Om strävan att normalisera pedofili

 Det är nu snart fem år sedan Tapio Puolimatkas kolumn i nättidningen Oikea Media, i vilken han visade hur pedofili håller på att göras rumsren, skapade en hel del debatt också här i våra trakter. Det var speciellt Viveka Dahl på ÖT som reagerade och, trots att Puolimatka övertygande visade vad som var på gång, kraftigt försökte tillbakavisa hans påståenden. Jag deltog den gången i debatten så här lite på sidan om här på bloggen.

Nu fem år senare kan vi tydligt se att Puolimatka hade helt rätt, även om utvecklingen går förhållandevis långsamt. Men mycket har hänt under dessa fem år som har fört utvecklingen "framåt". Inte minst talar vi då om det i västvärlden allt allmännare fenomenet med "barnvänliga" sagostunder på allmänna bibliotek när s.k. dragqueens, alltså män utklädda till kvinnor (i sexuellt utmanande utstyrsel) går in för att sexualisera barnen. Det är för övrigt betecknande hur media och värdeliberaler överlag försvarar dylika evenemang långt på samma sätt som Viveka Dahl i tiderna försökte tillbakavisa Puolimatkas påståenden. 

Hur bedrövliga dessa "sagostunder" än är har det dock skett mycket värre saker som har som mål att förvränga samhällets syn på pedofili. Ett av de viktigaste stegen är, som vanligt, att sluta kalla äpplen för äpplen. Ordet pedofili är nämligen så kraftigt belastat att det är snarast omöjligt att få samhällelig acceptans för ett fenomen som är förknippat med detta ord. Således är en pedofil inte längre en pedofil utan en "MAP" (Minor-Attracted Person, alltså en person som attraheras av minderåriga). 

I Minnesota i USA har lagstiftarna formaliserat den marxistiska maktläran och skapat ett lagligt skydd mot diskriminering för olika minoritetsgrupper ("protected classes of people"). Detta är förstås inget nytt i sig, men det nya är att lagstiftaren försökte få igenom att även pedofiler (eller MAP:s) skulle komma att betraktas som en sådan sexuell orientering som skulle få skydd under denna lag. Alltså så att även pedofiler skulle bli en "skyddad folkgrupp". Detta har ännu inte gått igenom, men redan det att försök har gjorts i denna riktning borde stämma till allvarlig eftertanke. 

Det allvarligaste som har hänt på detta område den senaste tiden är emellertid initiativet från "International Comission of Jurists" - en internationell sammanslutning av jurister som ger utlåtanden i olika lagstiftningsfrågor. Denna kommission har, i samråd med ett par FN-organisationer, tagit ställning i pedofilfrågan och deklarerat att sexuellt umgänge mellan vuxna och minderåriga bör avkriminaliseras i sådana fall där samtycke föreligger. Notera noggrant att detta går helt i linje med det som Alfred Kinsey på sin tid talade för. Behöver jag påminna om att Puolimatka varnade för Kinsey och hans påverkan på vår tids syn på barnens sexualitet i sin kolumn för fem år sedan?

Det går som sagt inte så snabbt, men riktningen är tydlig, och målet är uppenbart för alla som inte väljer att blunda för att inte stämplas som bakåtsträvare och hbtqi+-fobiker. Detta senaste är kanske det mest skrämmande i detta sammanhang, alltså hur i normala fall någotsånär tänkande människor väljer att blunda och inte se det uppenbara.       

"Extremt idiotisk klimatpolitik"

Regeringsförhandlingarna fortsätter i Helsingfors, och det är flera saker som - åtminstone för mig som sitter långt borta från maktens korridorer - ter sig en aning märkliga. Inför dagens förhandlingar konstaterades t.ex. att många enkla saker i princip är klara medan de stora stridsfrågorna fortfarande är olösta. Ja, jag begriper att förhandlingarna sker vid många olika bord och att det går snabbare att lösa sådan frågor där meningsskiljaktigheterna inte är så stora. Men ändå. Borde förhandlarna inte ha satt i stora växeln när det gäller de stora stridsfrågorna redan från första början? Som det nu är kan det visa sig att en massa arbete har gjorts helt i onödan om, och när?, de fyra deltagande partierna konstaterar att de inte kommer att kunna komma överens om de frågor alla redan på förhand visste skulle komma att bli svårast att lösa.Det är lite märkligt det här, åtminstone från min utsiktspunkt. 

