Kenny Rogers 1938-2020

Jag hade helt missat att en av de stora countrymusik-legendarerna flyttade över från tiden till evigheten för knappa två veckor sedan. Kenny Rogers var mest känd som "The Gambler", och det var också genom den sången, och filmen med samma namn, som jag fick upp ögonen för honom för kanske knappa fyrtio år sedan. Sedan dess har sången varit ständigt återkommande på min "spellista" när jag har satt mig ner med gitarren. Jag vet egentligen inte varför - den är INTE någon andlig sång, men den har en tilltalande melodi och en intressant story. Som en bra countrylåt ska ha. Dessutom är den ganska lätt att lära sig spela.

Den sång jag kanske ändå gillar bäst av de sånger Rogers sjöng var en duett med Dolly Parton, nämligen julsången "Once upon a Christmas". Den har, förutom en bra melodi, även ett mycket bra budskap.

Nu har alltså också Kenny Rogers gått ur tiden. Det är inte många kvar av de stora countryartisterna från förra århundradet. Men sångerna finns ju kvar!

Epidemin som en Guds kallelse

När man läser runt på nätet hittar man en hel del omdömen om Corona-virusepidemin avgivna av seriösa kristna människor. Vissa talar om att epidemin kan vara en del av de yttersta tidernas inledande händelser (födslovåndor), andra talar om epidemin som eventuellt ett Guds straff eller, i mildare form, något mänskligheten har dragit över sig själv på grund av sin gudsfrånvändhet. Gemensamt för alla de omdömen av denna typ jag har stött på är att tvärsäkerheten saknas. Och gott så. Jag ansluter mig till denna ödmjuka skara som inte vill säga att de VET att epidemin är det ena eller det andra. Den kan vara allt det ovan nämnda. Eller så är den inte det.

Men en sak VET vi ändå. I alla farsoter, olyckor och allt elände som vi människor möter kan vi höra och se den kärleksfulle Gudens kallelse till omvändelse och tro. Så också i denna Corona-epidemi. Gud låter oss, genom att tillåta att vi drabbas av detta elände, se att alla våra falska salighetsstöd och allt som vi byggt vår trygghet på annat än på Honom är sådant som inte håller. Allt detta kan tas ifrån oss. Vår ekonomi, vårt välstånd, vår hälsa ja till och med vårt liv. Inget av detta är sådant som vi kan lita på att vi får behålla. Men Herren Gud är den samme igår, idag och i evighet. Han håller när allt annat skakar och faller. Och mitt id enna världsbrand kallar han på oss. Kallar han på dig.

Så om du känner rädsla och ångest inför den storm som kommer att dra fram också över oss och vårt land: Lita på Herren! Han håller, och hans löften håller. Låt mig ge ett exempel – ett av de härligaste vi har i vår Bibel, från Rom. 8: 31-38:

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Sodom och Gomorra

Jag borde egentligen inte skriva om detta utan bara helt enkelt låta det vara i tysthet, men jag kan bara inte låta bli. Kontrasten blev helt enkelt för stor. Hela världen kämpar just nu mot en dödlig farsot som kan komma att skörda miljontals liv, och detta med oerhört drastiska medel som troligtvis kommer att ödelägga världsekonomin för en lång tid framåt och kanske för all tid omintetgöra den nordiska välfärdsmodellen. Samtidigt sänds det i finländsk TV ett program som visar upp det mest privata inför öppen ridå. På bra sändningstid, dessutom så att alla, även de yngre, kan se det. Programmet i fråga heter "Sex Tape Finland", och namnet säger i princip allt som behöver sägas. Iltalehti skriver om alla möjliga (det här är kanske det värsta, men inte det enda!) dekadenta TV-program som sänds, och i den artikel jag råkade få ögonen på berättades det om just detta program. Först visas en inspelning (som knappast lämnar något åt fantasin) och sedan utvärderas det som har visats.

