Om vad vi tror och om vad vi vet

Världen är full av konstiga uppfattningar. En sådan man som kristen allt som oftast möter är den att vår tro handlar om upplevelser och känslor. Som en anonym kommentator uttryckte saken för några dagar sedan här på bloggen: "Jag hävdar att din subjektiva upplevelse om [din] tro är felaktig." Och vidare: "Så länge jag inte delar din upplevelse av din tro, är din tro subjektiv." (Den logiska kullerbyttan i den senare meningen kan vi med fördel lämna därhän...)

Inget kunde förstås vara mera fel. Den kristna tron är allt annat än en subjektiv upplevelse eller en känsla. Tvärtom handlar den kristna tron om objektiva historiska händelser som är sanna oberoende av om vi tror på dem eller inte. Jesu födelse, liv här på jorden, hans under och framför allt hans död och uppståndelse. Dessa händelser finns belagda i trovärdiga, historiska källor och är lika mycket historia som allt annat vi betraktar som historia. Ja, i själva verket finns det mera källor angående dessa händelser än vad det finns källor rörande något annat som hände under antiken. Så om vi faktiskt menar att vi inte kan veta något om dessa saker får vi först kasta ut allt annat vi menar oss veta om antiken. Eller omvänt: Om vi menar oss veta något alls om vad som hände under antiken vet vi framför allt att Jesus har levat, dött och uppstått.

När vi därför säger att vi "tror" på Jesus menar vi alltså inte att vi tror att han har funnits, att han gick omkring här på jorden i knappt 40 år och predikade och gjorde under och att han sedan dog och uppstod igen på samma sätt som vi kan säga att vi tror att det kommer att regna på midsommaraftonen. "Tro" i det här sammanhanget handlar i stället om hur vi förhåller oss till denne Jesus som vi VET (om vi alltså kan använda ordet vet om något som hände under antiken) levde, dog och uppstod igen från de döda. En synonym till ordet "tro" blir då orden "förtrösta på".

Så när vi säger att vi "tror på Jesus" menar vi inte att vi tror att Jesus har funnits och att han är den han säger sig vara. Det vi menar är att vi litar på honom. Vi litar på att Bibeln ger den sanna bilden av vår situation – att vi är syndare värda evig fördömelse ­– och att Jesus har lösningen på mänsklighetens stora problem. Vi litar på att han verkligen kommer att göra det han säger att han kommer att göra i kraft av sin egen död och uppståndelse, alltså att hans död och hans uppståndelse också får vara vår död och vår uppståndelse. Att eftersom döden inte kunde behålla honom så kommer den inte heller att kunna behålla oss som lever i gemenskap med honom.

Stora frågetecken kring undersökning

Svenska Yle publicerade i måndags en nyhet angående vad som kallades "världens största undersökning om köns- och sexuella minoriteters livsvillkor". I denna undersökning framgår det att det inte är ovanligt att dessa människor utsätts för hot och våld. T.o.m. dödshot. Detta är givetvis fruktansvärt – om det faktiskt stämmer – och något som inte på något sätt kan accepteras. Hur kan någon tycka att det är rätt att hota eller ge sig på en människa som redan har ett stort och tungt kors att bära? Jag begriper det inte.

I samma artikel framkom det emellertid också att 56% av de som deltagit i undersökningen och som är i åldern 15-17 år hävdar att de "mött hatprat eller hotfulla beteenden". Hur detta "hatprat" definieras i undersökningen sägs inte, men den bild som åtminstone jag får är att det är ungdomarna själva som gjort bedömningen vad som är hatprat (eller som det först stod i artikeln: Hat). Detta innebär givetvis att det här finns ett stort mått av subjektivitet i undersökningen. Alla som har följt med här på bloggen, för att ta ett nära exempel, har ju tydligt kunnat se att det som kallas "hat" inte alltid behöver vara hat. Idag räcker det att inte hålla med för att hatstämpeln ska komma fram.

