena.

Huvudfåran av dagens kristenhet i västvärlden har gått in för att relevansanpassa den kristna tron och Herren Jesus. Detta experiment kommer att sluta med konkurs. Den teologiska och andliga är redan mer eller mindre ett faktum. Den ekonomiska närmar sig och den medlemsmässiga rycker även den närmare. När konkursen är ett faktum är det bara att hoppas att det finns kvar sådana som inte har böjt sina knän för tidsandan och som kan föra trons budkavle vidare även här i våra trakter. Lätt kommer det inte att bli - vi kan redan nu se lite av de utmaningar dessa kristna kommer att få kämpa med. Eller kanske konkursen kommer så snart att också vi får vara med? Jag hoppas det.

Och anpassa er inte efter den här världen , utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.(Rom 12:2)
 HHhhhhhhhdvlkmnsfgkmadäghlkmad

Om himmelsfärden - och återkomsten

Idag har största delen av den västliga kristenheten firat Kristi himmelsfärdsdag. Denna dag talar om lärjungarna som blev lämnade kvar här på jorden med ett uppdrag, och den ser samtidigt fram emot Jesu återkomst när uppdraget är fullgjort och alla folk har fått del av evangeliet. För många är talet om Jesu återkomst skrämmande, och det givetvis med rätta. När han kommer igen dras streck för tiden - och också för nådatiden - och hela skapelsen kommer att föras fram till domen.

Som Guds barn och Jesu vänner behöver vi ändå inte vara rädda för återkomsten. Beredda, visst, men inte rädda. Han som kommer att komma tillbaka är ingen mindre än vår bäste vän. Vår Broder. Vår Frälsare. I texten för idag från Apg. 1 hittar vi dessutom, om vi läser noggrant, ett stort evangelium. (Som jag hade missat ända tills broder A gjorde mig uppmärksam på det. Tack för det!) När Jesus hade "tagits bort ur lärjungarnas åsyn" och dessa stod och tittade upp mot himlen stod plötsligt två änglar där tillsammans med dem. Dessa sade till lärjungarna att "Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himmelen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen." (Apg. 1:11)

Har du tänkt på vad änglarna egentligen säger? Jesus kommer att komma tillbaka på samma sätt som han for. "På himlens skyar", som vi läser på ett annat ställe som talar om dessa händelser. Men inte bara det. Har du tänkt på vad Jesus gjorde medan han steg upp till himlen? (Lk. 24:51) "Och medan han välsignade dem, skildes han från dem och blev upptagen till himlen." Han välsignade sina vänner! Och på samma sätt ska han komma igen. Välsignandes sina vänner! Så varför ska vi gå i fruktan för "den dagen"? När Jesus kommer, kommer han med välsignelsen. Välsignandes de sina.

Det kommer att bli en härlig dag. Marana tha! Ja, kom Herre Jesus!

Bra på att leva!

Min äldste son, sex år, låg och läste en bok om dinosaurier innan han skulle börja sova. Där såg han en bild av en elefant som stod bredvid en dinosaurie.

- Pappa, fanns det faktiskt elefanter på dinosauriernas tid?

- Ja, det fanns det. Gud har skapat både elefanterna och dinosaurierna, svarade jag.

- Men nu finns inte dinosaurierna mera, men elefanterna finns ännu. De är nog bra på att leva!

Sanningen ur barnamun!

Ockultism i Jakobstad

Ikväll kl 18:30 kommer det alltså att hållas en ockultistisk samling i Jakobstad. Enligt vad jag har förstått så har arrangörerna varit tvungna att flytta samlingen till en större lokal eftersom det kommit så många anmälningar. Jag måste säga att jag inte kan förstår det här. Varför beblandar sig till Kristus döpta människor med dylika saker? Begriper de inte att de leker med elden?

Som jag skrev i den förra texten så får vi be mot detta. Att Herren, den Starke, skulle binda alla andemakter som man vill åkalla och nedkalla över de människor som deltar i detta. Detta så att ingen skulle ta skada. För det finns alltså en allvarlig risk att så sker. Så får vi också be att Herren Jesus skulle få bli förklarad för dessa människor som planerat att delta i denna storseans och som vill hämta upp grumligt vatten ur en förgiftad brunn. Om du har någon i din närhet som tänkt delta får du/vi också be att du skulle få tillfälle att - i kärlek och omtanke om den människan - varna för detta.

Vi lever ju i ett fritt land, och det står givetvis var och en fritt att delta i vilka samlingar som helst, men varför delta i en dylik samling och utsätta sig för den risk som det innebär? Som sagt så begriper jag inte det här.