Kontrasten blev som sagt allt för slående för att låta detta vara. Farsoter, nödår och krig har alltid setts som en uppmaning till omvändelse och till sinnesändring. Men kristider tenderar också att åstadkomma en polarisering – en del människor omvänder sig, andra vandrar allt längre på förnekelsens och förtappelsens väg.

När jag läste artikeln i Iltalehti (som jag INTE länkar till) kom jag osökt att tänka på Sodom och Gomorra. Ett land, och ett folk, som godkänner att dylikt skräp visas upp inför allas ögon – och som tar del av det – förtjänar inget bättre än det vi nu är på väg in i. Så var det med Sodom och Gomorra, och så är det med oss. I dessa farsotstider skulle det finnas all orsak att stanna upp och omvärdera vad vi håller på med. Orsak att ta ett par steg tillbaka när det gäller vad vi visar och ser på i TV. Orsak att omvärdera våra värderingar och våra livsmål. Orsak att fundera på vad som håller och vad som inte håller. Både här i tiden och framför allt inför evigheten.

Nelonens bidrag till detta tycks vara att visa upp sexakter inför öppen ridå.

Jag måste säga att jag mår illa. Det är kontrasten som får mig att göra det. Och likheten med vad som måste ha varit situationen i Sodom och Gomorra.

Fader Elia

Jag läser en hel del, men inte så mycket som jag skulle läsa ifall jag hade mindre annat att göra. Ändå har jag nog hunnit läsa ett par tre-fyra böcker sedan årsskiftet – den senaste är Michael O´Briens nästan 600-sidiga epos om Fader Elia. Med underrubriken "En apokalyps". Författaren varnar sina läsare i förordet att det är fråga om idéroman, varför man som läsare inte ska förvänta sig allt för mycket fart och fläkt. Men desto mera kontemplation och fördjupning. Jag menar att författaren på de modiga 600 sidorna har lyckats få in både fart och fläkt såväl som kontemplation och fördjupning. Det är inte illa! Dessutom är boken både välskriven och medryckande och den kan väl rekommenderas åt den som har tid att ta sig an ett så stort verk. Tilläggas kan dessutom att detta är den första boken i en serie på sex säkert lika långa böcker.

Under läsningens gång har jag ändå slagits (hårt) av en insikt som inte är ny. Jag är lutheran! Även om det finns en hel del tilltalande fromhetsuttryck i boken finns det också sådant som jag som lutheran reagerar starkt på. Då tänker jag framför allt på den Mariadyrkan som dominerar vissa delar av boken samt mässoffersläran som kommer fram vid otaliga tillfällen. Huvudpersonerna "offrar" mässa för t.ex. avlidna personer som om nattvarden skulle vara en gärning vi människor gör inför Gud när den i stället är en Guds gåva till oss människor. Dessutom begår huvudpersonen otaliga gånger en enskild mässa – något Luther vände sig emot. Med rätta. Mässan är och ska vara en offentlig handling, inget som sker i det fördolda (i olika "knutar" i meningen "hörn"). Skärseldstanken finns också i boken (om än den inte är lika klart uttryckt som mässofferläran). Jag reagerade också på den många gånger nästan svärmiska mystiken som huvudpersonen gav sig hän åt.

Nå, med detta sagt kan jag ändå rekommendera boken. Den är både spännande och lärorik. Om man alltså det var man själv står innan man börjar läsa. Jag kom igenom boken som en (om möjligt) ännu mera övertygad lutheran än jag var när jag började läsa den. Och en apokalyps är alltid en apokalyps! (Med detta sagt kan jag tillägga att jag, som alltid har varit oerhört fascinerad av allt som har med tidens slut att göra, började läsa första boken i "Left Behind"-serien för en tid sedan. Men jag klarade inte av den längre. Tyvärr.)

Vad näst? Jag började igår läsa Paul Maiers bok "More than a Skeleton", och parallellt med den läser jag Kjell O Lejons bok "Den intoleranta toleransen". Båda två oerhört intressanta men på väldigt olika sätt.  