Som jag ser det kommer klimatfrågan att bli svårast att enas om. Petteri Orpo har gjort klart att den kommande regeringen inte kommer att pruta på klimatmålen. (Att dessa sedan kommer att visa sig omöjliga att nå med mindre än att landets ekonomi körs i botten och alla företag som vill producera något vettigt tvingas utlokalisera sin produktion och sina koldioxidutsläpp är förstås något man måste blunda för...) Detta samtidigt som SF:s Purra, helt riktigt, konstaterar det alla egentligen vet men ingen vågar säga, alltså att vi inte kommer att nå klimatneutralitet fram till år 2035 och att det är "extremt idiotisk klimatpolitik" att hålla fast vid ett årtal bara för att det "har skrivits in någonstans". 

Purra fortsätter: "Klimatpolitik bör göras på ett sådant sätt att vi planerar åtgärder som är teknologiskt och ekonomiskt förnuftiga." 

Detta kunde jag inte ha sagt bättre själv, men här sade jag i princip samma sak om än med lite flera ord. 

Jag hoppas verkligen att förnuftet får styra i denna fråga i regeringsförhandlingarna. Vi har nämligen inte, som land, råd med ytterligare fyra år av självvald blindhet/idioti och godhetssignalerande i klimatfrågan. Men jag befarar som sagt att klimatfrågan kommer att bli den fråga som det blir svårast att hitta samsyn i och att ifall dessa regeringsförhandlingar fallerar så är det just denna fråga som orsakar det. Om så sker blir nästa steg för Orpo att få ihop ett regeringsprogram tillsammans med SDP, och i så fall fortsätter vi förstås på den extremt idiotiska klimatpolitikens väg. 

Förvrängt om Israel, igen

 Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har en känsla att mainstreammedia de senaste åren har försökt tygla sin Israel-fientlighet (och antisemitism) en aning. Men ibland skiner den igenom, som nu senast i den nyhet Svenska Yle publicerade idag. Rubriken lyder: "Raketer avfyrades från Gaza efter nya Israeliska flyganfall - våldsspiral igång igen". Sedan får läsaren i själva texten samma budskap igen: "Raketattacken var ett svar på en serie israeliska luftangrepp ..." 

Den bild som målas upp här är att det är Israel som är skurken och som är orsaken till att våldet igen eskalerar i regionen. 

Detta är givetvis inget annat än lögn och ett försök att bedra den som läser. Sanningen är att Israel är ett demokratiskt land som inget hellre skulle vilja än att leva i fred med sina grannar. Men tyvärr har dessa grannar som mål att utplåna Israel och judarna - och detta tar sig allt som oftast uttryck i våldsamma attacker mot Israel. Som Israel sedan givetvis svarar på som vilken annan nation med avsikt att beskydda sitt territorium och sina innevånare skulle göra i en liknande situation. 

Men Israelfientligheten (och antisemitismen) hos våra medier gör att dessa tyvärr inte klarar av att rapportera neutralt och sakligt om vad som sker, utan i stället blir resultatet allt för ofta dylikt propagandaskräp som nu alltså Svenska Yle igen förser oss med. Förvisso sägs i artikeln att "Israel har motiverat sina flygangrepp med att man svarar på raketer som avfyrades av Islamiska Jihad förra veckan", men sättet som detta presenteras på (och med den vinkling artikeln i övrigt har) låter förstå att det är Israel som är orsak till våldsamheterna.   

Jag noterar också att Reuters, AP och AFP anges som källor till artikeln - nyhetsbyråer som vissa kommentatorer här på bloggen har hävdat är objektiva nyhetsförmedlare. Något vi nu då också kan avfärda. 

Om vad som borde vara regeringsförhandlingarnas första prioritet

Det är intressant hur oerhört skarpa åsikterna gällande åtstramningen/balanseringen av Finlands ekonomi är och hur mycket dessa går isär mellan vänstern och vad som brukar beskrivas som högern (men som ju inte är någon egentlig höger eftersom vi inte längre har några egentliga högerpartier i Finland idag). Från de pågående regeringsförhandlingarna rapporterades det igår att partierna långt är överens om hur de offentliga finanserna ska stramas åt, och där det tillåts kommentarer under denna nyhet kan man se denna djupa åsiktsklyfta. Här är jag av den åsikten att det är omöjligt att argumentera för att den skenande statsskulden inte är något problem utan att vi obekymrat kan fortsätta att leva över våra tillgångar. Man behöver nämligen inte se längre än till de räntor vi tvingas betala på våra lån för att inse att situationen är ohållbar. 

Nå, men det var inte det denna text skulle handla om. Det jag nu ville lyfta fram var en åsiktsyttring av Nouriel Roubini, även känd som "Doctor Doom" eftersom han förutspådde den ekonomiska kraschen 2008 och allt sedan dess har fortsatt att varna för upprepade ekonomiska härdsmältor. Hans förutsägelser har lite av "vargen kommer!" över sig, och jag tror inte att vi behöver lyssna på allt han säger. Denna gång har han dock en poäng när han varnar för att ekonomin står inför stora problem när den allt striktare penningpolitiken syns i stora svårigheter för speciellt små och medelstora företags möjligheter att kunna beviljas lån. 