Jag hörde så sent som igår en intressant replik gällande just detta med "hat" och hbt-människor och hur galet det många gånger blir. Glenn Stanton säger, och jag menar att han träffar mitt i prick: "Det är nästan barnsligt. Inom hbtq-lobbyn ses det som hat genast du inte helt och fullt accepterar vad de är ute efter. Det är som ett sex år gammalt barn som inte får exakt som det vill och börjar ropa: Du hatar mig! Det här är hbtq-lobbyns modus operandi, alltså att alltid se sig själv som offer."

Nu säger jag förstås inte att det alltid måste vara så att det som har uppfattats som hat av respondenterna i undersökningen inte är hat. Men när vi vet hur det här fungerar så menar jag att det finns starka skäl att sätta stora frågetecken här. Sedan kommer givetvis följdfrågan: Om detta har överdrivits (vilket det garanterat har), gäller det samma också för det som sägs om hoten och våldet? Igen: Detta gäller förstås inte i alla fall. Det sker mycket sådant som inte borde få ske i den här världen. Men jag menar att frågan absolut kan, och bör, ställas.

Hur som helst framstår nog denna undersökning som allt annat än trovärdig. Därför är det lite märkligt att Svenska Yle, som närmast gått in för nolltolerans angående fakenews, publicerade denna nyhet. Men denna nolltolerans gäller förstås inte nyheter som berör hbtq-frågor. Man kan ju inte låta något så banalt som att bekämpa fakenews påverka propagandaspridandet.

Mera om en värld utan nåd

Jag har inte sett en enda film i Flash-serien. Jag är helt enkelt inte intresserad av dessa superhjältefilmer. (När jag var i femtonårsåldern följde jag förstås med David Banners äventyr i serien Hulken, men det var före alla dessa filmer som är mera animerade än de är "på riktigt".) Så jag hade inte hört namnet Hartley Sawyer, eller namnet Ralph Dibny heller för den delen, förrän igår. Men nu råkade jag se en nyhet som berättade att skådespelaren Sawyer fått sparken från sitt jobb p.g.a. en del synnerligen bedrövliga kommentarer på sociala medier. Jag har inte lyckats få fram alla dessa Twittermeddelanden för att se vad mannen hade skrivit, men enligt uppgift skulle hans meddelanden vara misogyna, rasistiska och homofoba.

Nåja, jag kan förstå att ingen filmmakare vill arbeta med en skådespelare som twittrar sådant - om det nu alltså är så som det påstås. Problemet här är bara det att dessa tweets skrevs för snart tio år sedan. (2012 och 2014) Sedan dess har den nu 35-årige Sawyer både beklagat det han skrev då och även tagit avstånd ifrån det. Men det har spelar ingen roll. För en tid sedan grävde någon fram dessa gamla meddelanden och såg till att de började snurra på nätet. Och resultatet är att mannen fick sparken.

Den här världen blir bara mer och mer surrealistisk. Som jag skrev för en tid sedan lever vi i en värld utan nåd. När det gäller vissa saker (men inte alls allt - mycket hänger på vad som är pk och vad som inte är det) finns det ingen förlåtelse. Ingen möjlighet att börja på nytt. Det finns idag nya dödssynder som det inte finns någon möjlighet att komma vidare från. Den största av dessa tycks vara att säga något som någon kan uppfatta som negativt om homosexualitet. (Jag hittade en del av de misogyna och rasistiska meddelanden Sawyer sägs ha skrivit, och de var inte trevliga. Men jag hittade inga "homofoba" - där räcker det tydligen med att påstå att någon är "homofob" för att bli avpolleterad.)

Jag har många gånger skrivit om den nya regnbågsfascismen. Det är så här den fungerar. När vi dessutom lägger till att vi lever i en värld utan nåd och utan möjlighet till en ny början efter att någon gjort bort sig så ser vi resultatet här. Det är för bedrövligt. 