Om bönen, lidandet och evigheten

Diskussionerna under texten "Om bön" har visat på flera uppenbara brister i förståelsen vad bönen är och vem Gud är och hur han arbetar med oss människor. Signaturen "Eflop" går till och med så långt att han kallar Gud "ond" eftersom han skapat ett virus som dödar urskillningslöst oberoende av vilken tro människorna bekänner sig till. (Detta sista ansluter sig till en annan diskussion som vi kan lämna därhän.)

Detta att Gud skulle vara ond eftersom han skapat ett virus som dödar människor är en ganska vanligt förekommande tanke idag. Denna tanke avslöjar emellertid ett fundamentalt tankefel – ett tankefel som har att göra med det så kallade Teodicé-problemet. Alltså frågan om Gud och lidandet. Problem som anses vara olösliga ges namn, men problemet med lidandet är INTE olösligt, i själva verket handlar det bara om att man, när man anser Teodicé vara olösligt, har gjort en felaktig uppställning av problemet. Den som vill läsa om detta kan klicka HÄR.

I korthet kan vi säga att ifall vi kräver att lidandets problem ska få ett svar här i tiden så är och förblir det olösligt. Men felet som vi vanligen gör i uppställningen är att vi inte tar med evigheten. Vad som möter oss människor under de få år vi lever här är, om än viktigt, inte det viktigaste. Även om han givetvis bryr sig om vårt väl också här är det ändå evigheten som är i fokus för Guds handlande med oss människor. Hans yttersta mål är inte att vi ska få ha en problemlös och lidandebefriad tillvaro här i tiden. Hans mål är att vi ska komma till himlen. För att detta ska ske kan det t.o.m. vara nödvändigt med en del lidande här i tiden. Som C.S. Lewis konstaterade: "Gud viskar till oss i våra njutningar, han talar till oss i våra samveten och ropar till oss i våra lidanden. Lidandena är hans megafon för att väcka en sovande värld."

Signaturen "Eflop" hånar bönen (och Gud) när han hävdar att bönen inte har någon effekt och säger att vi lika gärna kan be till vilka fantasifigurer som helst. Detta eftersom kristna har bett om att coronavirusepidemin ska försvinna och detta inte har skett. Men med bakgrund i det ovan sagda (och i detta) behöver vi kanske ställa oss frågan om coronavirusepidemin, hur hemsk den än är, t.o.m. kan vara ett svar på de kristnas böner om väckelse. Jag säger inte att det nödvändigtvis är så, men jag vill påpeka att det är en möjlighet. I vilket fall som helst är denna epidemi en kraftig uppmaning till hela mänskligheten att omvända sig till Herren Gud och att se till att ha evighetssaken klar. Det är förstås alltid så att ingen av oss vet om vi får någon morgondag, men speciellt i dessa tider är liv och hälsa ingen självklarhet. Därför är det speciellt nu så oerhört viktigt att ha evighetssaken klar.

För du har väl din evighetssak klar?  

Kinesiska Covid-19 Wuhan-viruset?

Donald Trump har igen hamnat i blåsväder. Delvis för att han inte kan låta bli att twittra (ogenomtänkta saker) och dels för att media gärna ser till att han framstår som en idiot. (Och, det måste man ju medge, han gör många gånger mycket för att underlätta detta för dem.) Nu handlar det om vad pandemi-viruset ska heta. Trump har i flera tweets följt den gamla traditionen att kalla viruset efter dess ursprungsland/område. (Eller efter det område där det blev känt.) Influensapandemin år 1918 kallades "Spanska sjukan" (men borde egentligen ha hetat "Kentucky-sjukan"), 1957 hette den "asiaten" och 1968 var det "Hongkong-influensan". Att nu kalla den pågående pandemin för "Kinaviruset", som Trump har gjort, är således både följdriktigt och korrekt.

Men det är givetvis inte politiskt korrekt. Att kalla det för "Wuhan-viruset" är tydligen inte heller det, så därför används i media namnmonstret "Covid-19". Eller rätt och slätt "Corona-viruset".