Vi vet ju att just små och medelstora företag står för en stor del av arbetsplatserna inom den privata sektorn, och om dessa företag får problem med finansieringen kan hela arbetsmarknaden börja skaka. 

Det är därför lite smått ironiskt att regeringsförhandlarna nu sitter och förhandlar om åtstramningar i den offentliga ekonomin baserat på antagandet (och målsättningen) att få ut 100 000 finländare till i arbetslivet samt även diskuterar nödvändig arbetskraftsinvandring som en del av regeringsprogrammet. Allt detta är nämligen bara kosmetika ifall vi hamnar in i en situation där de små och medelstora företagens finansiering äventyras. Då faller precis alla prognoser och alla grunder för det som nu diskuteras i regeringsförhandlingarna.

Problemet är att vi redan nu, speciellt inom primärproduktionen, kan se just det som Roubini varnar för. Ja, i själva verket har vi sett det redan en tid. Det är idag nämligen närmast omöjligt att få behövliga lån. 

Därför borde regeringsförhandlarnas första prioritet vara att skapa/ta i bruk instrument för att säkerställa små och medelstora företags finansiering och möjligheter att få krediter. Både från banker, men kanske framför allt genom de kanaler staten kontrollerar som t.ex. Finnvera. Om inte detta görs finns det nämligen en stor risk att alla de diskussioner som nu förs är helt onödiga. 

Viktigt upprop!

Alla som inte har otur när de tänker vet att människan behöver djurbaserat protein (kött, ägg, mjölk) för att må bra. Detta till trots finns det idag många som, under vetenskapens täckmantel, argumenterar för att vi borde sluta äta speciellt kött och i stället gå in för en vegetarisk eller t.o.m. vegansk diet. Detta motiveras än med kampen mot klimatförändringen, än med diverse etiska skäl. 

Nu har en lång rad vetenskapsmän publicerat ett upprop (Dublin-uppropet) i vilket de slår tillbaka mot denna ovetenskapliga hållning och slår ett tungt slag för vikten av att upprätthålla och utveckla djurhållningen. Uppropet inleds med orden om att djurhållningen är för värdefull för samhället för att falla offer för förenkling, reduktionism eller fanatism. I uppropet konstateras att även om vissa mycket rika individer eventuellt kan upprätthålla en välbalanserad diet utan animaliska produkter är detta en lyx som de flesta människor inte har råd med. Saken är helt enkelt den att ifall de breda befolkningslagren ska ha tillgång till en välbalanserad kost går det inte att lämna bort kött, mjölk och ägg.

Så långt Dublin-uppropet. Jag noterade inledningsvis att detta är något alla vet - eller åtminstone borde veta. Men tyvärr har vi igen och även på detta område drabbats av en ideologiskt motiverad lögn - en lögn som idag håller på att på ett fundamentalt sätt slå bort benen under jordbruket och all slags djurhållning. Vid sidan av att den alltså allvarligt hotar folkhälsan. Därför är det mycket tacksamt att ett dylikt upprop har publicerats. Tyvärr har mainsteammedia inte alls noterat uppropet, något som ändå inte är ägnat att förvåna. De flesta lögner vi idag lever med och av omhuldas nämligen varmt av media och sådana som arbetar på att slå hål på dessa lögner får räkna med att arbeta i hård motvind.  

Men fakta är fakta och lögnerna kommer förr eller senare att avslöjas. Problemet är förstås att de kan hinna ställa till med mycket elände innan det sker.

Nej, nej...

Igår meddelade Joe Biden att han kommer att försöka bli omvald som president i USA. Donald Trump har också meddelat att ha kommer att försöka bli republikanernas kandidat i valet 2024. 

Nej, nej! Finns det verkligen inte några bättre (läs: yngre) alternativ till dessa två i ett land med över 330 miljoner innevånare? Trump är för kontroversiell (både för egen maskin och som ett resultat av medias och maktens hetsjakt) och Biden är på tok för gammal för detta krävande ämbete. 

Lyckligtvis finns det sådana som kan tänkas komma i fråga. Åtminstone en demokrat har redan uttryckt intresse av att ställa upp, och Ron DeSantis ser mer och mer ut som en bra utmanare till Trump. När nu dessutom Tucker Carlson blev sparkad har han inte längre kvar den största orsaken att inte ställa sig till förfogande. (Han sade sig trivas alldeles utmärkt på sitt jobb och ville inte byta...) Huruvida han skulle vara ett gott alternativ som president låter jag kanske vara osagt, men det är tvivelsförutan så att han skulle ha ett visst stöd om han valde att ställa upp. 