Black Lives Matter?

"Ja, man kan vara rasande både över rasismen och över upploppen som just nu river söner USA." Orden är Alveda Kings, och de uttalades för några dagar sedan angående situationen i USA just nu. Alveda King är brorsdotter till Martin Luther King Jr. och sedan flera decennier tillbaka en av USA:s mest kända aktivister mot rasism. Därför skulle det vara mer än naturligt att media i Europa skulle intervjua henne angående det som händer i USA idag. Men det kommer aldrig att ske. Handen upp de som har hört namnet Alveda King! Ingen? Nå, det förvånar inte. Jag hade inte heller hört om henne för bara en vecka sedan.

Problemet är att Alveda King också, och kanske främst, kämpar mot rasismen inom abortindustrin i USA. Ända sedan Margret Sangers dagar har nämligen abortindustrin i USA varit synnerligen rasistisk. Detta så till den grad att det idag hörs röster som påstår att Sanger (som låg bakom grundandet av Planned Parenthood och som var den mest pådrivande kraften när abortindustrin byggdes upp på 20- och 30-talen) talade för folkmord (genom abort) på USA:s svarta befolkning. I vilket fall som helst verkade hon för ett sådant folkmord, därom torde det inte råda någon som helst tvekan. Och som sagt är abortindustrin ännu idag mycket starkt inriktad på USA:s svarta befolkning.

Detta har Alveda King lyft fram, och därför kommer hon aldrig att nå över nyhetströsklarna här i Europa. Trots att hon alltså, både när det gäller sitt långvariga engagemang mot rasism och framför allt när det gäller hennes släktskap, skulle vara ett naturlig val när det handlar om att lyfta fram en röst i dagens situation. Aborterna, och framför allt den heliga aborträtten, är så viktiga att INGET som fäller någon skugga över dem får komma fram. Inte ens när det handlar om den värsta formen av rasism – en rasism som t.o.m. har drag av folkmord.

Black Lives Matter, ja. Men bara vissa svarta liv.   

Om våra val och deras följder

Oisin Cantwell är kanske inte den mest objektive tidningsreporter som finns. Snarare då kanske det motsatta. Ofta försöker han i sina texter i Aftonbladet skapa motsättningar och röra upp känslor. Så också i den bedrövliga text som han för några dagar sedan skrev om det "hat som växer" i Finland och som är riktat mot svenskar. Givetvis på grund av Corona-viruset och de olika förhållningssätt till pandemin som de två länderna tagit och som har lett till att svenskar inte kan resa in i Finland utan att först tillbringa två veckor i karantän.

Något sådant hat som Cantwell målar upp finns givetvis inte. Bara en sund och mycket välmotiverad försiktighet. Det finländska samhället har, till stora kostnader, gått in för att mer eller mindre kväva viruset. Sverige har inte gjort det, och då behöver det finnas en viss försiktighet när det gäller resorna mellan länderna. Annars finns det en stor risk att de stora ekonomiska uppoffringarna varit för intet. Det här borde alla förstå. Inte Oisin Cantwell, dock.

Men tyvärr är detta något som inte bara Oisin Cantwell har problem med - och det här handlar inte bara om Coronaviruset och spänningarna mellan den svenska vägen och alla andra länders vägval. Nej, det här går bra mycket djupare än så. Det handlar till syvende och sidst om att våra val, oberoende av vilka de är, inte ska behöva få några (negativa) följder. Nu vet jag inte om detta är en socialliberal åkomma, en pk-åkomma eller en rent av allmänmänsklig åkomma. Här i våra länder får man frukta att det kanske t.o.m. är fråga om det sista eftersom denna åkomma tycks vara mera smittsam än Coronaviruset. De val vi gör ska inte på något sätt leda till att våra liv blir begränsade eller sämre. Även om våra val uttryckligen är dåliga.