Jag ser förstås problemet med att använda benämningen "Kina-viruset", men ändå har jag svårt att förlika mig med att det skulle vara fel att göra det. Alla, eller åtminstone de flesta, vet ju ändå att det är från Kina det ursprungligen kom. Idag finns det dessutom, när vi talar risk att smittas, orsak att vara mycket mera rädd för en italiensktalande (eller, om några dagar, en svensktalande) människa än för en människa som ser kinesisk ut. Dessutom tycker jag inte om att det politiskt korrekta (i onödan) ska förändra godtagen praxis.

Jag använder vanligen ordet "Corona" när jag talar om viruset. Men jag varvar det med "Kina-viruset", och jag ser ingen orsak att sluta med det. Speciellt som det inte finns några som helst rasistiska orsaker till att jag använder den benämningen. Det handlar uteslutande om ursprung och gammal och vedertagen praxis.

Om bön

Signaturen "Eflop" hånar och idiotförklarar i ett par kommentarer under den senaste texten kristna för att de/vi ber om beskydd från Coronapandemin. Jag har som många gånger sagt en policy här på bloggen att jag inte censurerar ens de mest idiotiska kommentarer - i stället får de stå kvar som dokument över det hat och de illvilliga tolkningar en del anonyma kritiker ger uttryck för. Men samtidigt förbehåller jag mig givetvis rätten att bemöta dessa kommentarer. Eller att helt enkelt bara strunta i dem om jag finner det mest ändamålsenligt.

Eflop skrev bl.a. följande: "Trump har ju utlyst en allmän bönedag för kampen mot viruset idag i USA. Dom har ju sitt på det när deras gud utrotat COVID-19 i hela USA imorgon, eller hur? Nu får vi se hur effektivt bönen funkar ;)"

Nu är det givetvis så att Eflops, och andras, fullständigt galna förståelse av den kristna tron, och i detta fall av bönen, inte definierar oss som kristna eller, i detta fall, bönen. Eflop, och andra, får förstås ha sina egna märkliga funderingar. Men jag vill ändå klargöra att Gud och bönens gåva INTE, som Eflop tror, är någon automat som vi sätter in en bön i för att sedan få svar följande dag. Nej. Bönen är, som den kristna fromheten alltid har förstått, "hjärtats samtal med Gud". I detta samtal kan, och får, vi förstås frambära alla våra önskningar inför vår älskande Far. Han har dessutom lovat att alltid svara på våra böner. Men min erfarenhet, liksom många andras, är att svaret ofta är det som Paulus fick på sina böner: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2Kor. 12:9)

Eller sagt med andra ord: Ofta handlar bönen - alltså samtalet med Gud och hans svar på våra böner - inte om vad han kommer att göra utan om varför jag inte kan få det jag vill. I bön och bibelläsning formar Gud oss människor och vår vilja. Svaret på våra böner är inte sällan inte det vi bett om utan svaret är att vi skolas i ödmjukhet och tacksamhet. Och detta alltid med evigheten för våra ögon. Så i klartext: Svaret på bönerna om att förskonas från Coronaviruset kan givetvis bli att vi förskonas från viruset, men det kan lika gärna bli att vi får sinnesro och frid inför de prövningar som ligger framför oss. Och alltid att vi får en förnyad visshet och glädje i hoppet om att vi en dag kommer att få vara tillsammans med Herren i en tillvaro där alla sjukdomar och all död för evigt är borta.

Herren Gud är ingen automat som vi stoppar in en bön i och som vi sedan får det svar vi vill ha av. Eflop kan förstås fortsätta att håna och tillvita oss saker vi inte tror, men hans hånfulla kommentarer förändrar givetvis inte verkligheten det minsta. I stället för att fortsätta med sitt hånande kunde han försöka smaka på orden jag citerade ovan: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet."

Människan behöver en hel livstid för att lära sig förstå vad de orden innebär, och när vi trodde att vi förstått öppnas ständigt nya djup i dem. Bönen är en härlig gåva från Gud till oss människor!