Jag hoppas verkligen att det inte blir en omgång två mellan Biden och Trump. Om inte annat så för att det ytterligare skulle göda på splittringen av det amerikanska samhället.

Mera om klimatpaniken och dess följder

Det blir allt tydligare att de klimatmål (på alla möjliga områden) våra politiker har satt upp är fullständigt orealistiska. På område efter område uppdagas det nämligen att vi inte klarar av att göra vad vi har lovat att göra, senast rapporterade Svenska Yle att vi "helt kommer att missa våra klimatmål" inom trafiksektorn. Givetvis är inget av detta överraskande - vi är många som redan en längre tid har varnat för just detta. Så här går det nämligen när man kastar all realism över bord och förlitar sig på vad som knappast kan beskrivas som något annat än magi. "Det löser sig nog på något sätt!" 

Det stora problemet i den här situationen är sedan inte att vi inte når de fullständigt orealistiska mål som har satts upp, utan att detta att vi inte når de orealistiska målen skapar en misstro mot politiker och mot demokratin i stort. Speciellt i Sverige höjs det hela tiden röster i media om att demokratin inte kommer att klara av klimatutmaningarna. Och skulden för detta skjuts på politiken och politikerna som "är usla" på att leverera. Som t.ex. Eric Rosén skriver i en kolumn i Aftonbladet: "Men problemet med klimatfrågan – förutom, eh, klimatförändringarna – är att maktens monumentala uselhet på området med rätta leder till misstro mot hela systemet."

Men som sagt: Problemet är INTE att politikerna inte klarar av att leverera, utan problemet är att förväntningarna på vad som kan göras har skruvats upp på tok för högt. Politikerna är nämligen tvingade att leva i den verkliga världen, den värld där förväntningar bryts mot verklighetens realism och där ingen magi finns som kan rädda de galet uppskruvade förväntningarna. 

Det är nämligen lätt att, som t.ex. Greta Thunberg, stå och ropa i ett gathörn och kräva att vi ska göra mera, men det är en helt annan sak när fantasin möter verkligheten. En stor skuld här har givetvis media som ger sådana som Thunberg spaltrum och som låtsas att det klimathetsarna kräver är genomförbart. 

Jag läste för ett par dagar sedan en annan krönika på Aftonbladet, skriven av den annars relativt balanserade Wolfgang Hansson. Han klagar i sin text på den för en rättsstat fundamentala rätten att besvära sig mot dåliga beslut. I detta fall alltså mot beslut att bygga vindkraftverk på känsliga områden. Hela hans resonemang, som utmanar denna fundamentala rättighet i klimatarbetets namn, baserar sig emellertid på ett gravt feltänk. Hansson skriver: "Så vad tänker de som försöker stoppa vindkraften ska lösa det brant stigande energibehovet – när fossila bränslen samtidigt måste fasas ut snabbt?"

Varför måste vi fasa ut fossila bränslen snabbt? Det stora problemet är alltså att vi inte KAN fasa ut fossila bränslen innan det finns fungerande, och framför allt tillförlitliga, alternativ på plats - och alternativ som inte förstör naturvärden och djurliv. 

Visst känns det ibland skönt att få godhetsknarka och späka sig själv - eller hellre så att det drabbar andra än mig själv. Men saken är den att vi inte räddar klimatet genom att urholka och i förlängningen avskaffa demokratiska spelregler och själva demokratin. Det enda vi åstadkommer genom att göra så och ge klimathetsarna makt är att vi, förutom att vi avskaffar demokratin, skjuter vår ekonomi i sank, något vi redan tyvärr är på väg att göra i kölvattnet efter en lång rad idiotiska klimatbeslut.  

Hansson skriver att han inte hör några realistiska motförslag till att å ena sidan kraftigt sänka vår levnadsstandard när vindkraftsbyggen stoppas eller att å andra sidan strunta i klimatförändringarna och fortsätta satsa på olja och gas. Men givetvis finns det motförslag, om klimathetsarna bara skulle vilja lyssna! (Vilket de tyvärr inte vill.) Motförslaget är förstås att skippa tron på magi och återinföra realism i klimattänkandet. Och se och förstå att vi små aktörer här uppe i Norden inte ensamma kan göra till eller från och därmed sluta späka oss själva enbart för att få en godhetskick. Men tyvärr är det väl för sent för att låta förnuftet tala i klimatfrågan, får man vara rädd.