Det här är ett fenomen som går igen på alla livets områden, men allra bäst syns det när det handlar om sexualiteten och dess följder. Idag ska man kunna ha sex utan följder. Hur som helst. Utan att detta på något sätt ska tillåtas påverka våra liv på ett, som vi själva bedömer det, negativt sätt. Om inte annat så finns det ju möjligheten att göra abort!

Men våra val FÅR följder. I det nu aktuella fallet får Sveriges val att gå en annan väg än alla andra länder den följden att svenskar inte kan släppas in i dessa andra länder hur som helst. Detta är inte fråga om rasism. Inte heller är det fråga om diskriminering. Nej, det är en naturlig följd av de val som har gjorts. Men om man på allvar menar att våra val aldrig ska kunna få några negativa följder kan man ju alltid skylla på rasism. Eller på diskriminering. För det är ju alltid så mycket lättare att skylla på de andra. Som Oisin Cantwell gör.  

The Flames of Rome

Jag läser en hel del, men inte så mycket som jag skulle vilja. Det finns nämligen så oerhört många bra böcker! I slutet av mars skrev jag om boken "Fader Elia" som jag då hade läst klart. Sedan dess har jag läst fyra böcker av min nya favoritförfattare Paul L Maier. (Alla faktiskt på engelska.) Den senaste, som jag blev klar med i går, är en tegelsten på knappa 500 sidor om Romarriket i mitten av det första århundradet, "The Flames of Rome". Boken är en historisk dokumentärroman och den har ett tiotal sidor slutnoter samt en omfattande notdiskussion. Maier är professor emeritus i antikens historia och han har specilaiserat sig på den tidiga kristendomens historia. Det finns för övrigt en hel del videor på Youtube med honom för den som är intresserad av ämnet och behärskar engelska. Förutom att han är enormt kunnig är det en njutning att lyssna på honom. Liksom att läsa hans böcker.

Jag brukar vara lite försiktig med lovord, men när det gäller The Flames of Rome kan jag inte låta bli. Det här är den bästa bok jag har läst på mycket länge! Förutom att boken är spännande (verkligheten överträffar ofta fiktionen!) är den både välskriven och förarbetet är välgjort. Fattas bara annat när författaren är professor i ämnet. Huvudpersonen i boken är T. Flavius Sabinus, mångårig prefekt (Clarissimus) av Rom (alltså borgmästare på svenska) och bror till T. Flavius Vespasianus, kejsare i Romarriket åren 69-79. I boken får läsaren följa Sabinus under drygt 20 år av hans liv under kejsarna Claudius och Domitius Ahenobarbus. (Låter namnet obekant? Nå, mannen är mera känd under sitt "artistnamn" Nero...) Maier målar på ett mycket trovärdigt sätt upp det kaos som den allt mera verklighetsfrånvände Nero drog över Romarriket under speciellt sina sista år som kejsare. Ja, och så får läsaren förstås också göra bekantskap med Paulus, Petrus, Prisca och Aquila. Ja, och så får läsaren bl.a. också veta varför Lateranen i Vatikanstaten heter som den heter. Något som inte ens Wikipedia känner till!

Som extremt historieintresserad var bokens notapparat i flitig användning medan jag läste, liksom Wikipedia. Det är kanske det som gör den här boken så bra - förutom det att man vet att det inte finns någon historieförfalskning i den - alltså det hos läsaren skapas en vilja att få veta mera. Om händelserna och framför allt om människorna (som alla, förutom kanske en, är historiska personer).

Jag kan mycket varmt rekommendera boken i fråga. Det enda jag beklagar i sammanhanget är att jag nu bara har en bok kvar av Maier som jag inte läst, nämligen den om Pontius Pilatus - också den en historisk dokumentärroman. Den är näst på min lista.  

