Mera pk-totalitarism

Det finns mycket jag inte gillar. Kommunism, nazism, rasism, främlingsfientlighet för att nämna några antipatier som (till tre fjärdedelar åtminstone) delas av dagens pk-elit. Men min lista kan förstås göras betydligt längre än så. Förintelseförnekelse, judehat, all form av propaganda, Hbt-aktivism, olika genusideologier, inskränkningar i yttrande-, åsikts- och religionsfriheterna, evolutionismens totala monopol inom vetenskap och skola, blindhet för New Age-inflytande osv, osv.

Den stora frågan är vad vi ska göra när saker vi inte gillar tar plats i det offentliga. Det västerländska (frisinnade) svaret har alltid varit att: Ta debatten! Bemöt eländet och avslöja det för vad det är! Behöver jag säga att detta också är mitt svar. Problemet är bara att detta är så väldigt krävande. Det kräver att man sätter sig in i de saker man vill bemöta, att man går igenom en (för det mesta jobbig) tankeprocess och att man kastar tid på problemet. Jobbigt var alltså ordet. Därför blir alternativet så väldigt lockande. Vilket är då detta alternativ? Jo, att börja ropa på, och införa, förbud. Förbjud rasism! Förbjud hatprat! Förbjud nazismen! Förbjud förintelseförnekande! Förbjud...allt som vi inte gillar.

Att förbjuda allt som vi inte gillar är således den lätta vägen. Eller rättare sagt: Lättjans väg. Men det är också en oerhört farlig väg. För om vi börjar förbjuda sådant vi inte gillar kan det snart visa sig att kostnaden blev oerhört hög. Förespråkarna för dessa förbud säger gärna att dessa förbud införs för att trygga demokratin och åsikts- och yttrandefriheten. För att trygga de värderingar vi bygger vårt samhälle på. Gärna backar man upp detta med exempel från historien. Nazismen i Tyskland på 30-talet är här ett väl använt och tacksamt exempel. "Se vad som hände när man inte tog itu med problemet i tid!"

Problemet är bara det att man inte kan värna friheten genom att införa förbud. Man kan inte värmna demokratin genom att förbjuda dess yttringar. Inte ens den del av dem som vi ogillar. Man kan inte försvara åsiktsfriheten genom att inskränka den samma. För vem är "vi" i det föregående stycket? Allt är gott och väl, eller så kan det åtminstone uppfattas, så länge jag är med i detta "vi". Men vad händer när jag hamnar utanför? När "vi" inte längre rymmer mig, mina åsikter och mina värderingar? Då är det inte så trevligt längre. Då inser jag att denna frihet egentligen inte var annat än en förklädd totalitarism. Men då är det redan för sent.

Jag hittade en fullständigt bedrövlig debattartikel på Aftonblandet.se. Artikelskribenten menar, tydligen på fullt allvar, att vi - i demokratins namn och för att skydda demokratin - bör införa förbud för en del människor att utöva sina demokratiska rättigheter. "Oavsett om det är nationalistiska, vänsterradikala eller extrema islamistgrupper, ska vi aldrig acceptera att dessa paraderar på våra gator. Vi ska inte acceptera att de rekryterar och gör reklam för sina avskyvärda intressen. Extremistiska tankar och idéer behöver bromsas tidigt innan de får fäste. Vi behöver se ett krafttag från vår regering och åberopa totalförbud och nolltolerans mot frammarschen av extremister och fundamentalister av alla slag. Det är inte att förneka demokrati, det är att främja den."

Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar. Idag är det extrema politiska grupperingar och deras åsikter som ska förbjudas och inte få synas. Vad kommer som följande? Abortmotstånd? Säkert. Ifrågasättande av hbt-lobbyns agenda? Givetvis. All form av synlig religionsutövning? Med största sannolikhet. Allt detta i demokratins namn och för att främja demokratin, givetvis.

Problemet är bara det att detta inte är demokrati. Det är totalitarism. En majoritetens diktatur, och en Pandoras ask som förr eller senare, om vi öppnar den, kommer att sluka all frihet. Då blir vår demokrati  en "Henry Ford-demokrati". Du får ha vilken åsikt du vill. Bara du har en som är godkänd.