Om det eviga straffet

Med jämna mellanrum återkommer vissa saker i diskussionerna här på bloggen. Jag skrev först "argument", men ändrade det sedan till "saker". Detta för att det inte är fråga om argument, utan snarare kanske om argumentationslinjer. Men ordet "saker" fungerar. Det är jobbigt att se när kristendomskritiker väljer att fullständigt missförstå vad den kristna tron handlar om och närmar sig Bibelns centrala budskap från helt fel håll. Som "anonym" gjorde för ett par dagar sedan i en kommentar under texten om ockultistsamlingen i Jakobstad:
 

"Ni tror (eller måste tro för att hålla er till er lära) och tycker att vi förtjänar en evighet av tortyr! Bara för att vi inte tror på det ni tror."

Behöver jag igen säga att detta är att närma sig den kristna tron från fullständigt fel håll! Den kristna tron handlar inte om att Gud dömer dem som inte vill tro till helvetets eld. Tvärtom. Den kristna tron handlar om att Gud räddar de som låter sig räddas FRÅN helvetets eld. För se, helvetet är/blir inte en realitet för att vi talar om det. Vi talar om det (i den mån vi gör det) FÖR ATT det är en realitet. Helvetet kommer inte in i bilden för att den kristna tron finns och predikar om det, utan helvetet finns till alldeles oberoende av den kristna tron. Människor slutar inte i helvetet för att Bibeln/vi kristna varnar för det, utan människorna slutar där för att helvetet är vad vi ALLA har förtjänat. Helvetet är vår naturliga destination, om vi säger det så. In i denna situation - med alla människor på väg till helvetet - kommer så Evangeliet och säger åt oss att det finns en annan väg och att vi inte behöver hamna i helvetet.

Läs citatet ovan en gång till med bakgrund i det jag just skrev. Ser du inte nu har oerhört bakfram denne "anonym" resonerar? Ser du? Om du inte gör det kan jag inte hjälpa dig. Men jag ger inte upp för det. Låt mig i så fall ta hjälp av ett par män med betydligt skarpare hjärnor än min. Jag klistrar in från en diskussion i detta samma ämne här på bloggen för ett par år sedan:

Vi kan börja med att säga som så att helvetet egentligen inte är något annat än fortsättningen på en människas självvalda liv utan Gud. Timothy Keller skriver att "Ingen människa ber någonsin om att få lämna helvetet. Blotta tanken på himlen framstår i hennes ögon som en bluff." Man har helt enkelt slutit sig så för Guds goda gåvor, för himlen, att man helt enkelt inte VILL något annat än sin egen vilja - utan Gud. Och man klarar inte av att se något annat än det man just då lever i.

C.S.Lewis igen skriver att "det är inte fråga om att Gud skickar oss till helvetet. I oss alla finns något som växer, som kommer att VARA helvetet om det inte kvävs i sin linda". Sedan igen Keller: "Människorna i helvetet är olyckliga...man ser deras paranoia, deras självömkan, deras visshet om att alla andra har fel, att alla andra är idioter, rasa som en outsläcklig eld. De har tappat all ödmjukhet och därmed sitt förnuft. De är fullständigt, oåterkalleligt instängda i sin egen självupptagenhet...De fortsätter för all evighet att falla sönder och anklagar alla andra utom sig själva....Därför är det rena parodin att framställa det som att Gud obönhörligen kastar ner människor i en avgrund varifrån de ropar "Förlåt mig! Släpp mig härifrån! Människorna...väljer hellre sin egendefinierade frihet än frälsningen."

Och så ännu Lewis, till sist: "Helvetet blir därmed det största monumentet över mänsklig frihet. För det finns egentligen bara två sorts människor: De som säger till Gud att "Ske din vilja", och de till vilka Gud till slut säger "Ske dig som du vill". Alla som är i helvetet väljer det sistnämnda. Utan detta egna val skulle det inte finnas något helvete. Ingen som allvarligt och ihärdigt söker glädjen kommer att gå miste om den."

För att sammanfatta: Helvetet finns för att vi människor väljer att gå på våra egna vägar. Vi gör oss blinda för Guds goda gåvor, hans kärlek och hans frälsning, och så börjar vi tro att friheten är det att göra det vi vill. Det vi finner vara bäst. Och så lurar vi oss, som sagt, bort från Livet. Gud vill inte helvetet, inte för någon, men om alla som inte vill tillbringa evigheten med honom skulle tvingas till himlen skulle himlen bli ett helvete. Därför måste det finnas en sådan avskyvärd plats också. Men det var aldrig Guds vilja att någon enda människa skulle sluta där.