Om farliga idéer

Jag lyssnade för några dagar sedan på Issues.etc och ett program med Scott Klusendorf som gick under namnet "Making the Case for Life" – om det bedrövliga med abort. (Han är oerhört intressant att lyssna på!) Där nämndes CS Lewis och det han sade om farliga idéer. Han konstaterade att "de farligaste idéerna som vi kristna möter idag är inte de idéer som är förklarade [och bevisade] in i minsta detalj, utan de farligaste idéerna är de idéer som vår kultur okritiskt har tagit till sig." Klusendorf konstaterade att ifall Lewis skulle tala in i vår situation idag skulle han kunna säga något i stil med att "Richard Dawkins är inte vårt största problem idag, utan vårt största problem idag är idéer som har smält samman med vår kultur och  som vår kultur bara antar är sanna och aldrig prövar desto mera".

Eftersom Klusendorf talar om abort kommer han förstås in på en av dessa oreflekterade (och obevisade) idéer som rör just abort, nämligen den att de ofödda inte är "one of us", alltså att de ofödda inte är som vi. (Vilket han sedan visar är både ologiskt och en direkt lögn. Lyssna gärna på hans fantastiska utläggning i ämnet!)

När man ser närmare på vår kultur idag ser man ganska snabbt att det finns en hel del sådana ogrundade och obevisade idéer som vi okritiskt har tagit till oss och som alla antar är sanna och därför inte längre behöver prövas eller utmanas. Och just för att de inte behöver prövas utan anses bevisade (utan att vara det) är de så farliga. Idén om det ofödda barnet som inte är som vi är en av dessa – och den ligger bakom att miljontals barn kan mördas kallblodigt varje år. Evolutionen är en annan av dessa idéer som vi antar är bevisad sanning utan att vara det och som har potential att ställa till med mycket lidande och elände. Tack och lov har vi – ännu – inte i vår kultur dragit de fulla slutsatserna av evolutionismen och dess "survival of the fittest", men det är, menar jag, bara en tidsfråga innan så kommer att ske.

Evolutionen kan inte förklara moralens uppkomst (åtminstone inte på ett trovärdigt sätt) och i en värld där människan skulle tillämpa de tankar som ligger bakom evolutionsparadigmet – och dra de logiska slutsatserna av det samma – fullt ut skulle den moral vi idag ännu långt hyllar, och som har sin grund i kristendomen och Bibeln, snabbt eroderas och försvinna. Nu kanske någon vill hävda att detta redan har skett på vissa områden, och det är det givetvis svårt att argumentera mot. Men jag menar att vi ännu, på det stora hela, bygger vårt samhälle och vår kultur på de tio buden och på en etik som flödar/har flödat fram ur kristendomen.

Filosofen Peter Singer har gjort vissa ansatser att dra ut linjerna hela vägen när det handlar om en evolutionistisk världsbild, men hans tankar har åtminstone inte ännu fått något bredare gensvar. Människosläktet är uppenbarligen inte ännu redo för ett totalt paradigmskifte utan vill ännu behålla den moraliska koden som kristendomen har gett oss trots att en majoritet av människorna (åtminstone i väst) har förkastat kristendomen till förmån för evolutionismen. Problemet är att detta är både ologiskt och oförsvarbart, om än det är bekvämt. Men om vi vill använda oss av en bild så är detta som att, när man tapetserar ett rum, tapetsera över både fönster- och dörrhål. Det hela ser kanske bra ut, men så fort man sätter lite tryck på dessa punkter brakar det igenom. Som jag ser det är det alltså bara fråga om tid innan det "brakar igenom" och vi kommer att tvingas börja leva med följderna av att den kristna etiken försvinner ur vår kultur. Skulle det vara så illa, kanske någon undrar? På det kan jag svara som så: Tänk dig en värld utan de tio buden och det skydd dessa ger oss människor mot vår egen och andras ondska. Hur skulle den världen fungera och se ut?

Frågan är om Sveriges hållning i Corona-situationen kunde tänkas vara en banbrytare här. Vissa tycks mena det.